Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det pågår rätt mycket diskussioner om huruvida man ska medicinera eller inte mot just ADHD. Ja, det har varit (och är fortfarande) många som ifrågasätter även själva diagnosen och menar att det handlar om allt ifrån inbillning till dålig uppfostran från föräldrarnas sida. Många invändningar berör att antalet diagnoser har ökat lavinartat de senaste åren. Har antalet barn (för det är oftast barn som får diagnosen) med ADHD verkligen ökat så kraftigt? Det är ju en relevant fråga, men där får man kanske tänka till en gång extra innan man drar några slutsatser.

För det första är det inte så att man antingen har ADHD eller inte. Det finns grader i helvetet, och de som inte diagnosticerats kan fortfarande ha till och med starka drag av det utan att få diagnosen. Ett av kriterierna som leder till diagnos, åtminstone för vuxna är huruvida besvären medför allvarliga inverkningar i vardags- eller arbetsliv. En förklaring till ökningen kan ju vara att det ställs högre och högre krav på människor i dagens samhälle än för tio eller tjugo år sedan. Idag är både betygs- och arbetsstressen, och inte minst fragmentiseringen av tillvaron allt större och större. Mångfalden av sociala medier ökar på splittringen ytterligare. Det kanske är så att fler och fler får allvarliga konsekvenser av sina besvär även när de är lindriga. En kort koncentrationsstörning kan leda till dåligt provresulltat och ett dåligt betyg på en kursdel… Bang! så är man tvungen att öka takten för att hinna ikapp. Med ökad stress ökar besvären med minne och koncentration och en ond cirkel startar. Den som klarade pressen för tio år sedan kanske faller igenom idag. 

Visserligen blir ju medicineringen i detta fall en behandling av symptomen (individens mående) och inte av orsaken (samhällets utveckling). Men då symptomet inbegriper en människas mående blir även symptombehandlingen viktig. Medicin kan i sådana fall hjälpa personen medan vi behandlar samhället. 

För det andra är det också en etisk fråga om det ska medicineras eller inte. För mig som levt femtio+ år utan medicin är det verkligen remarkabla skillnader jag upplever när jag nu fått en medicin som passar mig! Och även om det skulle vara placeboeffekter inblandade i vissa fall, så är det inget skäl till att förvägra andra människor den behandlingen. Dock, man måste få rätt medicin, och ibland kanske den inte hjälper eller medför allvarliga bivrrkningar. Men det viktiga är att man får chansen. 

Men, och här kommer det som rubriken anspelar på… Meducin är viktigt, men det måste åtföljas av en massa annat för att det ska fungera. Några exempel:

  • Kognitiv träning. Jag fick genomgå en mycket bra träning för korttidsminnet. Den hjälper mig inte komma ihåg möten och sånt, men väl lösenord och PIN-koder, t.ex.
  • Samtal med kurator eller psykolog. En viktig del i min behandling är att försöka förstå hur jag fungerar. Mycket av den terapi jag fått efter utbrändheten har egentligen handlat om hur min ADHD fungerar. Och det leder till min tredje del.
  • Förståelse och inte minst acceptans. För att kunna acceptera sakernas tillstånd måste man också försöka förstå sig själv. Jag har fått många svar på frågor jag inte ställt om min egen uppväxt. Sett i ett ADHD-perspektiv är det så mycket konstigt som blivit förståeligt, för att inte säga självklart. 

Det är därför jag menar att meducin inte är den universalkur man ibland gör den till. Det måste till mycket mer. 

Ser vi då personerna som drabbats som symptom snarare än det reella problemet så inser vi också att samhället måste stå för den merkostnaden som behandlingen kräver. I någon mån kanske ADHD-diagnoserna fyller samma funktion som kanariefåglarna i gruvor: tidiga varningsklockor som påvisar att något inte är som det ska…

Det var ett bra tag sedan jag uppdaterade bloggen. Det beror till viss del på att även bloggandet har blivit lite av ett projekt, eftersom jag har fått för mig att det måste bli långt varje gång man skriver. Men egentligen är det ju faktiskt tvärtom. Man bör skriva lite men ofta. Folk läser inte långa texter på skärmen längre… eller åtminstone är det ganska jobbigt att göra det. 

Att inse sådana saker är å andra sidan en väsentlig del av att komma tillbaka igen. Om man fortsätter att tro att allt behöver vara stort så är det lätt att man aldrig sätter igång med något. 

Som jag skrev tidigare, så har jag fått ADHD som diagnos vid femtio+ års ålder, och till skillnad från förut, så har jag numer också fått en ny medicin, som verkar fungera för mig. Och vilken skillnad det gör. Många neuropsykiatriska sjukdomar är väldigt individuella, och det går inte att göra några direkta jämförelser mellan personer. Men jag ser nu allt mer hur pusselbitar, som jag inte ens visste om att de fanns, faller ner i mitt eget livspussel. Jag tänkte försöka att komma igång med att återge några pusselbitar i några korta bloginlägg framöver. Men håll inte andan under tiden; jag har inte övervunnit alla mina små ”egenheter” … 

Försvunnen webbplats

Jag hoppas att ni som har läst min blogg har hittat hit, och att ni som har hittat hit hjälper mig att sprida detta inlägg vidare. Tyvärr så har jag haft problem med min webadress ”mumindalen.org” och den är för närvarande inte tillgänglig. Ni som har hittat mig på min wordpress-adress kommer tillbaks hit nu, men eftersom mumindalen är borta, så är det svårt för mig att nå alla som bara hittar dit.

Min blogg är densamma, innehållet detsamma och alla gamla inlägg finns kvar. Men mumindalen ligger enligt de som vet i ”karantän”. Riktigt vad det betyder vet jag faktiskt inte, men den går inte att komma åt. Så nu blir det en renodlad Mumrik-sida i fortsättningen, och det är ju på ett sätt lite mer rätt, det också. Jag ska se om jag kan bli lite snabbare med uppdateringar och svar på kommentarer också framöver.

Tack för all hjälp med att sprida den nya adressen vidare!!! Jag vill fortsätta att skriva för er alla. Nu även med en sidoblick mot ADHD.

Nu har det gått drygt åtta år sedan jag blev utbränd och hamnade  i en ny situation för min egen del. Tillfrisknad är jag väl till viss del, men kvar finns fortfarande oron för att hamna där igen. De som följer min (sporadiska) blogg vet att det inte var så länge sedan som jag höll på att falla dit igen. Och då inställer sig ju frågan, varför? Vad var det som triggade den här gången?

Jag har funderat mycket på det här och ändå  inte kunnat klura ut vad som har varit orsaken till det hela. Denna gången var det visserligen möjligt att härleda till att jag hade ett uppdrag som studierektor vid min institution. Men exakt vad som var problemet var svårt för mig att förstå. Andra klarar ju av den uppgiften, och så mycket extra arbete innebar det väl inte. Jag trodde ett tag att det berodde på att jag var slarvig och inte klarade av att hålla ordning på all administration som man åkte hantera i den rollen. Och till viss del fanns det väl en sanning i den tanken. Jag har aldrig klarat av att hålla ordning. Mitt barndomsrum var ett mönster av oordning, högar och osorterade lådor. Det enda jag hade någon sorts koll på var mina böcker. Allt annat, oavsett vilken ordning jag började med, blev till slut ett slags kaos. Likadant när jag fick ett eget hem.

Röra har följt mig genom livet, även när jag försökt att hålla ordning. Tyvärr tog det ett tag innan det var en krona som föll på plats i mina funderingar, och det var inte jag som kom på det heller. Jag har min husläkare Rosmari Brinkeborn att tacka för upptäckten. Hon började ställa en del frågor som fick mig att inse att det fanns något systematiskt i mitt livs historia.

Och efter ett års utredning har jag nu fått en förklaring till mycket av det som har hänt i mitt liv. Jag har ADHD med störningar i impulskontroll. Mitt H är alltså inte utpräglat hyperaktivt ur ett fysiskt perspektiv, utan yttrar sig i att jag inte kan fokusera på en enda sak under längre tid. Paradoxalt nog så är en annan del av min ADHD präglat av att ägna sig åt något mycket intensivt under en begränsad tid (tills jag tappar intresset helt).

Så hur påverkar det här mitt liv nu? Det som framförallt hänt är att jag har fått en förklaring till så mycket som har hänt i mitt liv. Jag försöker att inte bli min diagnos, men vetskapen om den ger mig nya verktyg att förstå och även hantera mitt beteende. Dessutom genomgår jag nu en medicinering som också ger mig bättre möjligheter att hantera världen runtomkring mig. Mer om det här tänker jag försöka att skriva i ett senare inlägg eller två, eftersom det mer eller mindre har vänt upp och ner på mycket av det jag trott om mig själv.

Men hur tänker jag kring utbrändheten i det här sammanhanget då? Ja, för mig passar det väl in i vad som har hänt, och jag tror att det även kan ge ledtrådar till andra som inte har ADHD men ändå ramlar in i utbrändhet.  Det som kopplar ADHD med min utbrändhet, och inte minst hur nära det var till min andra resa, kan faktiskt lätt enkelt kopplas till det uppdrag jag hade som studierektor. Som studierektor har man väldigt många små (och en hel del stora) arbetsuppgifter. Studierektorn är konstant utsatt för att behöva byta tankesammanhang, kursplanering, bemannning, pedagogisk plan, budget, skriva intyg, osv. Det ger i det stora en väldigt splittrad arbetssituation. Men inte nog med det. Det är dessutom väldigt många arbetsuppgifter som inte blir färdiga, i den meningen att när  man avslutat den, så måste man börja om igen, nästan omedelbart, eftesom det kommer ett nytt år med samma arbetsuppgifter. Studierektoriet är i princip ett arbete med konstant oavslutade uppdrag.

Jag har, om jag tittar tillbaks på min tid alltid gjort mer än jag behöver. Kalla det oavlönat arbete, eller vad ni vill. Jag har drivit en institutionstidning under många år, drivit webbplatser för organisationer och föreningar, skrivit extra kursmaterial och mallar, m.m.  Det mesta av detta har inte heller haft någon klar gräns för när det är avslutat och klart. Undervisning i sig är ju en arbetsuppgift som går runt runt år efter år. Så på något vis hinner man inte bli klar med en kurs innan nästa sätter igång med full fart. Kombinerar man nu ett arbete som inte har något slut, med extrauppgifter som inte har något slut och dessutom studierektoriet som inte har något slut så är risken stor att man till slut har så många oavslutade uppgifter att det inte längre går att överblicka, speciellt då inte om man har en inneboende oförmåga att koncentrera sig på en sak i taget. Då är det inte långt till utbrändhet.

Men de som inte har ADHD då, varför havererar de i såna fall. Ja, min slutsats blir att om man har en väldigt splittrad arbetsplats, med många oavslutade trådar som ligger över en, så behöver man inte ADHD för att det ska gå åt skogen efter en tid. Kroppen orkar inte med sånt hur länge som helst. Det finns kanske en del som klarar det under en begränsad tid, men i stort sett så  är det en kontinuerlig överbelastning som sedan i vissa fall leder till en fullständig kollaps

Naturligtvis är detta min egen hypotes. Jag har inga vetenskapliga argument att belägga det med. Men i mitt eget liv ger det mig en indikation på vad jag ska vara försiktig med. Det är denna som jag försöker att förmedla genom den här bloggen och det här inlägget.

Nu blev det tyvärr ett alldeles för långt uppehåll i skrivandet igen, och ni som dessutom har kommenterat har tyvärr fått vänta på svar. Jag har helt enkelt inte haft energi till att skriva på ett tag, och det är ju det som behövs för att det ska bli nya inlägg. Jag är fortfarande fascinerad av att läsa så många kommentarer som uttrycker:

  • dels hur mycket de känner igen sig i min beskrivning av hur det är (se här),
  • dels hur ensamma och oförstådda de känner sig.

Det är skrämmande att se att så lite har hänt de senaste åren. Flera kommenterar också att deras familjer eller arbetsgivare inte förstår problemet, vare sig före eller efter utbrändheten. Jag är glad över att många läser bloggen och även tar sig tid till att kommentera.

Men det var ju inte det som jag skulle skriva om den här gången. När jag läste igenom kommentarerna sedan i somras så fick jag lite extra tankar kring våra barn. En person skrev om deras 13-åriga barn som redan har gått in i väggen, och bland tidigare kommentarer fanns också några skrivna av väldigt unga personer (både från högstadiet och gymnasiet). Det är lite läskigt att tänka sig att våra barn ska behöva uppleva utbrändheten i så tidiga år, med tanke på hur svårt det kan vara att komma tillbaks. Men vad beror det på att det sprider sig ner i de tidiga åldrarna?

Man brukar ibland säga att det finns ett antal indikatorer som visar på ökad risk för utbrändhet.Tittar man lite noggrannare på dessa så kan man se några av dessa som indikationer på en ohållbar situation även i skolan. De vanligaste indikatorerna är:

  1. Ingen egen kontroll över sin situation.
  2. Splittrade arbetsuppgifter.
  3. Dålig överblick över helheten.
  4. Negativ eller ingen återkoppling på det man gör.
  5. Stressigt arbetsklimat.

Är det någon som möjligen tycker att de här faktorerna har någon som helst bäring på skolarbetet?

  1. Vem är det som styr skolarbetet? Ja, inte är det eleven som har bestämmandet.
  2. Hur många ämnen läser man på en vecka, och hur många ämnen har man prov i under samma vecka? Ganska så många blir det, om man ser efter lite. Eleverna måste kasta sig mellan ämnen hela tiden, och det blir ingen kontinuitet. Under provperioderna finns det angivet att man bara får ha ett visst antal prov samma vecka, men då blir en del prov istället till skriftliga test. Varje ämne är ju viktigast!
  3. Hur ser egentligen min studiesituation ut? Ja, det är nog svårt för många elever att överblicka. Nu måste man ha en kalender för att komma ihåg allt som måste göras, och man går från timme till timme.
  4. Om man inte presterar bäst, så är det dåligt. Både lärare och föräldrar ställer höga krav på resultatet, och vem vill inte göra sina föräldrar stolta. Misslyckas man dock, så är det inte alltid som man får positiva och konstruktiva kommentarer. Istället fokuseras det oftast på det negativa; det man inte klarade.
  5. I skolan finns det sällan någon lugn och ro. Även på rasterna som ska vara återhämtningsstunder, så är ljudnivåerna höga och aktivitetsgraden hög. Det finns inget utrymme för lugn och vila någonstans.

Till detta kommer ett betygssystem, vilket åtminstone i gymnasiet, tvingar eleverna att producera max från första början. Det finns inte utrymme för ett missat prov och detta tvingar barnen till en konstant stressnivå i skolan.

Vad kan man göra åt det här? Jag tror att det i grunden är fel på vårt nuvarande skolsystem. Barnen har inte längre en barndom, utan har mer eller mindre snubblat in i vuxenvärlden långt innan de borde behöva det. Men så länge som skolan är som den är, kommer det förmodligen att ligga en tung last på föräldrarna att inte bara pressa fram resultat, utan även ge den positiva återkoppling och det strukturella stöd som barnen behöver. Helst skulle man ju se att man kunde minska både splittringen i antal ämnen och den övergripande stressen, men jag ser tyvärr inte några sådana tendenser idag. Tyvärr är det snarare tvärtom.

Just nu känner jag en stor oro för den studerande generationen. Håller vi på att pressa fram en utbränd ungdomsgeneration???

Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt?  Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.

Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.

Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.

 

Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.

För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag  ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.

Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.

På snart återseende!!!