Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 februari, 2010

Ibland tvingas man att fundera över etiketter och tillämpningarna utgående ifrån ettiketten. ”Hjälpmedel för funktionshindrade” till exempel, är en sån etikett som vi bara använder utan att reflektera. Självklart ska vi ”hjälpa” personer med funktionshinder, eller hur? Men det är här jag ser problemet med etiketten! Stödjande teknik är naturligtvis väldigt viktigt, det är inte det som frågan handlar om, utan frågan är bara hur vi ser på tekniken. Ska vi se den som en ”hjälp” och i så fall en hjälp till vadå? Att bli ”normal”, att få ett ”normalt” liv. Ser man det så, så blir omedelbart den funktionshindrades liv mindre värt. Det blir något oönskat, precis som alla rullstolsburna personers högsta önskan skulle vara att kunna gå (vilket t.ex. visades i den i övrigt mycket trevliga filmen Avatar).

Så hjälpmedel ska inte hjälpa en funktionshindrad att bli normal, utan stödja personens aktiviteter för att kunna delta på lika villkor i samhället. Det är inte människorna i sig som inte kan. Det är samhället som handikappar människor, och gör dem oförmögna. Om samhället och miljön utformades annorlunda från början skulle vi inte behöva hjälpmedel för att leva i samhället, utan vi skulle klara oss med en ”stödjande teknologi”. Skillnaden i uttryck är kanske subtil, men den är ändå viktig när det kommer till synen på hur en människa betraktar en annan.

En människa är oförmögen att flyga, men behöver inte hjälpmedel för att kunna vara ”normal” och flyga. Men genom att använda ett flygplan som stödjande teknologi kan vi vidga våra möjligheter trots våra begränsningar. På samma sätt är stödjande teknik inte något som ska hjälpa oss att bli ”normala” utan något som ska göra det möjligt för oss att göra saker.

Vad betyder det här med andra ord? I stort sätt handlar det om att när tekniken utformas som ett stöd. så är det ett stöd för att göra saker, inte för att uppnå en nivå av normalitet. Stödet måste inpassas så sömlöst i samhället att det inte stigmatiserar folk som använder dem. Alternativt ska det designas så att det inte låtsas vara en normaliseringsfaktor, kanske en design som i bilden nedan.

A wheelchair with terrain tracks

Mycket av den teknik som designas idag för personer med funktionshinder, är inte designad för att passa in. En hiss uppför trapporna är klumpig, plåtig och går så långsamt att man reagerar på när den används. Hissen exponerar den som använder den som en ”outsider”, och segregerar på så vid ”dem” från ”oss” (oberoende av vilken grupp vi tillhör.

Jag skulle vilja se teknik som stödjer folk som behöver den, på ett sånt sätt att han eller hon inte isoleras från andra, men som fortfarande stöder användarens behov. Behovet tillgodoses ofta i en ”det fungerar”- snarare än en ”det här känns bra att använda”-typ av tillämpning. Det är inte ens alltid som lösningen blir användbar. Det är här som det måste till en insats. Det är viktigt att inte bara göra användningsmöjlig teknik, den ska vara ändamålsenlig och ge ett positivt mervärde.

Read Full Post »