Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Det är valår i år, det har väl ingen undgått att lägga märke till nu. Jag har ju redan varit inne på det i två tidigare blogginlägg. Men jag kan inte undgå att återkomma till det jag tycker är huvudproblemet i svensk politik idag: Bristen på alternativ. Vi har kanske tio partier som kommer vara något att räkna med i kommande val, men vi har i stort sett bara tre alternativ.

  • att rösta på något parti i alliansen (det spelar egentligen ingen roll vilket)
  • att rösta på något parti i koalitionen (det spelar egentligen ingen roll vilket)
  • att rösta på något av de större partierna utanför dualiteten (här kan röster spela en viss roll)

Det är här som det skrämmande kommer in. Från att ha gått från en politisk arena med många mindre aktörer, som slutit sig samman vid omröstningarna i olika konstellationer, så har vi fått två maktlystna aktörer som säljer sina ideologiska själar för att bli regeringsfähiga. I dagsläget spelar det ingen större roll vilket enstaka parti man röstar på, eftersom man redan bestämt sig för vad man ska tycka i olika frågor (i bästa fall, i vissa frågor får man fortfarande (mindre än ett halvår innan valet) allt annat än meningsfulla svar).

Att rösta blankt är inte heller ett alternativ, eftersom de rösterna inte räknas i sammanhanget. Jag skulle gärna se att blankrösterna räknades in i valet, eftersom blankröster är en missnöjesförklaring. Varför inte låta antalet blankröster motsvara en procentuell andel av stolarna i riksdagen, som får stå tomma??? Då syns det hur många väljare som inte tycker att det finns ett alternativ til de etablerade partierna.

Idag finns det i stort sett bara två-tre partier som utgör ett alternativ till den slimmade mainstreampolitiken. Jag är rädd att dessa partier kommer vinna på den likgiltighet som alliansen och koalitionen visar mot sina väljare, genom att sälja sina ideologiska principer i kompromisser. Dessa partier, som antingen har väldigt radikala ståndpunkter eller är enfrågepartier i hög grad, skulle normalt inte attrahera en stor skala väljare. Men som alternativpartier till de etablerade partierna kan de samla väljare som normalt inte skulle rösta på dem.

Hur ska man göra för att protestera mot den här likriktningen av partierna?

Jag vet faktiskt inte. Ett sätt (som inte är så effektivt) är naturligtvis att blankrösta. Politikerna har en tendens att negligera blankröster. Om man blankröstar tar man inte sitt ansvar, heter det. De fattar inte att en blankröst är en vass kritik mot det system de själva utgör. De dumförklarar väljarna i samma andetag som de visar sin egen dumhet.

Ett annat är att rösta på ett parti som tillhör utbrytargrupperna, och som inte accepteras av de etablerade partierna. Ett parti som de måste ta ställning emot. Om de tvingas göra det, så kanske, kanske de kommer inse att de har något stort att förlora på att inte ändra på sina inkörda mönster. Jag är tyvärr skeptisk till att de kommer att förstå att det är deras politik som det är fel på och inte väljarnas reaktioner. När väljarna röstar ”fel” så är det inte politiken utan väljarna det är fel på…


OBS! Jag vill på inget villkor se det här som ett inlägg för att rösta på ett eller något annat parti. Det handlar om den politiska kohandel som jag anser borgar för en svår demokratisk situation i Sverige idag. Det handlar om den ”luddifiering” av politiken som jag tycker pågår hela tiden.

Read Full Post »

Vem är en människa att du tänker på henne? Det är ett klassiskt citat, men ack så aktuellt. Vi tänker på våra medmänniskor i termer av etiketter. När jag gick förbi en granne med hans son, så hörde jag hur pojken (3 år) sa: En granne till! Jag var helt enkelt etiketterad som ”granne”!

Många gånger gör det oss ingenting att bli etiketterad på det viset. Det skadar oss inte på något sätt att få en alldaglig etikett. Däremot kan det uppstå tillfällen när etiketten används för att klassificera någon med en utpekande eller nedsättande egenskap. Att använda en utpekande egenskap anger implicit att personen inte är ”normal” i något avseende. Hudfärg, ålder och andra liknande egenskaper används ofta för att markera en persons ”identitet”.

Vi gör det här utan att tänka oss för, men det är ofta inte speciellt bra. En person som är 39 år, är inte nödvändigtvis medveten om sig själv som den 39-årige person han eller hon utpekas som. Den etikett som är lättast att acceptera är förmodligen det egna namnet. Men det finns många som inte trivs med den ”egenskap” som namnet ger dem. De byter sina namn. De vill ha namn som bättre uttrycker vem de är, och det är naturligtvis väldigt viktigt.

Att prata om människor som egenskaper istället för som de individer de är, är naturligtvis ett enkelt sätt att etikettera de man pratar om. Det finns å andra sidan egenskaper som används för att förminska män
niskor också. Detta sker både medvetet och omedvetet, naturligtvis. Vi har våra förutfattade meningar som lätt kommer till tals i hur vi pratar om andra. Eller, för den delen till andra.

Jag hörde för ett tag sedan om en person som skulle boka en biljett på tåget till Umeå. Hon ringde till biljettbokningen och följande scen utspelade sig:

– ”Tyvärr vi tar inte mot några Rullstolar….
– ”Men, vet du, Jag är ingen rullstol. Jag är Veronica. Jag är kund hos SJ o vill gärna boka min resa.”

Men det blev tvärstopp. Genom att hon inte har bokat sin resa i väldigt god tid, så får hon ingen mer hjälp. (Hon ringde till Färdtjänsten och då talade de om för henne för att hon måste förstå att det är minst 3 veckors beställingstid…

Allt detta för att hon ”är en rullstol” och för att SJ inte ”tar rullstolar på tåget”. Exemplet är ju snudd på tragiskomiskt, men det är också ett alltför bra exempel på hur många människor betraktas idag. Att vara beroende av en rullstol för att kunna delta i samhällslivet betyder att man i mångas ögon ”blir till en rullstol”, och samtidigt inte längre är en likvärdig människa. Att vara tvungen att beställa en resa på en normal ressträcka med lång framförhållning fungerar ofta, men inte i alla situationer.

Det som många har svårt att inse är ju att just de tekniska hjälpmedlen ofta har en speciell roll för en person med en funktionsnedsättning. I en del fall kan man mer eller mindre säga att t.ex. en rullstol blir personens ben. Det är intressant hur det kan uppfattas av varelser som inte har de förutfattade meningar som vi har. Min hund lägger ofta upp tassarna mot hjulen på rullstolen när hon söker kontakt. Hon har accepterat hjulbenen som något naturligt (hon har även lärt sig att hjulen kan trampa henne på tassarna, om hon inte aktar sig).

Även om det kan tyckas långsökt, så kan man lite jämföra det med att vara beroende av glasögon. För en invand bärare av glasögon så blir glasögonen mer eller mindre en del av kroppen. Utbytbara, förvisso, men ändå en del av kroppen. Och vi glasögonbärare har kommit långt, eftersom vi har ett enormt urval av glasögonformer att välja mellan för att passa vår personlighet. Och mycket riktigt, det finns väl inte många glasögonbärare som har undgått att bli ett par glasögon i skolan. ”Glasögonormar” är vi allihopa.

Jag tror att vi har långt att gå när det gäller att tänka i termer av inkluderande. Men ett första steg att ta tror jag handlar mycket om att se människorna, istället för deras egenskaper, i termer av funktionsnedsättningar, eller för den del, behoven av stödjande teknik. Att man måste ta hänsyn till tekniken i vissa situationer är naturligtvis helt klart, men man kan göra det med en människoinriktad syn istället för att se människan som den rullstol hon inte är, men behöver….

Read Full Post »

Det är svårt att acceptera en del saker. Jag har märkt det med all önskvärd tydlighet det senaste halvåret ungefär. Att vara friskskriven är inte samma sak som att vara frisk. Detta gäller i väldigt hög grad när man drabbats av utbrändhet. Man haltar väldigt länge på den brutna (eller brustna) själen och tanken. Man springer så gott man kan på halvfungerande hjärnvindlingar för att klara jobb och ändå hinna med att leva. Men som med alla skador, så är risken stor att man slår upp det gamla om man anstränger det för mycket och för fort.

Just nu haltar jag på ett mentalt ben som precis har plockats ur gipset. Benet är svagt och orkar inte så mycket. Men det syns inte att jag haltar. Ingen annan än jag inser hur lite eller hur mycket jag orkar.

Det betyder i sin tur att det är svårt för andra att förstå hur det verkligen är i min egen värld. Det är svårt att förstå att jag verkligen måste sova en timme varje dag efter jobbet. Det är svårt att förstå att jag verkligen inte kan komma ihåg en del saker. Det märks ju inte annars. Det gör att man känner sig både dum och lat när man tar sin mentala paus. ”Jag mediterar” får man säga. Det låter bättre än att säga att ”jag sover”.

Men det som är värst är nog att det är lika svårt för mig att inse och acceptera hur det verkligen är. Jag märker inte av att jag inte klarar av något förrän efteråt. Jag har inte lärt mig att förutse de situationer som jag inte klarar. Jag har inte lärt mig att använda de verktyg som jag behöver för att kunna leva ett någorlunda vanligt liv. Jag har helt enkelt inte accepterat att jag har en funktionsnedsättning än. Just nu är det bara något som är fel, det är inte jag som är sån.

Men för att komma vidare, så måste jag inte bara acceptera att jag har en funktionsnedsättning, utan också accepter att detta numer är mitt normala jag. Jag är inte den jag var innan jag skadade mig mentalt. Jag är den jag är nu, och den personen har jag inte ens börjat förstå mig på. Men jag börjar inse att den personen är någon jag måste leva med ett bra tag framöver, om inte för alltid. Och för att klara det… så måste jag lära mig att både acceptera och hantera alla de egenskaper som följer med på köpet. Jag har insett att det är svårt att hantera något som man inte accepterar. Så nu är det dags att börja försöka acceptera den som jag har blivit och är.

Det är jag som måste acceptera mig… först sen kan andra acceptera hur jag är.

Read Full Post »

Ja, det kan verka så… allt verkar hända 2012. Nu verkar det som att dispensen som EU har gett för att få tillverka surströmming och sälja denna delikatess går ut 2012. Det har egentligen inte med fisken som sådan att göra, utan problemet ligger i att fetare fisk (som då strömming) samlar på sig mer dioxin än annan fisk. Så surtorsk är inget problem.

Men ändå. Jag äter surströmming, men kan även låta bli. Det är ingen livsviktig delikatess för mig, men det är något som jag å andra sidan är förtjust i som företeelse. Om det är för att min syster jobbat som surströmmingssalterska hos Oscars i Tynderö och kom hem med sitt tjocka hår fullt av ”arom”, vill jag låta vara osagt. Men jag tycker att surströmmingen är viktig.

Då kan man fundera lite på vad ett eventuellt förbud skulle vara bra för? Ja, för att skydda folk från dioxin, förstås. Det ansamlas nämligen i kroppen. Men vänta nu… hur mycket surströmming äter en människa egentligen? Några kilo per år? Jag är nog tveksam till om ens en inbiten surströmmingsälskare kommer upp i mer än ett par kilo per år. Och gemene man, förmodligen bra mycket mindre. Så hur mycket dioxin ansamlas då av dess ynka surströmmingsfileer (de som äter strömmingarna hela med ett kraftigt tag i stjärten får skylla sig själva)? Jag tror knappast att det är så mycket att det får någon allmän folkhälsohöjande effekt att förbjuda just surströmmingens vidare produktion. Ja, möjligen om man skulle försöka sig på burken på bilden…
En liten burk med surströmming

På något sätt så känns det som att samhället blir allt mer fyrkantigt och att reglerna blir mer och mer utan undantag eller kompromisser. Är något farligt, ska det förbjudas, oavsett hur lite det är. Jag undrar t.ex. om inte kvicksilvret i alla lågenergilampor som slängs på fel ställe kommer visa sig vara en större hälsofara, än dioxinet som finns i surströmmingen.

Kanske ska påpeka att jag INTE tror att världen kommer gå under 2012, oavsett surströmmingens öde… Men försvinner surströmmingen kommer den kvarvarande världen vara en mycket tråkigare plats.

Read Full Post »

Stora och små…

I vanliga fall brukar jag bli mer upprörd över de som förfasar sig över att man visar människan som hon blev skapad (och kanske även i ögonblicket hon blir till) än de som förfasar sig över att folk slår ihjäl varandra i TV-rutan (eller på film). Att eåringen människor som älskar varandra borde vara mindre kontroversiellt än att visa människor som dödar varandra.

Men i senaste Melodifestivalssändningen gick tydligen Dolph Lundgren över gränsen… I varje fall över gränsen för vad en treåring klarar av att se. Treåringen klarade tydligen att se de tidigare avsnitten med den hemske Dolph, men senaste avsnittet, där Dolph, mycket skådespelaraktigt, på övertydligt stuntmannavis hanterade tre skurkar på en gång, det var tydligen för mycket. Här kan ni se klippet, och känsliga treåringars föräldrar varnas. Titta när barnen har somnat!

Nu har två familjer stämt SVT för att det var så kraftiga våldsinslag att deras barn inte klarade av det. Uppenbarligen var dessutom famlijen kraftigt drogpåverkad, eftersom man inte ”hann stänga av TVn” innan sketchen sändes. Våldsinslaget kommer nämligen flera minuter in i sketchen.

Men frågar jag mig… vad hände på TVn bra mycket tidigare (typ när Rapport sänds)? Vad tyckte treåringen om allt fint och vackert (verkligheten) som sändes där? Hur skyddar de vuxna sina barn mot verklighetens filmer?

För övrigt så undrar jag lite försynt vad en treåring gör uppe efter nio på kvällen? Är föräldrarna så lata (och flata) att de inte orkar lägga barnen på en vettig tid? Jag undrar om inte socialtjänsten kanske skulle ta sig en titt på föräldrarna som förfasar sig över att TV sänder våldsinslag så tidigt när deras treåring vägrar gå att lägga sig.

Det kanske blir dags att återuppväcka John Blund från det härliga 70-talet… Hallå, Lennart Svahn, var är du? HJälp oss! Låt John Blund komma tillbaks vid sju, så att föräldrar vet när deras barn ska gå isäng…

Förhoppningsvis slipper vi med det alla pundiga föräldrar i fortsättningen… Hej John Blund och Dolph!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2010/article6763678.ab

Jag inser att det kanske är på sin plats att säga att jag absolut inte försvarar allt våld som visas på film och TV. Jag tycker det är bra mycket värre, som sagt att visa våld och mord och död, än att visa mänsklig kärlek i sin mest utlämnade form… Men det får finnas gränser för vad som inte är tillåtet också.. och då tycker jag nog personligen att Dolph hamnar på den tillåtna sidan, med bred marginal.

Read Full Post »

Vi gick på promenad en dag i höstas innan snön hade kommit. Det var ruggigt och kallt. Första hindret kom redan efter 50 meter, när det skrapade i. Trottoarkant, kallas det visst. En trottoarkant som man inte kunde komma upp för. Det gällde att hitta en plats där den var tillräckligt låg för att man skulle kunna komma upp. Där fanns ett övergångsställe med vita streck. Men inte ens där var det riktigt lätt att ta sig upp. Det kändes som att det skulle vara lättare att ta sig fram på gatan istället, så det gjorde vi en stund.

Bland pölar, vattenpussar och hål i asfalten slingrade vi oss fram utan missöden på vår promenad. På andra sidan vägen gick det bättre. Där var inte trottoarkanten så hög. Åtminstone inte överallt. På några ställen var vi tvungna att försöka hitta lägre trottoarkanter i gathörnen. Speciellt på de ställen där man lagat vägen eller där man INTE hade gjort det.

Efter ett tag insåg vi att vi inte visste riktigt hur trottoarkanterna såg ut längre fram… Så vi kortade av vår promenad och tog en ”säker” väg hem. Nåja, så säker som den kan vara. På några ställen var det hål i gatan, och en lång sträcka med kantsten visade sig vara rätt jobbig att ta sig över.

Varför kan man inte se till att gatumiljöerna är framkomliga med rullstol? Jag utmanar alla som utformar vår gatumiljö på en promenad med rullstol, och helst i rusningstrafik. Vi behöver inte ta någon speciell väg, problemen finns överallt. Bara att gå omkring på stan med en person i rullstol, vanlig eller eldriven, borde vara tillräckligt för att öppna ögonen på någon som planerar vår miljö.

Så kom igen gatuplanerare, gör ett race för framkomligheten och se var ni kommer fram…

Read Full Post »

Vem är politikerna intresserade av? Vem ska rösta fram den kommande regeringen? Det är intressant att höra hur politikerna idag mest är intresserade av att leta och presentera fel hos den andra sidan, snarare än att fundera på vad väljarna verkligen önskar eller att presentera sin egen ideologi. Det är idag svårt att veta vad som skiljer arbetarpartiet från det nya arbetarpartiet.

Jag efterlyser en mer konkret debatt, om verkliga saker. Idag verkar de ledande politikerna vara så indoktrinerade i partitänkandet att de inte kan ge andra svar än: ”vi ska tillsätta en utredning”, eller ”vi ska kommer behålla systemet, fast det kommer bli på annat sätt än den nuvarande regeringens/oppositionens alterantiv – och självklart blir det bättre”.

Idag är det viktiga att man inte håller med motståndarsidan. Alla medel är tillåtna när det gäller att ha en motsatt åsikt. Samtidigt så verkar man glädas i mjugg åt saker som föreslås eller inte föreslås, eftersom det öppnar för nya utspel.

Vilket av de två konkurrerande partierna ska man rösta på? Om man nu inte bestämmer sig för att rösta på de ”ojysta” frifräsarna, som Sverigedemokraterna, Piratpartiet och andra små partier som inte inkluderas i de två storpartierna ”röda” och ”blå”, förstås. Det är lite bisarrt att Sveriges miljontals röstberättigade förväntas hitta sin personliga politik i antingen det röda partiet, eller i det blå?

Dessutom så verkar inte partiernas ledamöter vara överens om vad man tycker…

De blå pratar om allt dåligt som de röda vill göra, de röda om allt dåligt som de blå har gjort… Det sägs att man har de ledare man förtjänar, men jag tycker nog svenska folket förtjänar mer… Just nu känns det som om politik handlar mer om att behålla eller erövra makten än om att stå för en ideologi. I sin ansträngning att sträva efter makt, gäller det inte längre att stå för vad man tror är rätt, utan vad man tror att väljarna ska gilla mest. Man får inte reta väljarna, för då får man ju inte behålla makten… men är det verkligen politik?
Är det inte det som kallas ”populism”?

Read Full Post »