Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 mars, 2010

Det är svårt att acceptera en del saker. Jag har märkt det med all önskvärd tydlighet det senaste halvåret ungefär. Att vara friskskriven är inte samma sak som att vara frisk. Detta gäller i väldigt hög grad när man drabbats av utbrändhet. Man haltar väldigt länge på den brutna (eller brustna) själen och tanken. Man springer så gott man kan på halvfungerande hjärnvindlingar för att klara jobb och ändå hinna med att leva. Men som med alla skador, så är risken stor att man slår upp det gamla om man anstränger det för mycket och för fort.

Just nu haltar jag på ett mentalt ben som precis har plockats ur gipset. Benet är svagt och orkar inte så mycket. Men det syns inte att jag haltar. Ingen annan än jag inser hur lite eller hur mycket jag orkar.

Det betyder i sin tur att det är svårt för andra att förstå hur det verkligen är i min egen värld. Det är svårt att förstå att jag verkligen måste sova en timme varje dag efter jobbet. Det är svårt att förstå att jag verkligen inte kan komma ihåg en del saker. Det märks ju inte annars. Det gör att man känner sig både dum och lat när man tar sin mentala paus. ”Jag mediterar” får man säga. Det låter bättre än att säga att ”jag sover”.

Men det som är värst är nog att det är lika svårt för mig att inse och acceptera hur det verkligen är. Jag märker inte av att jag inte klarar av något förrän efteråt. Jag har inte lärt mig att förutse de situationer som jag inte klarar. Jag har inte lärt mig att använda de verktyg som jag behöver för att kunna leva ett någorlunda vanligt liv. Jag har helt enkelt inte accepterat att jag har en funktionsnedsättning än. Just nu är det bara något som är fel, det är inte jag som är sån.

Men för att komma vidare, så måste jag inte bara acceptera att jag har en funktionsnedsättning, utan också accepter att detta numer är mitt normala jag. Jag är inte den jag var innan jag skadade mig mentalt. Jag är den jag är nu, och den personen har jag inte ens börjat förstå mig på. Men jag börjar inse att den personen är någon jag måste leva med ett bra tag framöver, om inte för alltid. Och för att klara det… så måste jag lära mig att både acceptera och hantera alla de egenskaper som följer med på köpet. Jag har insett att det är svårt att hantera något som man inte accepterar. Så nu är det dags att börja försöka acceptera den som jag har blivit och är.

Det är jag som måste acceptera mig… först sen kan andra acceptera hur jag är.

Read Full Post »