Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 mars, 2010

Vem är en människa att du tänker på henne? Det är ett klassiskt citat, men ack så aktuellt. Vi tänker på våra medmänniskor i termer av etiketter. När jag gick förbi en granne med hans son, så hörde jag hur pojken (3 år) sa: En granne till! Jag var helt enkelt etiketterad som ”granne”!

Många gånger gör det oss ingenting att bli etiketterad på det viset. Det skadar oss inte på något sätt att få en alldaglig etikett. Däremot kan det uppstå tillfällen när etiketten används för att klassificera någon med en utpekande eller nedsättande egenskap. Att använda en utpekande egenskap anger implicit att personen inte är ”normal” i något avseende. Hudfärg, ålder och andra liknande egenskaper används ofta för att markera en persons ”identitet”.

Vi gör det här utan att tänka oss för, men det är ofta inte speciellt bra. En person som är 39 år, är inte nödvändigtvis medveten om sig själv som den 39-årige person han eller hon utpekas som. Den etikett som är lättast att acceptera är förmodligen det egna namnet. Men det finns många som inte trivs med den ”egenskap” som namnet ger dem. De byter sina namn. De vill ha namn som bättre uttrycker vem de är, och det är naturligtvis väldigt viktigt.

Att prata om människor som egenskaper istället för som de individer de är, är naturligtvis ett enkelt sätt att etikettera de man pratar om. Det finns å andra sidan egenskaper som används för att förminska män
niskor också. Detta sker både medvetet och omedvetet, naturligtvis. Vi har våra förutfattade meningar som lätt kommer till tals i hur vi pratar om andra. Eller, för den delen till andra.

Jag hörde för ett tag sedan om en person som skulle boka en biljett på tåget till Umeå. Hon ringde till biljettbokningen och följande scen utspelade sig:

– ”Tyvärr vi tar inte mot några Rullstolar….
– ”Men, vet du, Jag är ingen rullstol. Jag är Veronica. Jag är kund hos SJ o vill gärna boka min resa.”

Men det blev tvärstopp. Genom att hon inte har bokat sin resa i väldigt god tid, så får hon ingen mer hjälp. (Hon ringde till Färdtjänsten och då talade de om för henne för att hon måste förstå att det är minst 3 veckors beställingstid…

Allt detta för att hon ”är en rullstol” och för att SJ inte ”tar rullstolar på tåget”. Exemplet är ju snudd på tragiskomiskt, men det är också ett alltför bra exempel på hur många människor betraktas idag. Att vara beroende av en rullstol för att kunna delta i samhällslivet betyder att man i mångas ögon ”blir till en rullstol”, och samtidigt inte längre är en likvärdig människa. Att vara tvungen att beställa en resa på en normal ressträcka med lång framförhållning fungerar ofta, men inte i alla situationer.

Det som många har svårt att inse är ju att just de tekniska hjälpmedlen ofta har en speciell roll för en person med en funktionsnedsättning. I en del fall kan man mer eller mindre säga att t.ex. en rullstol blir personens ben. Det är intressant hur det kan uppfattas av varelser som inte har de förutfattade meningar som vi har. Min hund lägger ofta upp tassarna mot hjulen på rullstolen när hon söker kontakt. Hon har accepterat hjulbenen som något naturligt (hon har även lärt sig att hjulen kan trampa henne på tassarna, om hon inte aktar sig).

Även om det kan tyckas långsökt, så kan man lite jämföra det med att vara beroende av glasögon. För en invand bärare av glasögon så blir glasögonen mer eller mindre en del av kroppen. Utbytbara, förvisso, men ändå en del av kroppen. Och vi glasögonbärare har kommit långt, eftersom vi har ett enormt urval av glasögonformer att välja mellan för att passa vår personlighet. Och mycket riktigt, det finns väl inte många glasögonbärare som har undgått att bli ett par glasögon i skolan. ”Glasögonormar” är vi allihopa.

Jag tror att vi har långt att gå när det gäller att tänka i termer av inkluderande. Men ett första steg att ta tror jag handlar mycket om att se människorna, istället för deras egenskaper, i termer av funktionsnedsättningar, eller för den del, behoven av stödjande teknik. Att man måste ta hänsyn till tekniken i vissa situationer är naturligtvis helt klart, men man kan göra det med en människoinriktad syn istället för att se människan som den rullstol hon inte är, men behöver….

Read Full Post »