Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Idag deltog jag i marschen för tillgänglighet. Det var en fantastisk upplevelse, och faktiskt första gången jag gick med i ett demonstrationståg. Det var enligt uppgift 128 personer som gick med här i Uppsala och det tar en viss plats, vilket en hel del människor upptäckte. Vädrets makter var både med och emot oss. Det var mulet och regnhot, vilket möjligen kan har hindrat en del från att vara med (det är kallt att sitta i en elrullstol när det blåser snålt och regnar). Men det var å andra sidan uppehåll hela vägen och under talet (nåja, några regndroppar var det ju, men i stort sett).

Polisen missade avtågstiden, men vi gick ändå över gatan (inför grön gubbe, att den sen slog om så snabbt till rött var ju inte vårt fel, eller hur?). Sen fick vi faktiskt hjälp av lite blåljus över Kungsgatan… Jag tror att slagorden hördes där vi gick fram, och även om det inte hördes, så syntes vi i varje fall, och jag tror det är minst lika viktigt att synas som att höras. En grupp som inte märks, hamnar lätt i situationen att man inte heller finns, åtminstone inte i vardagstanken.

Det som jag tycker är lite synd är att det är så få personer som inte förstår hur viktig tillgänglighet är även för personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighet handlar inte om särintresse, det är ett allmänintresse, även om det är många som inte inser det. Tillgänglighet handlar om att göra miljön i samhället lättare att använda sig av. Det betyder att det finns färre hinder, det betyder att det är lättare att uppfatta information. I de allra flesta fall betyder en tillgänglig miljö att alla får det lättare.

Det var en del personer utan funktionsnedsättning med i ledet. En del kanske hade dolda funktionsnedsättningar, men oavsett det… Det som jag undrar är varför inte alla medborgare uppskattar försöken att göra en människovänlig miljö. Jag menar:

  • Hur många är det inte som har cyklat omkull på en trottoarkant?
  • Hur många är det inte som har trillat i en trappa?
  • Hur många är det inte som har slagit tårna i en tröskel?
  • Hur många är det inte som har missat något på grund av att de inte sett skylten eller anslaget?
  • Hur många är det inte som har missat tåget eller flyget, eftersom de inte hört något utrop?

Den här listan kan göras lång, men det är ändå bara några få exempel på hur det som kallas tillgänglighet kan göra livet behagligare för alla, och inte bara personer med en funktionsnedsättning. Sen finns det naturligtvis insatser som är riktade mot enstaka grupper av personer med funktionsnedsättning och som andra inte har så stor nytta av, men det är fortfarande en liten kostnad för att få med alla människor i samhället.

Huvudpoängen är dock att i stort sett alla tjänar på tillgänglighet, och att det därför måste bli en allmän angelägenhet, istället för att som nu betraktas som särintressen.


Ett övergångsställe i Pompejii

Ett övergångsställe i Pompejii


Jag misstänker att förkärleken för höga trottoarkanter är en kvarleva från historisk tid. De gamla romarna hade ju övergångsställen på grund av de dåliga vägarna (och, antar jag, på grund av att man kanske inte bar bort allt avfall, utan kastade det på vägen?) Men idag så har vi rensopade gator, så varför behöver vi kantsten vid trottoaren? För att skydda fotgängaren? Ja, men då kanske de inte behöver vara 15 cm höga? Eller kan man tänka sig andra sätt att skydda fotgängare, så att det inte sker på bekostnad av framkomligheten?

Jag tror det finns lösningar, men det kräver förstås att man försöker… och vill försöka… Det är väl det vi får som om det finns politiker som vågar göra… försöka tänka tillgängligt.

Read Full Post »

”I dag ler nog Joakim Alpgård i sin himmel” skriver  Anna-Lena Haverdahl helt aningslöst i Svenska Dagbladet. Hon och många andra hyllar Socialstyrelsens nya riktlinjer för dödshjälp till personer med funktionshinder. Ja, för det kan väl inte tolkas på annat sätt. Om man är så funktionshindrad att man behöver en respirator så har man rätt att begå självmord. Men de som hyllar den debatten vägrar att se det egentliga problemet.

Mer cyniskt kan man väl säga att det är väl jättebra om vi nu kan låta de funktionshindrade (nu är det bara totalförlamade som man pratar om, men vem kommer i nästa steg?) få avsluta sitt liv, för då slipper vi vårda dem längre. Det är ju en samhällsbesparing som nödtorftigt förklätts i en skrud av minskat lidande.

Cyniskt, ja, men det är bara början. Jag tror inte Joakim Alpgård ler i sin himmel. Eller, han kanske ler, men bara åt att han inte hade behövt åka till utlandet för att avsluta sitt liv. Att samhället behandlade honom på ett sånt sätt att han inte hade något val, är nog något som han ständigt kommer att sörja över. Vad är det nu som hindrar ekonomiskt trångsynta politiker från att fördröja och dra livsförhöjande åtgärder i långbänk. Om vi ser till att inte ordna personlig assistans, och se till att personen inte får den hjälp som han eller hon behöver för att leva ett drägligt liv, ja, då kanske de snart vill ta livet av sig… och då sparar vi ju in pengarna i budgeten.

Nej, jag tror inte att Joakim Alpgård ler. Jag vet att det finns många personer med funktionsnedsättning som skräms av debatten som förs nu. Varför förhindrar man en sjukligt deprimerad människa från att befria sig från ett liv de inte vill leva, medan men villigt hejar på en människa som har en fysisk funktionsnedsättning? Varför funderar man inte på vad som krävs för att en människa ska få leva ett drägligt liv, oavsett vilka förutsättningar man har?

Varför vägrar man se problemet?

Här är länken till Anna-Lena Haverdahls artikel: Svårt sjuka får mer makt över sin död | Inrikes | SvD.


Om det nu är någon som läser detta och som inte förstår var problemet är, så kanske jag ska avslöja det här:

Problemet är inte dödshjälpen. Problemet är att samhället gör livet så svårt att leva för vissa människor, att de väljer att avsluta livet, istället för att leva det vidare. Om en människa får stöd och hjälp av samhället, så kan ett liv med en funktionsnedsättning fortfarande vara värt att leva. Om samhället däremot överger en person med funktionsnedsättning, kan samma liv bli ett helvete, där till och med döden ses som ett bättre alternativ. Det är inte funktionsnedsättningen som är problemet, det är samhällets attityd till den och viljan att undvika att funktionsnedsättningen blir ett handikapp.

Read Full Post »

Vem drar gränsen för vad som är ett konstverk, egentligen? Det verkar som att just nu så är det konstnärerna som definierar vad som är konst och inte. Och definieras det som konstverk, så är det ett konstverk, och då får man visa upp det. Det känns som att konstbegreppet riskerar att tunnas ut till den grad, att det inte längre betyder något. jag lyssnade idag (20 maj 2010) på intervjun med Lars Vilks i Sveriges Radio och fick en hel del tankar kring konst och yttrandefrihet.

Lars Vilks säger i intervun att: ”Allt är en del i ett konstverk.”och på slutet så medger han att även intervjun är en del av konstverket kring rondellhundsteckningen.

Det är lite oklart om han i det första uttalandet menar processen som han själv definierar som sitt konstverk kring rondellhunden, eller om han menar att det gäller all konst. Oavsett vilket så drar han ju en godtycklig gräns mellan vad som är konst och inte när han säger att ”Det ska vara en skillnad mellan verkligheten och konstverket.” och i samma veva menar att den intervjun han genomför i radion är en del av konstverket.

Om man drar hans definition av processkonst till sin spets, så spelar vi alla med i det spel som han kallar sitt konstverk, även de som kritiserar honom, och de som även går till angrepp mot honom. Men han gör där en passande inskränkning: ”När man kommer till stor materiell förstörelse blir estetiseringen poänglös.” Ett uttalande som det inte verkar som att man håller med om på konsthögskolan, där nersprejade tunnelbanevagnar anses vara konst.

Det verkar på Lars Vilks som att inte heller yttrandefriheten är absolut. Han påpekar att vi måste vara överens om vilka spelregler som ska gälla, men säger strax efteråt i intervjun att ”det tycks ju som att många Muslimer verkar ha fått uppfattningen att man har stor rätt att föra fram sin egen åsikt och få den fullt ut godtagen. ” (11.13)  Jag trodde att det var det som var yttrandefrihet, att man får föra fram sin åsikt och att detta är accepterat.

Enligt Lars Vilks så innebär uppenbarligen yttrandefrihet inte heller att man får skrika ”svin och gris” till honom (10.25). Då är det istället en mob som inte ska uttala sig (eftersom de är fundamentalister och för såna gäller inte yttrandefrihet). Kanske lite grovt tolkat, men innebörden framstår rätt klart för mig. Konstnärer har större yttrandefrihet än vanliga människor, och naturligtvis större yttrandefrihet än fundamentalister.

Lars Vilks menar dessutom på slutet att nästan all bra konst är provocerande, och att alla konstnärer är provokatörer. Vad jag tycker han missar är att provocerande konst inte nödvändigtvis är bra. Och Lars Vilks rondellhund är dålig konst, som är enbart provocerande.

Som avslutning säger Lars Vilks också  att det är skillnad på en ”provokatör” och en ”bra provokatör”. Lars Vilks är en usel provokatör,  som förstör mer än han förstår.

Jag vill nog påstå att Lars Vilks är en usel provokatör, som med sina handlingar skapar mer skada än han själv är medveten om.


PS. Jag måste säga att jag inte anser att det är OK att dödshota någon, eller att gripa till våld. Det är inte min avsikt med det här blogginlägget. Våld löser inga problem. Jag vill heller inte begränsa yttrandefriheten. Men som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så innebär yttrandefrihet också ett stort ansvar, ett ansvar som jag inte tycker att Lars Vilks tar.

Read Full Post »

Jag försöker att göra min medborgerliga plikt och lyssna på den politiska debatten. Men ju mer jag lyssnar, ju mer förtvivlad blir jag. Var finns den riktiga politiska debatten. Jag lyssnar efter konkreta vallöften. Men de luser med sin frånvaro, i mycket hög grad.

Det jag hör är den retoriska politiken, politiken som går ut på att tala om hur dålig motpartens politik är jämfört med den egna. Jag tror inte jag har hört någon politiker säga att något förslag från motparten är bra och ska stödjas. Nej, det handlar om ”kostnadschocker”, ”tobleronepolitik”, ”skräckpropaganda” osv. Motståndarna är ”oansvariga” och förstår inte vad de gör. De förstår inte heller att det bara är få som drabbas, eller att den som drabbas orättfärdigt är det synd om (senast i dagens debatt i  radion mellan Ohly och Hägglund). Sanningen finns i det egna blocket, och ingen annan stans. Politikerna verkar ha gjort det till en konst att

Hårddrar jag det hela? Ja, kanske lite, det finns säkert undantag. Men det är förvånande hur svårt det är att förstå vad politikerna vill, när allt döljs i politisk retorik. Det som blir kvar i mina öron är retorisk politik, som är fullständigt ointressant för mig som väljare.

Jag saknar politiker som diskuterar reella frågor som hur vi ska göra samhället inkluderande, hur vi ska stoppa diskrimineringen eller hur vi ska se till att även personer med funktionsnedsättning har en seriös chans att få en anställning. Att bara prata om utanförskap och att folk inte vill arbeta, det hjälper inte en person som nekas anställning hela tiden, bara för att han eller hon sitter i rullstol. Då handlar det inte om vilja, då handlar det om att inte FÅ arbeta. Och att ersätta den nekade platsen med mera utbildning är inte heller en lösning om man vill arbeta, men nekas den möjligheten.

Men det pratas inte om det här i politiken. Det pratas om att si och så många är arbetslösa, eller att det är en usel arbetsmarknadspolitik, men jag hör inga förslag på hur vi verkligen ska få mer folk i arbete, av de som verkligen vill.

Jag efterlyser diskussioner med riktig politik. Jag saknar diskussioner där den retoriska politiken har kastats på sophögen, där den hör hemma, och ersatts med en diskussioner om riktig politik, politik som berör de enskilda människorna.

Read Full Post »

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »

I ett samhälle finns människor. Ett samhälle består av människor. Ett samhälle, som ska vara värt något, måste ha plats för alla. Vi kämpade hårt för att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika. Det var något som alla tyckte var fel, något som alla kunde ställa upp på.

Ibland undrar jag över om det är så att det är lättare att kämpa mot orättvisor i andra länder än i det egna. Eller om det är så att vissa orättvisor är orättvisa, medan andra kan rättfärdigas. Ett populärt ord idag är ”utanförskap”. Frågan är när någon kan betraktas som utanför. Är det när man inte får göra något, eller när man inte kan göra något som alla andra kan. Eller är det när man inte kan göra saker på samma villkor som andra?

Att behandla folk olika baserat på någon egenskap hos personen, det ser vi som fel i dagens samhälle. Det måste till och med vara lika behandling när det gäller frisörer (även om man kröp förbi den särbehandlingen genom att prata om kort och långt hår istället för om kille eller tjej). Men fortfarande får rödhåriga människor betala runt 100 gånger så mycket för vissa tjänster än andra med ”normal” hårfärg. Det trodde ni inte, eller hur?

Men ett visst resebolag kräver faktiskt över 5000 kronor (mot normala 165 kronor) för rödhåriga som ska åka till ett vanligt turistmål. Är det rimligt? Ska vi verkligen betala för att vi drabbats av rödhårighet? Men så är det faktiskt idag.

Tror ni mig inte? Nej, jag förstod nog det. Och naturligtvis har ni rätt. Ingen kan väl komma på den dumma iden att sålla ut personer med rött hår? Det vore ju helt emot allt vi tycker är rätt och riktigt. Och visst har ni rätt, ingen med rött hår behöver betala mer för sina transferresor.

Jo, förresten, det finns en kategori rödhåriga som tvingas betala 5000 kronor för sin transferresa. Nämligen de som inte kan använda sina ben. Och det är naturligtvis inte så att det är rödhårigheten som spelar roll, utan den funktionsnedsättning som personen har.

Kan man inte använda sina ben kostar det 5000 kronor mer att åka buss mellan flygplats och hotell. Företaget frågade faktiskt till och med om de inte kunde flyga med någon annan (!). Det är intressant med resebolag som inte vill ha kunder. Självfallet kommer jag att göra som de säger, välja ett annat flygbolag. Och jag kommer rekommendera alla andra som åker på semester att göra detsamma. För företag som idkar apartheid vill jag inte ha att göra med. Vill du?


Jag ska skriva till företaget ifråga och fråga om hur de tänker. Har de inget bra svar (eller inget svar alls) så kommer jag skriva ut namnet här på bloggsidan och även använda det i mina rapporter och artiklar som bra exempel på dåligt bemötande av personer med funktionsnedsättningar. Jag vet inte om det är lagligt, eller inte, men jag kan inte annat än se att det är en intressant upplysning för den som måste åka någon annanstans…

Read Full Post »