Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 maj, 2010

Vem drar gränsen för vad som är ett konstverk, egentligen? Det verkar som att just nu så är det konstnärerna som definierar vad som är konst och inte. Och definieras det som konstverk, så är det ett konstverk, och då får man visa upp det. Det känns som att konstbegreppet riskerar att tunnas ut till den grad, att det inte längre betyder något. jag lyssnade idag (20 maj 2010) på intervjun med Lars Vilks i Sveriges Radio och fick en hel del tankar kring konst och yttrandefrihet.

Lars Vilks säger i intervun att: ”Allt är en del i ett konstverk.”och på slutet så medger han att även intervjun är en del av konstverket kring rondellhundsteckningen.

Det är lite oklart om han i det första uttalandet menar processen som han själv definierar som sitt konstverk kring rondellhunden, eller om han menar att det gäller all konst. Oavsett vilket så drar han ju en godtycklig gräns mellan vad som är konst och inte när han säger att ”Det ska vara en skillnad mellan verkligheten och konstverket.” och i samma veva menar att den intervjun han genomför i radion är en del av konstverket.

Om man drar hans definition av processkonst till sin spets, så spelar vi alla med i det spel som han kallar sitt konstverk, även de som kritiserar honom, och de som även går till angrepp mot honom. Men han gör där en passande inskränkning: ”När man kommer till stor materiell förstörelse blir estetiseringen poänglös.” Ett uttalande som det inte verkar som att man håller med om på konsthögskolan, där nersprejade tunnelbanevagnar anses vara konst.

Det verkar på Lars Vilks som att inte heller yttrandefriheten är absolut. Han påpekar att vi måste vara överens om vilka spelregler som ska gälla, men säger strax efteråt i intervjun att ”det tycks ju som att många Muslimer verkar ha fått uppfattningen att man har stor rätt att föra fram sin egen åsikt och få den fullt ut godtagen. ” (11.13)  Jag trodde att det var det som var yttrandefrihet, att man får föra fram sin åsikt och att detta är accepterat.

Enligt Lars Vilks så innebär uppenbarligen yttrandefrihet inte heller att man får skrika ”svin och gris” till honom (10.25). Då är det istället en mob som inte ska uttala sig (eftersom de är fundamentalister och för såna gäller inte yttrandefrihet). Kanske lite grovt tolkat, men innebörden framstår rätt klart för mig. Konstnärer har större yttrandefrihet än vanliga människor, och naturligtvis större yttrandefrihet än fundamentalister.

Lars Vilks menar dessutom på slutet att nästan all bra konst är provocerande, och att alla konstnärer är provokatörer. Vad jag tycker han missar är att provocerande konst inte nödvändigtvis är bra. Och Lars Vilks rondellhund är dålig konst, som är enbart provocerande.

Som avslutning säger Lars Vilks också  att det är skillnad på en ”provokatör” och en ”bra provokatör”. Lars Vilks är en usel provokatör,  som förstör mer än han förstår.

Jag vill nog påstå att Lars Vilks är en usel provokatör, som med sina handlingar skapar mer skada än han själv är medveten om.


PS. Jag måste säga att jag inte anser att det är OK att dödshota någon, eller att gripa till våld. Det är inte min avsikt med det här blogginlägget. Våld löser inga problem. Jag vill heller inte begränsa yttrandefriheten. Men som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så innebär yttrandefrihet också ett stort ansvar, ett ansvar som jag inte tycker att Lars Vilks tar.

Read Full Post »

Jag försöker att göra min medborgerliga plikt och lyssna på den politiska debatten. Men ju mer jag lyssnar, ju mer förtvivlad blir jag. Var finns den riktiga politiska debatten. Jag lyssnar efter konkreta vallöften. Men de luser med sin frånvaro, i mycket hög grad.

Det jag hör är den retoriska politiken, politiken som går ut på att tala om hur dålig motpartens politik är jämfört med den egna. Jag tror inte jag har hört någon politiker säga att något förslag från motparten är bra och ska stödjas. Nej, det handlar om ”kostnadschocker”, ”tobleronepolitik”, ”skräckpropaganda” osv. Motståndarna är ”oansvariga” och förstår inte vad de gör. De förstår inte heller att det bara är få som drabbas, eller att den som drabbas orättfärdigt är det synd om (senast i dagens debatt i  radion mellan Ohly och Hägglund). Sanningen finns i det egna blocket, och ingen annan stans. Politikerna verkar ha gjort det till en konst att

Hårddrar jag det hela? Ja, kanske lite, det finns säkert undantag. Men det är förvånande hur svårt det är att förstå vad politikerna vill, när allt döljs i politisk retorik. Det som blir kvar i mina öron är retorisk politik, som är fullständigt ointressant för mig som väljare.

Jag saknar politiker som diskuterar reella frågor som hur vi ska göra samhället inkluderande, hur vi ska stoppa diskrimineringen eller hur vi ska se till att även personer med funktionsnedsättning har en seriös chans att få en anställning. Att bara prata om utanförskap och att folk inte vill arbeta, det hjälper inte en person som nekas anställning hela tiden, bara för att han eller hon sitter i rullstol. Då handlar det inte om vilja, då handlar det om att inte FÅ arbeta. Och att ersätta den nekade platsen med mera utbildning är inte heller en lösning om man vill arbeta, men nekas den möjligheten.

Men det pratas inte om det här i politiken. Det pratas om att si och så många är arbetslösa, eller att det är en usel arbetsmarknadspolitik, men jag hör inga förslag på hur vi verkligen ska få mer folk i arbete, av de som verkligen vill.

Jag efterlyser diskussioner med riktig politik. Jag saknar diskussioner där den retoriska politiken har kastats på sophögen, där den hör hemma, och ersatts med en diskussioner om riktig politik, politik som berör de enskilda människorna.

Read Full Post »