Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

Altmer ofta undrar man över om det är den enskilda människan som är till för myndigheters maktbehov, eller om myndigheterna är till för de som behöver hjälp. Jag har några gånger nu skrivit om ett konstigt beslut av Försäkringskassan, men idag läste jag om ett fall som får Joseph Hellers ”Moment 22” att framstå som lätt som en plätt.

Om en människa tidvis har så ont att hon knappt kan gå ur sängen, så borde det vara uppenbart att man inte heller kan ha ett vanligt arbete, inte ens på deltid. Det finns en uppsättning med sjukdomar som likt fibromyalgi inte syns, men som kan utgöra en fullständig funktionsnedsättning. Om funktionsnedsättningen dessutom inte är konstant, utan varierar med dagsformen, så är det tydligen helt omöjligt att betraktas som sjuk på heltid. Andra påverkande sjukdomar som har lite liknande problem är migrän, som ofta kan göra en person helt utslagen under allt från en dag till flera dagar på rad.

Utmattningssyndrom är också en sån åkomma som är väldigt svår att förutsäga, eftersom tillståndet går upp och ner hela tiden. Att då helt plötsligt konstatera att sjukskrivningen (om man nu fått någon) tar slut, trots att man knappt kan stå på benen av trötthet, trots att man inte kan komma ihåg de enklaste saker fortfarande, trots att man går sönder av att utsättas för den minsta stress, borgar för att man snarare blir sjukare än friskare. Om enda räddningen är att gå tillbaks till sitt jobb (som kanske varit orsaken) så blir pressen på att fungera ”normalt” kanske det som får personen att ramla tillbaks igen.

Att som sjuk forslas mellan myndigheter är dessutom som att sparka på en liggande. Man är sjuk, vilket innebär att man inte har den kraft som behövs för att stå upp för sina rättigheter. Ett enkelt byte för den stora myndighetsmaskinen, som helt sonika kan köra över den som redan har gått ner för räkning… och staten tjänar pengar på det…

Read Full Post »

Man fortsätter att förvånas av Försäkringskassans handläggare. När personen i mitt tidigare inlägg ringde handläggaren för att fråga hur det kan komma sig att de inte biföll hennes ansökan om att få underhållsstödet från Försäkringskassan, så berättade hon att personen hade ringt och berättat att han blivit ”rånad” och därför inte betalat pengarna. När min vän frågade om alla felaktiga betalningar som gjordes förra året, så fick hon svaret att ”Det var då det, det spelar ingen roll för hur vi ska göra nu”. Tydligen så är det bara när det gäller återbetalningar av bostadsbidrag och liknande som tidigare år har någon betydelse (och då är det minsann inte silkesvantar som gäller heller).

Som ett argument för att inte bevilja ansökan angav handläggaren dessutom att ”Han lät ju så snäll och trevlig på telefon”. Ja, för den som sett filmen om ”Myteriet på Caine” så är det ju inte så svårt att se framför ögonen hur den sympatiske kapten Queeg i en av de sista scenerna inför kameran förvandlas från en trevlig och nästan överdrivet sympatisk herre, till den paranoida personen med psykopatiska drag som finns under ytan. Men att man låter trevlig och snäll på rösten i telefonen väger naturligtvis tyngre än att vara en utsatt förälder, som hotats via SMS. För enligt försäkringskassans handläggare, så spelar de hotfulla SMSen ingen roll. Tydligen inte ens i bedömningen av hur trevlig och snäll personen som skickat dem är.

Man tar sig för pannan!

Read Full Post »

Jag provade UNT:s valkompass idag… med mycket intressant resultat som följd.

Enligt valkompassen så borde jag rösta på det rödgröna blocket (en svag övervikt). Men enligt samma kompass så ligger centerpartiet bäst till för mig att rösta på. Så då ska jag rösta rödgrönt, men på centerpartiet. Men ännu mer intressant blir ju fortsättningen. Partierna ligger enligt valkompassen i följande ordning för mig: Centern, Sverigedemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänstern, Feministiskt initiativ (!) och sedan Socialdemokraterna. Alltså, jag tillhör det rödgröna blocket, men har mest sympatier med Centerns och Moderaternas politik. Jag tillhör det rödgröna blocket, men ska absolut inte rösta på Vänstern och Socialdemokraterna.

Att Sverigedemokraterna kom på andra plats i min åsiktskompass skrämmer mig faktiskt mer. Jag prickade för att invandring är värdefull för samhället, så den biten vinner de inte min röst på. Det är inte att jag personligen har fått partiet på min andra plats som skrämmer mig heller. Istället är det för att Sverigedemokraterna passar så bra in på mellanprofilen. Jag tolkar resultatet som att blockens politik inte passar väljarna i de enstaka partierna, medan däremot Sverigedemokraterna fångar upp såna som jag som inte passar in i något av blockens politik (NEJ, jag kommer inte rösta på Sverigedemokraterna, då röstar jag hellre blankt). Det är det som skrämmer mig. De väljare som tidigare röstat på något av partierna i blocken, men som känner att blockens helheter inte fungerar för dem, riskerar att välja Sverigedemokraterna eftersom de skickligt har balanserat sin politik så att den kan ta hand om alla besvikna väljares sympatier.

Jag tillhör dem som tror att det är farligt att använda icke-demokratiska metoder mot partier eller grupper som har opassande åsikter. Jag tror att man måste möta Sverigedemokraterna och andra liknande partier med en saklig debatt, som man måste se till att vinna. Att fiffla med blockröstning och liknande tror jag bara gynnar dessa partier. Att vägra diskutera med dem ger de bara mer sympatier. Och att vägra se vilken politik de går till val på är livsfarligt för de etablerade partierna. Det kommer bli ett kyligt uppvaknande för de två blocken efter valet. Och jag vill inte ha en demokratisk istid.

Read Full Post »

Läste idag i en artikel från i våras i Aftonbladet om att centern ansåg att man borde ändra namnet på Mödravårdscentralen till föräldravårdscentralen. Nu var det här alltså skrivet i April, men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över problemet. Problemet är naturligtvis inte namnet, det kan gott få fortsätta heta mödravårdscentral för min del.

Men, jag funderade en sväng till. Jag jobbade hårt för att vara en deltagande pappa när det begav sig för femton år sedan, och inte bara före födseln. Jag var med på alla mödravårdscentralsbesök utom ett (vilket naturligtvis råkade vara det där jag definitivt borde varit med, eftersom det var då det konstaterades att det var havandeskapsförgiftning på gång). Men, och det är lite det som jag har tänkt på i efterhand, jag fick inte med mig så mycket hem från de besöken.

Att bli pappa är det absolut bästa som hänt mig. Jag kan fortfarande minnas natten efter födseln då jag inte sov en enda blund, utan njöt av att hålla den lilla flickan, som snusade i min famn medan jag såg hur solen började gå upp över hennes första dag. De känslor som tumlade omkring just då, var helt obeskrivliga. Och, jag var helt oförberedd. Jag hade läst böcker om föräldraskap, jag hade även varit au-pair till fyra barn i åldrarna 3 mån – 11 år (Tack, Ingrid!), och jag hade naturligtvis sett hur magen växte på min fru under månadernas gång.

Men det spelade ingen roll. Jag var inte beredd. Jag kunde i och för sig mycket mer av det praktiska än många andra pappor förmodligen kan inför det första barnet. Men jag var helt oförberedd på att vara pappa. I ena stunden var jag det inte, och i den andra var jag helt plötsligt det. Det var inte helt lätt att acceptera och inse. Jo, logiskt förstås. Vi hade ett litet knyte som behövde vårt stöd dygnet runt, självklart. Men emotionellt så hade jag ingen förberedelse alls. Mammor har små sparkar som vi med nöd och näppe kan känna utanpå magen. Det händer saker med kroppen (som inte alltid är positiva, förstås) som hjälper till att förbereda mamman på att det kommer hända något. Visst är det en stor omställning även för mamman. Men jag tror att alla besöken på MVC, med alla provtagningar, samtal och annat faktiskt gör att mamman är mer förberedd på det som komma skall.

Oavsett om det nu ska heta mödravårdscentral eller föräldravårdscentral, så tror jag den viktiga förändringen skulle vara att redan från början ta med papporna och deras känslor inför barnet när graviditeten är ett faktum. Vi ges ingen hjälp att förstå, vi lämnas ofta utanför. Jag mötte flera gånger höjda ögonbryn när jag följde med in på undersöknings-/samtalsrummen. Och även när jag accepterades, så var det som följeslagare åt mamman, inte som pappa, som jag var där.

Nej, förresten, det var faktiskt ett tillfälle då jag fick uppleva något extra som pappa. Det var inte ultraljudet, det lämnade mig rätt oberörd på sätt och vis. Nej, det var när jag fick höra min dotters hjärta slå inne i mammans mage. DÅ kan jag helt klart konstatera att jag fick en första insikt i att mitt liv skulle förändras totalt några månader senare. Det var magiskt, och jag fick faktiskt höra det samtidigt som mamman upplevde det. Då var jag för en liten stund redan pappa, redan likvärdig förälder. Men i övrigt var jag rätt bihangslik under mödravårdstiden.

Så strunta i namnet, och ändra i så fall hellre på funktionen, och bredda den till att även förbereda papporna mentalt på en av de stora förändringarna i deras liv. Gör den till en föräldraförberedelsecentra, även om den fortfarande får heta MVC…

Read Full Post »

Vem är Försäkringskassan till för egentligen? Den som behöver hjälp, trodde i varje fall jag. Men det verkar inte vara så. Försäkringskassan förmedlar det som kallas underhållsstöd till föräldrar som hamnat i tvister där ena parten missköter sitt underhåll. Man skulle ju kunna tro att om en förälder konsekvent missköter inbetalningarna, så skulle man kunna få hjälp… Men nej då, det räcker tydligen med att föräldern anger att ”det finns en avsikt att betala rätt summa varje månad”, så ska Försäkringskassan gå på hans eller hennes linje.

Så länge avsikten finns, kan tydligen inte Försäkringskassan skydda den förälder som behöver pengarna för att få ekonomin att gå runt. Skulle det inte betalas fullt belopp i framtiden, så måste föräldern som ska ha pengarna kontakta Försäkringskassan varje gång detta händer, så att Försäkringskassan kan anmoda den betalande föräldern att erlägga fullt belopp. Och den betalande föräldern slipper påföljd, eftersom ”avsikten att betala fullt” fortfarande finns…

Om nu det är så enkelt att få in pengarna, så borde Försäkringskassan kunna bistå den enkla förmedlingen för att skydda personer som är i behov av hjälp. Men genom sitt tungrodda system, så blir det en stjälp för den som redan är i en utsatt position.

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »