Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

Livskunskap…

I dagarna har man i radioprogrammet ”Kaliber” uppmärksammat undervisningen i Livskunskap på grundskolan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skjutjärns- eller sensationsjournalistik. Den branschen är lite överetablerad. Men programmet visade på ett av problemen med hela ämnet, även om det säkert finns exempel på när man försöker på ett lite mer seriöst sätt. I programmet intervjuades elever som blivit tillfrågade om de ”utsatts för våldtäkt” eller om de har ”alkoholister i famljen” inför hela klassen. Jag blev, milt sagt, förvånad. Ämnet som sådant är viktigt, men frågan är hur man angriper det, när det får såna här konsekvenser.

Det är viktigt för barn att få inblick även i de inte fullt så bekväma frågorna i livet, så långt tycker jag kanske att ämnet Livskunskap har sin relevans. Många barn har inte möjlighet att diskutera svåra frågor med någon vuxen. Antingen för att man skäms för sina frågor, eller för att de viuxna inte klarar av att hantera dem. Så visst kan det behövas ett forum för att prata om livet, och visst kan skolan ha hand om det. Men när ämnet hanteras av okunniga personer och på fel sätt, så blir det hela väldigt fel.

Vad är livskunskap egentligen? I radiodebatten som följde, avfärdade en moderat politiker hela ämnet som flummigt och ovetenskapligt. Det är det, i den meningen att det inte finns så mycket teorier i ämnet. Men för den sakens skull är det inte mindre viktigt. I den sekulariserade värld vi lever i saknar många (barn) en förklarings- och rationaliseringsmöjlighet när det gäller fenomen som ondska, liv, död, sexualitet, öde och liknande saker som finns med oss i livet, men som är mer eller mindre tabubelagt på många ställen. Att ha ett forum för att diskutera såna frågor är nog viktigt för barnen/ungdomarna. Men jag tror att ämnet livskunskap rymmer helt andra dimensioner än det som programmet belyste, och jag är livrädd att man med den misslyckade version som fanns med i Kaliber som argument försöker att ta bort ett viktigt ämne, istället för att fundera på hur man kan uppnå ett bra resultat med ämnet i stället.

Hur ska man undervisa i livskunskap? Det är ett ämne där man knappast hittar några sanningar. Det är ett ämne som inte ens har några gemensamma lösningar på problem. Att diskutera utifrån elevernas egna erfarenheter är svårt, eftersom man inte har så mycket erfarenhet att utgå ifrån. Jag tror det handlar mer om att väcka frågorna hos eleverna, så att man kan ta upp dem till diskussion. Eleverna vill inte lämna ut sig, om det inte är något som kan komma fram frivilligt. Yppar sig bara rätt tillfälle så kan mycket komma fram. Men att ”tvinga” fram det med styrda frågor, där det sen inte kan tas omhand, leder förmodligen bara till traumatiska upplevelser.

Så vad ska man säga om ”livskunskap”? Jag tycker det är knepigt. Kunskap om livet får man främst genom att leva det, inte genom att läsa teori. Jag tror att man kan få det också genom att prata med andra om deras erfarenheter. Men det måste ske utifrån en naturlig utgångspunkt, inte från en konstruerad situation. Till viss del kan jag se att det skulle kunna finnas ett utrymme för alternativa former när det gäller vissa ämnen. Varför t.ex. inte försöka få någon pensionär att vara med på seminarium om livserfarenheter och rädslan för döden? En lärare kan inte förutsättas ha den livskunskap som behövs för att kunna undervisa om den, men lärarens roll i en sån här kurs är snarast att vara moderator, inte korvstoppare… Livskunskap kan nog inte korvstoppas, men behöver nog uppmuntras för att man ska våga leva och lära av livet… Det är väl det vi borde kalla Livskunskap.

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »