Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Nu har det snöat både länge och väl. Även om skopor och traktorer håller gatorna öppna (med hjälp av snöslungor och lastbilar), så börjar varenda gata i staden (Uppsala) se ute mer eller mindre som gamla sortens tvättbräda. Det skakar och hoppar när man kör, och att ta sig fram på cykel (eller i rullstol för den delen) låter sig knappast göras på gatorna längre. Och det värsta är att det här är självförstärkande, genom att bilarna ökar nivåerna i guppen när de kör.

En gul väghyvel, av klassisk modell.

Väghyveln, din vän på vägen.

Det slog mig då att vi inte längre ser de där fantastiska väghyvlarna som förut utgjorde stammen i snöröjningsarbetet. De där gula maskinerna som var både långa och otympliga och som tog upp mer eller mindre halva vägen, speciellt när de hade kopplat på det utsvängda sidobladet.

En väghyvel som plöjer snö...De liknade något slags monster från Mars, men det kändes tryggt när de kom på vägen. När väghyveln kom, då visste man att vägen var körbar efteråt… I bästa fall hade de sänkt ner den där fina kratsen som drog linjer i isen. Men slätt och jännt blev det.

Men var är de nu, de vackra maskinerna? Någon har sagt mig att de blev för dyra. Må så vara, att de kanske kostar en del att köra, men vad kostar det inte med alla dåligt underhållna snövägar. Inte minst i stan visar det sig att de vanliga traktorerna och plogbilarna inte klarar av att hålla istvättbrädan stången. De har uppenbarligen inte det som krävs. Att sedan isskrapan kanske inte är lika mångsidig som en vanlig traktor eller lastbil, det är en annan sak. De behövs i varje fall.

Så, innan det blir försent… Skicka in skraporna, väghyvlarna, dessa vägarnas änglar, och låt dem göra gatorna farbara för oss alla igen…

Read Full Post »

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »