Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 juni, 2011

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »