Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

Under rubriken ”Forskande kattens dagbok” kommer jag att lägga lite små tankar som min katt inspirerat mig till. De är inte fullt så allvarliga som många andra inlägg här inne, men jag hoppas att det inte ska göra något för den som vill läsa. Det är ofta så att barn och djur lyckas få en att inse livets sanningar mycket bättre än vilken tung litteratur som helst. Det är i de små iakttagelserna många viktiga kunskaper finns gömda.


Katten tittade på mig när jag kom in i köket. ”Vet du”, sa han, ”att det finns 15 meter aluminiumfolie i en sån där konstig pappkartong? Fascinerande!”.

”Ja”, sa jag, ”det står det på kartongen”.

”Ja”, sa katten, ”men vet du hur mycket 15 meter aluminiumfolie är? Egentligen? På riktigt?”.

”Ja”, sa jag, ”det är 15 gånger avståndet mellan mina fingrar och motsatt axel när jag sträcker ut armen. Ungefär.”

”Hmm”, sa katten, ”inte mellan mina fingrar och axeln. Inte för att jag har några fingrar, för den delen.” Han la huvudet på sned och tittade på mig. ”Nej, femton meter är det som precis räcker för att täcka golvet i köket med härligt prasslande folie.”

”Ja”, suckade jag, ”jag ser det… ganska så tydligt, faktiskt. Men kan du rulla tillbaks den nu då?”

”Nej”, sa katten med ett belåtet leende, ”jag har som sagt inga fingrar, men du är ju så duktig, så… har du någon mera mat, förresten? Jag blev hungrig av allt forskande.” Och med ett lätt skutt hoppade han upp till matskålen och tittade efter om det blivit någon förändring i nivån sedan förra besöket.

Jag rullade sakta ihop aluminiumfolien i en lite mindre slät rulle än det en gång varit. ”Ja, hur mycket är femton meter? Egentligen? Eller en kilometer? Hur ofta tar vi inte något för givet. Det står femton meter på kartongen, men hur mycket är det… egentligen? Och varför är det så svårt att rulla ihop femton meter till en lika liten rulle som det en gång var innan man rullade upp den?”

Enkla frågor… med knepiga svar.

Read Full Post »