Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Tomten…

Det här inlägget började jag på igår, men det ville inte bli just det här inlägget. Men nu vill det liksom bli skrivet i varje fall. Mellan grönsaksaladåb och blomkålsterrin så pickade det här inlägget på min axel och sa skriv mig, så nu gör jag det.

Nu ska jag skriva om Tomten. Jag kommer så väl ihåg hur min tro på tomten rubbades en gång. Jag hade liksom redan avslöjat honom julen före. Det måste ju vara pappa som tomtade för mig och min syster. Syster var ju lite mindre än jag, så det var ju jag som måste vara förståndig. Pappa försvann ju alltid när tomten kom. Så nu väntade jag med spänd förväntan i vårt sommarhus (ja, vi firade jul där det året, med kakelugnar och vedspis i det gamla 1700-talshuset) på att pappa skulle gå ut för att skotta eller något annat fånigt. Men han gick inte ut, det var för kallt, sa han.

Och då såg jag honom, med kutig rygg, en käpp, klädd i grå rock och luva. Skäggig var han så det räckte och han hade träskor i snön (det var mycket snö på vintrarna vid den tiden). Han klampade upp på bron, och stampade av sig snön. Jag ser honom framför mig. Med en helt okänd röst så frågade han om det var några snälla barn där. Jag hörde inte så mycket mer av vad som hände då, för jag satt bara där och tittade fascinerat på tomten. Han fanns… Han fanns nog ett eller två år till för mig, även om pappa försvann på julafton fortfarande efter det. Men det var så fint att få ha tomten några år till. Vår gårdstomte, som inte alls liknade den amerikanska ”Hoho”-tomten, utan som var den där gråa gubben som åt gröten från fatet under natten.

När jag själv fick barn, så var det ju klart att jag skulle vara tomte. Vi var församlade både mamma och morföräldrar och pappa och farföräldrar andra julen som vi firade med vår dotter. Och nu var det ju fråga om tomten… jag vet inte vad hon trodde, men jag smög ut i trappen och bytte om. In kom jag i tomtemask med massa vitt skägg och luva, en grå fårskinnsrock och ylletröja, träskor och en stor säck med allas julklappar. När min dotter öppnade dörren blev hon jätterädd och slängde sig om sin mammas ben. Hon vågade inte hälsa på tomten, men hennes mamma bjöd i varje fall in tomten i vardagsrummet där alla andra satt.

Min dotter tittade hela tiden förskrämt på tomten som satte sig på en stol. Hon ville inte gå fram, det var helt klart. Då frågade jag henne med förställd röst om hon ville hjälpa mig att dela ut klapparna. Men nej, det ville hon inte. Inte förrän hennes mamma hade lett henne fram till mig och sagt att det nog gick bra. Och då händer det. Jag tar fram första paketet som jag tror var till farmor eller mormor. Hon tar i paketet och sen…

Jag ser hennes ögon stirra in genom tomtemaskens ögonspringor. Hon är bara ett och ett halvt år, men ögonen säger mer än något annat. Hon tittar in i mina ögon säkert 10-15 sekunder. Sen så har hennes rädsla försvunnit. Jag ska inte säga att hon ler, för det var inte det hon gjorde, men hela hennes sätt förändrades på de där sekunderna. Det känns förresten som att det var betydligt längre än 15 sekunder. Tiden stannade medan vi tittade varandra i ögonen, och jag ska komma ihåg den stunden i hela mitt liv.

De säger att ögonen är själens spegel och någonstans tror jag att det är sant. Jag tror att min dotter såg min själ där, och även om hon inte kände igen mig (vilket jag faktiskt inte tror att hon gjorde), så kände hon på något vis igen det som finns innanför. Och hennes pappa är inte någon farlig person, alltså kan den tomte som har samma ögon som han inte heller vara det.

God jul nu alla människor på jorden! Ibland upplever man förtrollande ögonblick, och jag hoppas att ni gör detsamma nu i helgen!

 

Read Full Post »

Jultankar

Nu är julen snart här. För mig är julen alltid lite blandad, känslomässigt. Julen kan vara både vacker och jobbig som högtid. Det blir många måsten som måste uppfyllas och många krav som kommer fram. Men sen kommer de där fina stunderna… när man ätit julmaten och sitter bland de tända ljusen, när man packat upp julklapparna och rummet är ett hav av papper och snören och alla sitter med sina klappar och pysslar. Men det är inte alltid det blir så heller.

Värst med julen är nog det där påtvingade myset. Det måste vara på ett visst sätt, annars blir julen förstörd. Det är nog en av de saker man märker väldigt påtagligt efter en skilsmässa. Vissa jular (eller alla, för en del) så firar man själv. Notera att jag skrev ”själv” och inte ”ensam”. För många blir det tyvärr snarare ”ensam” än ”själv”. Mina tankar gå idag till alla de som tvingas att fira sina julaftnar i ”ensamhet”. Ensamheten är ofta påtvingad, och inte vald. Och det är svårt att acceptera att man kan fira julen (och andra stora högtider) själv.

Att fira en högtid själv kan dock vara ganska mysigt det med, om man bara bestämmer sig för det. Man kan fira sin högtid på det sätt man själv vill, och verkligen kasta loss ifrån konventionerna. För det är konventionerna som skapar ensamheten. ”Nu sitter alla andra och… och jag sitter här ensam…”. Men om man åker ut och tar ett midnattsdopp på midsommarafton, eller åker till en vacker plats och njuter av solskenet (eller regndropparna) på julafton istället för att packa upp klapparna.

Att nu i jul kanske bara tända ett par ljus och äta en god julmiddag precis med just allt det goda som man själv tycker om, och inget annat, med sommarsnaps till sillen om man vill det och sen ta sig en god kopp julkaffe med en dröm eller något sånt utan att stressa. Kanske till och med njuta av jultallriken framför TVn och Kalle Anka? Eller så kan man sätta sig och läsa en god bok som man köpt sig själv i julklapp, lägga upp fötterna eller bädda ner sig i sängen och njuta av att det är tyst och skönt och helt, helt ostressigt.

Varför inte göra julen till det den borde vara för alla? En lugn och skön högtid utan stress och krav, en oas av stillhet och vila så att man kan hämta kraft och energi för året som kommer. Och tänker man på det sättet, så är det kanske inte någon katastrof om man inte firar den precis som alla andra, eller som andra förväntar sig att man ska göra. För ärligt talat, hur jag firar min jul när jag är själv är det egentligen ingen annan som behöver bry sig om, eller hur?

Stå på er mot konventionen och bli fria, alla ni som firar julen på ert egna sätt!

PS. I år blir min jul minst lika egen som vanligt. Mitt på julafton ska jag åka 20 mil för att äta veganskt julbord. Det har jag aldrig gjort förut, men det ska bli spännande. Aubergine-sill och blomkålsaladåb bland annat. :

Read Full Post »