Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 december, 2011

Tomten…

Det här inlägget började jag på igår, men det ville inte bli just det här inlägget. Men nu vill det liksom bli skrivet i varje fall. Mellan grönsaksaladåb och blomkålsterrin så pickade det här inlägget på min axel och sa skriv mig, så nu gör jag det.

Nu ska jag skriva om Tomten. Jag kommer så väl ihåg hur min tro på tomten rubbades en gång. Jag hade liksom redan avslöjat honom julen före. Det måste ju vara pappa som tomtade för mig och min syster. Syster var ju lite mindre än jag, så det var ju jag som måste vara förståndig. Pappa försvann ju alltid när tomten kom. Så nu väntade jag med spänd förväntan i vårt sommarhus (ja, vi firade jul där det året, med kakelugnar och vedspis i det gamla 1700-talshuset) på att pappa skulle gå ut för att skotta eller något annat fånigt. Men han gick inte ut, det var för kallt, sa han.

Och då såg jag honom, med kutig rygg, en käpp, klädd i grå rock och luva. Skäggig var han så det räckte och han hade träskor i snön (det var mycket snö på vintrarna vid den tiden). Han klampade upp på bron, och stampade av sig snön. Jag ser honom framför mig. Med en helt okänd röst så frågade han om det var några snälla barn där. Jag hörde inte så mycket mer av vad som hände då, för jag satt bara där och tittade fascinerat på tomten. Han fanns… Han fanns nog ett eller två år till för mig, även om pappa försvann på julafton fortfarande efter det. Men det var så fint att få ha tomten några år till. Vår gårdstomte, som inte alls liknade den amerikanska ”Hoho”-tomten, utan som var den där gråa gubben som åt gröten från fatet under natten.

När jag själv fick barn, så var det ju klart att jag skulle vara tomte. Vi var församlade både mamma och morföräldrar och pappa och farföräldrar andra julen som vi firade med vår dotter. Och nu var det ju fråga om tomten… jag vet inte vad hon trodde, men jag smög ut i trappen och bytte om. In kom jag i tomtemask med massa vitt skägg och luva, en grå fårskinnsrock och ylletröja, träskor och en stor säck med allas julklappar. När min dotter öppnade dörren blev hon jätterädd och slängde sig om sin mammas ben. Hon vågade inte hälsa på tomten, men hennes mamma bjöd i varje fall in tomten i vardagsrummet där alla andra satt.

Min dotter tittade hela tiden förskrämt på tomten som satte sig på en stol. Hon ville inte gå fram, det var helt klart. Då frågade jag henne med förställd röst om hon ville hjälpa mig att dela ut klapparna. Men nej, det ville hon inte. Inte förrän hennes mamma hade lett henne fram till mig och sagt att det nog gick bra. Och då händer det. Jag tar fram första paketet som jag tror var till farmor eller mormor. Hon tar i paketet och sen…

Jag ser hennes ögon stirra in genom tomtemaskens ögonspringor. Hon är bara ett och ett halvt år, men ögonen säger mer än något annat. Hon tittar in i mina ögon säkert 10-15 sekunder. Sen så har hennes rädsla försvunnit. Jag ska inte säga att hon ler, för det var inte det hon gjorde, men hela hennes sätt förändrades på de där sekunderna. Det känns förresten som att det var betydligt längre än 15 sekunder. Tiden stannade medan vi tittade varandra i ögonen, och jag ska komma ihåg den stunden i hela mitt liv.

De säger att ögonen är själens spegel och någonstans tror jag att det är sant. Jag tror att min dotter såg min själ där, och även om hon inte kände igen mig (vilket jag faktiskt inte tror att hon gjorde), så kände hon på något vis igen det som finns innanför. Och hennes pappa är inte någon farlig person, alltså kan den tomte som har samma ögon som han inte heller vara det.

God jul nu alla människor på jorden! Ibland upplever man förtrollande ögonblick, och jag hoppas att ni gör detsamma nu i helgen!

 

Read Full Post »