Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

En tragisk olycka dödade två personer som flydde från polisen. De kraschade (uppenbarligen i hög fart) genom spärrbommarna till en öppnad bro, och störtade ner i vattnet. Idag lyser rubrikerna ”Dog för 300 kronor.” och ”Orimliga proportioner. ” Anhöriga till de dödade intervjuas (i sin sorg) och nu är det helt plötsligt polisen som har värderat deras brott fel. Polisjakten tog orimliga proportioner, heter det. Nu kommer förmodligen polisen som tog det ödesdigra beslutet att anklagas för vållande till annans död. Jag tror inte den polis som gjorde bedömningen behöver något straff, jag tror att minnet av den här dagen kommer att plåga honom eller henne under många nätter framöver. Jag tror nämligen att poliser är mänskliga och att de har ett samvete.

Det här är inte första tillfället som medierna och därmed allmänheten vänder polisens jobb mot dem. Ena dagen står det att polisen inte gör tillräckligt för att fånga tjuvar, och nu idag, så blir polisens handlingar oacceptabla. Poliserna försökte fånga några personer som tjuvtankat för trehundra kronor. Var det fel att försöka fånga dem nu helt plötsligt? Man vidtog för extrema åtgärder för att det ska vara rimligt säger man nu. Men varför vidtog man sådana åtgärder. Om man känner till området, så inser man att om man som polis inte kan köra ikapp och stoppa en bil som flyr, så kör de man jagar inte speciellt långsamt. Om man inte hinner stanna när man ser att bommarna är nerfällda innan man kör ner från bron och faller i vattnet, så kan man inte ha varit speciellt försiktig som bilförare. Vad hade hänt om en pappa hade tagit sin dotter på promenad utmed vägen i Strängnäs och de blivit ihjälkörda av de flyktbilen, bara för att polisen inte kunnat stoppa de vansinneskörande brottslingarna? Hade det varit bättre? Är det bättre att oskyldiga personer riskerar att drabbas än att brottslingarna tar risken själva?

Det är alltid tragiskt när någon dör, men jag ställer mig faktiskt frågande till om tjuvarna verkligen inte värderade sina egna liv till mer än 300 kronor. Det är inte polisens sak att bedöma om det är värt att göra en insats. Det är den enskilde personen som måste bestämma sig för om det var värt risken att åka fast. Om polisen alltid måste värdera sin insats, då kanske vi ska sluta kalla in polisen till brott som är värda mindre än en viss summa. Vid vilken summa ska vi sluta jaga brottslingarna eftersom det inte är värt risken?

Jag kommer säkert få en mängd kritik för det här inlägget, och kanske anklagas för att vara hjärtlös, men då tar jag risken. Att två människor dör är en tragedi, inte minst för de anhöriga och jag beklagar verkligen deras situation. De kommer att ha många svåra stunder framför sig, precis som den polis som beordrade att bron skulle öppnas. Men det betyder inte att det är polisen som måste ta hela ansvaret för det. Tjuvarna har ett ansvar för sin gärning. Att begå brott måste  fel, och man måste ta konsekvenserna av det. Ibland blir konsekvenserna av en handling mycket värre än vad som är rimligt, men det är fortfarande så att man måste ta konsekvensen. Om man som nu lägger hela ansvaret på poliserna, så anser jag att man anklagar fel person eller myndighet.

Jag skulle inte själv vilja vara polis, men jag är glad över att det finns poliser som gör sitt jobb, med sitt eget liv som insats.  Jag kommer att försvara polisen när de uträttar sitt vardagliga arbete att fånga personer som begår brott, och som i detta arbete också tvingas att jaga farliga personer, oavsett om de är farliga genom beväpning eller genom vårdslös körning.

Read Full Post »

PIN-koden, en pinsam pina och

ett (ut-)brännbart ämne.

Jag har nu på kort tid havererat två av mina viktigare betalkort. Dels VISA-kortet, som inte visade sig tåla den omilda behandling jag utsatte det för när jag stoppade det i bakfickan (och satt på det en stund). Dels Volvo-kortet som efter tre försök spottade ut det med ett ”TVI!” och sen skrev mig på näsan, att den minsann varit snäll nog att acceptera tre försök från mig, men nu kunde jag titta i månen efter bensin.

VISA-kortet knäcktes mitt itu där det vackra guldglänsande säkerhetschipet sitter. Det fick till följd att jag fortfarande kunde använda magnetremsan eftersom den var obruten. Trodde jag. I affären visade det sig att terminalen inte accepterade att jag använde magnetremsa, eftersom jag ju hade chip på kortet! Efter lite övertalning så accepterade personalen att skriva in siffrorna för hand, vilket gick rätt bra efter två försök. Jag fick min lunch den dagen.

Volvo-kortet blev lite värre. Jag gick in på macken och bad dem att dra kortet för kassatankning med legitimation. Svaret blev: ”Tyvärr, det kan vi inte göra, för det saknas fyra siffror på kortet!”. Tydligen så behövs det några extra siffror (som finns med i magnetremsan, men inte på kortet). Den snälla expediten ringde då upp Volvo och bad dem om de extra siffrorna. De hade jag aldrig sett förut. När hon sedan matade in siffrorna i kassaapparaten hängde den sig och hon blev tvungen att ”starta om” den, vilket tog ca 5 minuter. Hon medgav att det just nu hände ett par gånger i veckan.

Till sist så skrev jag på en gammaldags drag-slip, och undertecknade med mitt namn, varpå hon motsignerade med de fyra siffror hon hade fått i telefonen. Det visade sig att de inte behövdes mer än som garanti för att hon fått kortet bekräftat via just Volvo. Efter en dryg halvtimme i kassan fick jag faktiskt bensin i bilen.

Så, vad har nu detta med användbarhet att göra? Självklart är det något som inte fungerar. Det finns flera aspekter av våra betal- och kreditkort som ställer till förtretlighet, och de flesta kan säkert se flera saker som kunde göras bättre i de situationer som jag berättat om ovan. MEN, jag tänkte faktiskt inte poängtera den vanliga användningssituationen utan snarare som ett tillgänglighetsproblem. Men på vilket sätt är det det?

I maj i år (2008) tog min reservtank slut. Ord som utbrändhet och att gå in i väggen är nästan utnötta, men det ligger något i deras metaforiska förståelse. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att två kvardröjande symptom ställer till det för mig. Jag har svårt att minnas saker och jag har ett som det verkar associationsdrivet språkproblem. Jag använder ofta ord för något jag ser eller snabbt associerar med en viss situation istället för det jag borde säga (eller tänka). Det som fungerar bra är sånt man bara gör, fast jag ofta glömmer bort att jag har (eller inte har) gjort det. Detta är ett osynligt handikapp, som ställer till en hel del förtretligheter.

Att VISA-kortet sprack berodde på att jag stoppat det på ett ”praktiskt ställe” som blev helt fel. Om jag lägger nycklarna på spisen, så kan de möjligen bli lite varma att ta i och jag hittar dem inte när jag ska gå ut, men om kortet hamnar i byxfickan så spricker det i själva säkerhetsanordningen, chipet, vilket gör att det blir helt obrukbart. Jag kan inte heller avhjälpa problemet på annat sätt än att beställa ett nytt kort. Jag kan alltså med en enkel misshandling låsa mig ute från alla mina pengar under den tid det tar att få ett nytt kort.

Att jag inte kom ihåg koden till mitt Volvo-kort kanske inte är så konstigt, dåligt minne kan man ha ändå, men vid utmattningssyndrom är det ofta ett karakteristiskt symptom, som finns kvar väldigt länge. Kombinationen med att associera rätt men fel blir inte speciellt bra. Vad hände med koden då? Jo, vid lite närmare eftertanke så insåg jag att jag faktiskt hade använt den rätta koden vid första försöket! Men varför fick jag ingen bensin. Jo, det var den rätta koden till mitt förra kort, som jag kasserade i April i år, för sex månader sedan. Den koden satt så bergfast i mitt huvud att jag inte tänkte på att jag fått ett nytt kort.

Jag vill se det här som ett tillgänglighetsproblem, snarare än ett användbarhetsproblem (även om det naturligtvis är det senare också). PIN-koder (och lösenord) är inte gjorda för att man ska kunna komma ihåg dem. De måste bytas om man blir av med sitt kort, och man kan i många fall inte ändra den kod man fått. Allt detta sammantaget gör livet till ett rent helvete för en person som har problem med att minnas. Att klistra fast en Post-It-lapp med rätt kod på sitt kort är inte tillåtet enligt reglerna, inte heller egentligen att förvara den på annat sätt tillsammans med kortet. Jag har sett ett stort antal försök till att kunna få med sig koden genom att använda allehanda konstiga kodnycklar, ”vänners” telefonnummer m.m.

Min första fråga är varför säkerhet måste vara så oanvändbart. Varje gång vi tvingas att komma ihåg något är risken mycket stor att vi skriver upp det någonstans, varför inte på en lapp som vi klistrar på skärmen? Eller så använder vi enkla lösenord som ”sigge” istället för ”ah1%Kglap{”. Är det någon som blir förvånad över det? Jag kan gott säga att den tidsrymd som jag kommer komma ihåg det senare lösenordet under, är kortare än det tar att läsa in det. Att lära mig det? Aldrig. Det jag, och många andra med liknande minnesstörningar, kommer ihåg är det vi lärt oss för länge sedan, som gamla lösenord och PIN-koder. Gamla telefonnummer sitter som smäckat, medan flickvännens mobilnummer är borta, så fort vi tappat vår mobil.

Den andra frågan är om utmattningssyndrom som funktionshinder finns med i tillgänglighetstänkandet idag. Det är ett samhällsproblem som växer, förmodligen inte helt utan koppling till det ökande beroendet av teknik, både explicit (som datorer och annan utrustning på arbetsplatser och i hemmet) och implicit (som kravet på att alltid vara tillgänglig på mobilen och uppkopplad mot nätet). Men var finns det förebyggande tänket, och inte minst, var finns tillgänglighetstänket som handlar om de som redan hamnat i den tillvaro som präglas av minnesproblem, extrem stresskänslighet och liknande symptom.

För en kort beskrivning av utmattningssyndrom kan man t.ex. se sammanfattningen på socialstyrelsens hemsida [1] (där finns även en 90-sidig rapport [2] om sjukdomen som kan laddas ner som pdf). Som så ofta så skulle en anpassning till detta funktionshinder förmodligen vara till stor nytta för de flesta användare, så min sista fråga är:

Var finns alla enkla men fortfarande säkra lösningar, som gör att vi som användare inte behöver ta till hjälpmedel för att komma ihåg vilken pinsam PIN-kod som vi måste pina oss med den här gången???

Mumriken – (5523)

Noter

[1] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Sammanfattning),  http://www.sos.se/fulltext/123/2003-123-18/Sammanfattning.htm

[2] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Rapporten i pdf-format, 90 s.) http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2003-123-18/2003-123-18.pdf

Read Full Post »