Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

Det var en tung höst i år. Jag hade bestämt mig redan i somras för att sluta som studierektor, eftersom jag insett att det är ett jobb som innebär mycket splittrade arbetsuppgifter, och det är något jag inte klarar av längre. Jag måste kunna fokusera på ett fåtal saker. Men det tog sitt lilla tag att sluta. Man kan ju inte bara hoppa av, så när en kollega var klar att ta över, så var det nästan jul. Jullovet blev också det aningen splittrat, med resor runt i landet, för att hälsa på alla i familjerna våra. Även om det var trevligt, så blev det aldrig någon riktigt ro och vila. Dessutom dog min sällskapsvarg sedan 13 år alldeles in på nyåret. Att skiljas ifrån en trofast hund är nog något av det svåraste man kan göra när det gäller djur (i varje fall i mitt perspektiv). Det har dessutom varit flera djurdödsfall under året, det sista häromdagen då vår lilla nymfparakit Kakan dog knall och fall.

Men konstigt nog kände jag mig ändå väldigt ”ledig” i början på året. Det skulle bli kul att undervisa, helt enkelt. Att kunna fokusera på sitt jobb och njuta av att göra det bra. Men det började inte helt lätt, då jag blev sjuk två veckor inna kursstart och alltså kom efter i planeringen redan från början. Jag har nog inte riktigt kommit ikapp än verkar det som, och nu ser jag varningssignalerna än mer tydligt och klart än för någon månad sedan. Det är fara på färde…

Nu har jag dragit i handbromsen ordentligt. Sjukskrivit mig under en vecka, och dessutom bett några kollegor att hjälpa mig reda upp undervisningssituationen. Men det är svårt, riktigt svårt… och nu kommer alla effekterna som pärlor på ett snöre: förlamande trötthet, oföretagsamhet, glömska, osv. Inget av det är speciellt hjälpsamt heller. Så nu sitter jag här, snart mitt i terminen och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp situationen för att klara av att genomföra terminen. Jag längtar så efter att få undervisa, men jag orkar inte ta itu med det så som jag borde. Då kommer det dåliga samvetet och allt det som hör till…

Men jag ska klara av det… måtte det bara hålla ett tag till…

Read Full Post »

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Uppdateringar…

Jag fick väl en smärre chock strax efter jul, när jag helt plötsligt hade tusentals träffar nästan varje dag. Visst hade jag fått positiva kommentarer tidigare, men nu svämmade det över alla bräddar. För min egen del blev det också lite jobbigt när jag insåg att så många  läste det jag skrev och dessutom kände igen sig. Jag drabbades kanske lite av prestationsångest också, men framförallt sammanföll det med att jag var på vippen att trippa över gränsen igen. Det är en väldigt tunn gräns mellan att må bra och missa att dra i bromsen.

Jag har nu slutat som studierektor vid min institution, och det kändes väldigt lättande bara det. Jag har dessutom bestämt mig för att vara mer observant (vet inte för vilken gång i ordningen), samt för att fortsätta min kamp för de som hamnat i samma situation som jag. Det kommer komma fler inlägg, men det kan dröja mellan varvenm, och misströsta inte om det dröjer innan era kommentarer godkänns eller besvaras. Ni ska veta att det värmer mig, och jag läser dem och tar dem till mitt hjärta, Men jag måste också ta tag i projektet det blir för mig att hantera alla kommentarer, och ni som läser detta vet nog de flesta av er hur jobbigt det kan vara.

Read Full Post »