Mumrikens blogg

Det hände sig för ett bra tag sedan att jag glömde kvar mina lägenhets- (och många andra) nycklar i dörren till soprummet. Nycklarna försvann. Ingen större skada skedd, dock, när de väl kommit tillbaks genom en snäll grannes försorg. Men när jag senare berättade för en vän om händelsen, så fick jag så gott som omedelbart frågan: ”Men hur kunde du glömma nycklarna i soprumsdörren? Det är ju bara att ta ut den på en gång som man öppnat dörren.”. Först blev jag lite fundersam, för jag försökte verkligen tänka efter hur det var möjligt. Varför lät jag nycklarna sitta kvar i dörren överhuvudtaget? Men det var så gott som omöjligt att försöka förklara varför, inte ens för mig själv. Det var ungefär som att förklara varför man inte kan hålla andan hur länge som helst. Jag sa som det var, att jag inte visste hur det hade gått till, men att det hade hänt.

Men det slutade inte där, tyvärr. För nu fick jag mig en liten ”föreläsning” om alla saker jag kunde göra för att komma ihåg saker hit och dit. Jag har lärt mig att hålla tyst, och inte berätta om alla saker utöver de förslagen som jag redan har provat. Om att det inte alltid fungerar med en almanacka, inte ens en som man kan dela mellan alla datorer man har. Om att det inte spelar någon roll om man för in allt man kan i kalendern om man inte kommer ihåg att titta i den med jämna mellanrum. Att det inte heller fungerar med att ”göra det till en vana” att titta i kalendern, eftersom det är många andra vanor som jag också glömmer att genomföra. Att en kalender inte fungerar för att komma ihåg nycklarna var också lite onödigt att påpeka, tyckte jag. Jag log och försökte hålla masken.

När vännen med en glad min sedan konstaterade att han ”också hade varit slarvig med nycklar och sånt” satt som en fin avslutning, innan vi gick in på andra mer neutrala ämnen. Med det var det ett avslutat kapitel, för min vän. Men den här incidenten har legat och gnagt i mig.

Det tog fart igen när en närstående som sjukskrivits för arbetsrelaterad stressjukdom blev uppringd av sin arbetsgivare som påpekade att hon hade hade glömt skicka in sjukintyget. När hon förklarade att det var sånt som händer när man har den här tyupen av problem, så svarade arbetsgivaren bara: ”Skriv en lapp”. Okänsligt och helt fel ute var den arbetsgivarens svar enligt min mening. Min vän togs på sängen av uttalandet och mumlade bara något ohörbart till svar. Men efteråt mådde hon definitivt inte bättre, utan tvärtom. Hon kände sig kränkt ända ut i fingerspetsarna. Inget bra sätt att påskynda tillfrisknandet för en person man har anställd.

Men det är kanske inte så enkelt att förstå heller. När jag inte själv kan förstå hur jag kunde glömma nycklarna i soprumsdörren, hur ska då någon annan kunna inse det? Vi kanske inte kan räkna med att folk ska förstå hur det känns att ha ett stort ”hål” i minnet? Eller hur det känns att ha glömt en sak efter 5-10 sekunder? Det kanske inte går att förstå hur ett hem skulle se ut om man hela tiden var tvungen att skriva upp varje liten sak som måste göras för att komma ihåg det (inkl. att ta fram frukostflingorna till frukosten).

Men det finns ett gammalt idiom, som översatt lyder ungefär: ”Du får kritisera mig när du har gått en mil i mina skor.” Det betyder i princip att man inte ska döma någon innan man åtminstone försökt förstå honom eller henne. Men eftersom det ibland kan vara svårt att förstå hur en annan människa har det, så skulle jag vilja dra det ännu längre. Döm inte andra människor, innan du funderat över om deras handlande är avsiktligt eller inte. Och framförallt, glöm inte att din egen måttstock är väldigt begränsad. Bara för att du kommer ihåg minsta detalj, så betyder inte det att alla andra gör det. Jag tror också att människor vare sig vill vara glömska utöver det vanliga, eller att de försöker glömma saker med avsikt.

Så då är det fritt fram att glömma vad som passar en, bara för att man är utbränd? Nej, det är det förstås inte. Jag tror de flesta som har dåligt minne och vet om att de har det lider varje gång den bristen visar sig. Jag tror att det väldigt sällan används som något slags undanflykt. Snarare är det nog så att det skulle vara väldigt jobbigt för en person som redan har dåligt minne, att simulera att man har ett ännu sämre. Man ligger redan ner på marken, så då är det onödigt att sparka på sig själv. Det jag efterlyser är att man försöker förstå just detta, att glömska är en stor del av den utbrändes vardag. Man ägnar kanske ett par timmar i veckan åt att söka efter förlagda saker, man missar viktiga möten och glömmer bort vad vännerna heter. Utbrändheten är ingen ursäkt, men det är en förklaring till att det händer, och om man har en förklaring, så kan man också mycket lättare förstå…

Jag önskar ingen att behöva ”gå en mil i mina skor”, för jag vet hur jobbigt det är. Jag vill bara att man inte dömer mig innan man gjort det. För då kanske man inser hur stor skada oförmågan eller kanske snarare oviljan att förstå kan göra.