Det hände sig för ett bra tag sedan att jag glömde kvar mina lägenhets- (och många andra) nycklar i dörren till soprummet. Nycklarna försvann. Ingen större skada skedd, dock, när de väl kommit tillbaks genom en snäll grannes försorg. Men när jag senare berättade för en vän om händelsen, så fick jag så gott som omedelbart frågan: ”Men hur kunde du glömma nycklarna i soprumsdörren? Det är ju bara att ta ut den på en gång som man öppnat dörren.”. Först blev jag lite fundersam, för jag försökte verkligen tänka efter hur det var möjligt. Varför lät jag nycklarna sitta kvar i dörren överhuvudtaget? Men det var så gott som omöjligt att försöka förklara varför, inte ens för mig själv. Det var ungefär som att förklara varför man inte kan hålla andan hur länge som helst. Jag sa som det var, att jag inte visste hur det hade gått till, men att det hade hänt.
Men det slutade inte där, tyvärr. För nu fick jag mig en liten ”föreläsning” om alla saker jag kunde göra för att komma ihåg saker hit och dit. Jag har lärt mig att hålla tyst, och inte berätta om alla saker utöver de förslagen som jag redan har provat. Om att det inte alltid fungerar med en almanacka, inte ens en som man kan dela mellan alla datorer man har. Om att det inte spelar någon roll om man för in allt man kan i kalendern om man inte kommer ihåg att titta i den med jämna mellanrum. Att det inte heller fungerar med att ”göra det till en vana” att titta i kalendern, eftersom det är många andra vanor som jag också glömmer att genomföra. Att en kalender inte fungerar för att komma ihåg nycklarna var också lite onödigt att påpeka, tyckte jag. Jag log och försökte hålla masken.
När vännen med en glad min sedan konstaterade att han ”också hade varit slarvig med nycklar och sånt” satt som en fin avslutning, innan vi gick in på andra mer neutrala ämnen. Med det var det ett avslutat kapitel, för min vän. Men den här incidenten har legat och gnagt i mig.
Det tog fart igen när en närstående som sjukskrivits för arbetsrelaterad stressjukdom blev uppringd av sin arbetsgivare som påpekade att hon hade hade glömt skicka in sjukintyget. När hon förklarade att det var sånt som händer när man har den här tyupen av problem, så svarade arbetsgivaren bara: ”Skriv en lapp”. Okänsligt och helt fel ute var den arbetsgivarens svar enligt min mening. Min vän togs på sängen av uttalandet och mumlade bara något ohörbart till svar. Men efteråt mådde hon definitivt inte bättre, utan tvärtom. Hon kände sig kränkt ända ut i fingerspetsarna. Inget bra sätt att påskynda tillfrisknandet för en person man har anställd.
Men det är kanske inte så enkelt att förstå heller. När jag inte själv kan förstå hur jag kunde glömma nycklarna i soprumsdörren, hur ska då någon annan kunna inse det? Vi kanske inte kan räkna med att folk ska förstå hur det känns att ha ett stort ”hål” i minnet? Eller hur det känns att ha glömt en sak efter 5-10 sekunder? Det kanske inte går att förstå hur ett hem skulle se ut om man hela tiden var tvungen att skriva upp varje liten sak som måste göras för att komma ihåg det (inkl. att ta fram frukostflingorna till frukosten).
Men det finns ett gammalt idiom, som översatt lyder ungefär: ”Du får kritisera mig när du har gått en mil i mina skor.” Det betyder i princip att man inte ska döma någon innan man åtminstone försökt förstå honom eller henne. Men eftersom det ibland kan vara svårt att förstå hur en annan människa har det, så skulle jag vilja dra det ännu längre. Döm inte andra människor, innan du funderat över om deras handlande är avsiktligt eller inte. Och framförallt, glöm inte att din egen måttstock är väldigt begränsad. Bara för att du kommer ihåg minsta detalj, så betyder inte det att alla andra gör det. Jag tror också att människor vare sig vill vara glömska utöver det vanliga, eller att de försöker glömma saker med avsikt.
Så då är det fritt fram att glömma vad som passar en, bara för att man är utbränd? Nej, det är det förstås inte. Jag tror de flesta som har dåligt minne och vet om att de har det lider varje gång den bristen visar sig. Jag tror att det väldigt sällan används som något slags undanflykt. Snarare är det nog så att det skulle vara väldigt jobbigt för en person som redan har dåligt minne, att simulera att man har ett ännu sämre. Man ligger redan ner på marken, så då är det onödigt att sparka på sig själv. Det jag efterlyser är att man försöker förstå just detta, att glömska är en stor del av den utbrändes vardag. Man ägnar kanske ett par timmar i veckan åt att söka efter förlagda saker, man missar viktiga möten och glömmer bort vad vännerna heter. Utbrändheten är ingen ursäkt, men det är en förklaring till att det händer, och om man har en förklaring, så kan man också mycket lättare förstå…
Jag önskar ingen att behöva ”gå en mil i mina skor”, för jag vet hur jobbigt det är. Jag vill bara att man inte dömer mig innan man gjort det. För då kanske man inser hur stor skada oförmågan eller kanske snarare oviljan att förstå kan göra.
Ja du, det här med minnet. Jag brukade vara den som alltid kom i håg saker, andra människor frågade alltid mig för jag kom i håg. I dag kan jag banne mig inte lära mig komma i håg mitt eget telefonnummer. Jag brukade ha superkoll på jobbet över vem som gjorde vad, vad som hade blivit slutfört och vad som skulle göras. I dag kan jag gå ut i hallen för att sätta på mig skorna, men väl där så vet jag inte varför jag gick dit! Fruktansvärt jobbigt! Visst hade jag sådana stunder tidigare, men då gick jag tillbaka till platsen där jag var för att ”hämta minnet” som jag skämtsamt brukade säga. Men det var långt ifrån hur det är idag. Jag kan inte längre gå tillbaka för att ”hämta minnet” för det händer ingenting, jag kommer inte på vad det är jag glömt. Det enda sättet som jag har kommit på för att hjälpa mig är att jag talar om för andra vad jag skall göra, om jag har någon i närheten, så när jag glömmer frågar jag dom vad det var jag skulle göra. Ibland kan jag tappa tråden totalt, mitt i en mening, och har inte en aning om vad jag pratade om… kan bli pinsamt ibland.
Jag kopplar också ihop minnet med mitt tidsperspektiv… vilket verkligen har varit totalt väck! Nu har detta blivit mycket bättre än vad det var men det händer fortfarande att jag kan ta fel på en månad, eller absolut inte ens veta vilken månad vi är i. Under vissa tidsperioder måste jag tala om för mig själv om och om igen vilka månader som har passerat och vad jag gjorde då + vilka månader som kommer och vad jag skall göra.
Lappar och almanackor i all ära, men för mig… totalt värdelöst. Finns inte en chans att jag kommer ihåg att läsa dom, allt mindre komma ihåg vart dom är. Det är lätt att döma. Minnet är nästan det värsta i allt det här. Andra, som inte är i samma stadie som en annan, tror att minnet handlar om din egen prioritering, att man VALT att glömma för att man inte anser att det är viktigt, vilket naturligtvis inte är fallet.
Jag har än idag (from 2011) inte kommit på något bra sätt att komma ihåg saker, mer än på lång sikt träna o träna med memory spel o berömma sig själv då man kommit i håg EN sak.
Det har hänt min Karl också men som tur hade en snäll granne satt upp en lapp, mitt barn som inte är sjuk slängde sina med soporna, och jag har glömt att ta ur nycklarna till lägenhetsdörren och då hadecman tur att ingen brottslig fick syn på dom. Ibland orkar inte hjärnan så då lägger den av.
Att låta nycklarna vara kvar i lägenhetsdörren eller dörren till arbetsrummet på jobbet har varit vardagsmat för mig sedan min sjukskrivning började. Bilens nycklar är ett annat sånt kapitel, men jag har klarat mig från att låsa in dem hittills.
Din kommentar fick mig att komma ihåg att det inte bara var soprummets dörrar som var nyckelmagneter… Det hade jag faktiskt glömt (!).