Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2014

De som inte syns…

Utbrändhet är en katastrof för den som drabbas, och det är svårt att lyfta blicken och fokuset på den som har ramlat igenom. Men katastrofen drabbar inte bara personen direkt, det är också en katastrof för de som är i omgivningen. Helt plötsligt händer något som man inte kan förstå med den personen man delar livet med (eller som man är nära vän med). I värsta fall “försvinner” personen helt och man vet inte vad som har hänt, och kanske inte heller vad man ska eller kan bete sig. I bästa fall har man kontakten kvar, men upptäcker att personen beter sig mer eller mindre underligt. Man känner inte igen personens humör, och ibland så uppträder något beteemde som man inte förstår sig på överhuvudtaget. Frågan blir naturligtvis hur man ska göra. Hur ska man hantera den nya situationen? Vad kan man göra och vad ska man inte göra? Finns det något man kan göra för att hjälpa till? För de flesta är frågorna många, men svaren få. Det är till och med många gånger svårt att få reda på vart man kan vända sig som anhörig eller vän för att få det stöd man behöver.

Fokus i både behandling och terapi hamnar naturligtvis alltid på den som gått in i utbrändheten. Men man glömmer ofta bort att det finns en stor grupp människor som är mer eller mindre perifert inblandade. Barn, respektive, vänner och även kollegor lämnas utan något stöd alls. Det här är en väldigt svår situation, eftersom den drabbade personen är väldigt skör, och dessutom kanske inte helt möjlig att förstå sig på. Utbrändheten är oftast en kombination av utmattning och depression som båda gör att personen i någon mån förändras. Den pigga och aktiva personen förvandlas till en långsam, glömsk och ibland förvirrad Zombie; den glada och sprudlande personen visar knappt ett leende och den som har varit en pigg och aktiv nattuggla tar sig inte ur sängen på hela förmiddagen. Och vad ska man då göra som anhörig eller vän? Det är inget som man får reda på överhuvudtaget som närstående.

Bristen på kunskap är kanske det man oftast tänker på i de här fallen. Men det finns en annan aspekt som berör de närstående (och ofta också nära vänner) än mer, speciellt i lite mer allvarliga fall av utbrändhet, nämligen att de blir väldigt ensamma i sin situation. Allt fokus ligger på den som har insjuknat, och den personen har ibland också själv en tendens att isolera sig, att vända sig in emot sig själv. Det är naturligtvis inte för att vara ovänlig, utan det är ett sätt att skydda sig själv. Men de anhöriga/närstående måste klara av att hantera den uppkomna situationen, ofta helt på egen hand. De anhöriga kommer tveklöst att få ta ett mycket större ansvar för vardagssysslor för både hem och fritid. Man kan inte heller gå på fester och tillställningar, för man vill inte gå själv. I början kommer det mesta att gå ut på att se till att den som drabbats “har det bra”. Det är tyvärr deeutom ofta nästan i onödan. En person som blivit utbränd behöver inte omvårdnad dygnet runt. Han eller hon behöver oftast inte ens sällskap dygnet runt, snarare tvärtom. Det personen framförallt behöver är att få egen tid, fast i en trygg omgivning (fysiskt, men inte minst mentalt). Man behöver oftast inte sysselsätta en person som är utbränd, desto oftare se till att han eller hon kan vila när det behövs.

Vad som behövs är tröst och trygghet. Men hur ska man orka vara tröstande och trygg när man själv kanske håller på att gå sönder av det ökade ansvaret, kombinerat med den oro man känner för sin partner eller förälder? Och hur ska man agera för att ge tröst och trygghet? Vad kan man prata om? Hur ska man kunna förstå en person som har blivit utbränd? Kan man det överhuvudtaget? Det är naturligtvis svårt att förstå helt och hållet, men det kanske inte är så viktigt heller. Det kan ofta räcka med att man försöker förstå och inte minst att man anstränger sig och engagerar sig i personen. Att bli sedd och lyssnad på är ett stort behov (samtidigt som man inte vill stå i något slags fokus, man vill gätrna försvinna in i sig själv). Det är därför viktigt att man som närstående också får information om hur utbrändhet fungerar. Vad är det som händer efter en utbrändhet? Vilka funktioner förändras efter en sådan episod? Det är nödvändigt att man får både medicinska och psykologiska genomgångar, för att kunna hantera situationen.

Men det som är poängen här, och som så ofta glöms bort, är ju att de anhöriga också behöver hjälp. Det är inte alls ovanligt att en relation får utstå stora problem när en av parterna hamnar i en utrbrändhet. Man sliter på varandra, och de anhöriga känner sig ofta uteslutna, eftersom allt hamnr på den som har bränt ut sig. Jag efterlyser mycket mer stöd till anhöriga till den som drabbas. För de närtstående drabbas också hårt av en utbrändhet. Men de får oftast ingen hjälp alls.

Read Full Post »

Det är nästan lite otäckt att läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig i beskrivningen och upptäcka att de inte är ensamma. Men den fråga jag ställer mig är varför så många tror att de är ensamma om att ha hamnat i sin jobbiga situation? Man tror sig vara ensam, och det just när man som mest behöver stöd och tröst för att komma vidare.

När jag hamnade i min utbrändhet, så stannade världen mer eller mindre. Vare sig kropp eller hjärna ville röra sig framåt, och jag levde bara dag för dag. Att inte själv förstå vad som hänt, och då inte heller känna sig förstådd var som att leva i ett vacuum, och det fanns till en början en stor känsla av skam och misslyckande hos mig. Men det ändrade sig när jag helt plötsligt bestämde mig för att min enda chans att gå vidare var att försöka få folk i min närhet att förstå vad som hade hänt mig. Bland det som jag insåg var att jag var tvungen att göra, var att beskriva det för mina kollegor då när jag hade börjat att arbetsträna igen. Det är konstigt att man behöver gå och lägga sig mitt under arbetet för att sova. Det är konstigt att man helt plötsligt inte kan ta sig i kragen nog för att åka till jobbet. Och det är konstigt, även för den som drabbats. Det är också en känsla av skam förknippat med det, eftersom det är en svaghet.

Det är dock inte något att skämmas över, som jag redan skrivit om. Däremot tror jag det blir mer och mer viktigt att vi syns, om inte för vår egen skull, så åtminstone för att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Men jag tror inte att det räcker, för det behövs också mer upplysning av de som kommer i kontakt med oss när det väl har hänt. Det är så mycket missuppfattningar som finns kring utbrändhet, att man nästan kan bli mörkrädd. Jag upplever det som att många tycker att det är skönt att kunna berätta för närstående och kollegor om vad det innebär, och visa på att det inte är bara de som känner så. Men ett av de viktigaste skälen till att det blir viktigt att synas, är att arbetsgivare och samhällsplanerare måste börja ta hänsyn till att det finns skäl till att folk bränner ut sig, för att  kunna avhjälpa att det händer fler.

Så hur skulle man kunna gå vidare för att sprida informationen vidare? Jag har funderat länge på det hela och tänkt på möjligheten att skapa ett nätverk för att dela informationen om utbrändhet. Genom att samla människor med liknande erfarenheter i ett nätverk, blir den samlade rösten mer tydlig och klar, än om var och en pratar med sin närmaste omgivning. Problemet är ju att man oftast inte orkar engagera sig heller, och att då organisera sig i en förening kan vara ett nästan oöverstigligt projekt. Ett nätverk är en mycket mer lös konstellation, dit man kan vända sig, utan några förbindelser för att få stöd och information. Det finns redan en förening i  Göteborg, FUSiG, som verkar vara förhållandevis aktiv. Ett nätverk skulle inte konkurrera med den föreningen, utan snarast vara ett enklare komplement.

Uppdaterat/Redigerat: 

Upptäckte precis att det finns ett nätverk sedan 2003… SLUSSA. Har inte hittat dem förut, men jag är den förste att beklaga det. Nu har ni länken här, så kanske man kan hitta mer intressant information där. Känner ni till fler så hör gärna av er, så jag kan uppdatera mig.

 

Read Full Post »

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »