Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt? Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.
Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.
Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.
Tack för dina fina o väl beskrivande inlägg…..som jag tyvärr känner igen mig alltför väl i. Så svårt att se och sätta sina gränser själv och efteråt är det för sent. Och varje gång man känner att energin finns där gör man, jag, om samma misstag igen😉
Nåja, lite har jag väl lärt mig och det viktigaste kanske är att försöka ”gilla läget” och veta att det kommer en ny dag i morgon och nya chanser till nya erfarenheter. God kväll/Maria 🌺
Det stämmer så bra av det du skriver, själv är jag efter 2.5 år på väg tillbaka till 100% arbete (men man vet aldrig)..
Ett problem är att den som är på väg i hundra knyck mot den berömda väggen sällan eller aldrig har någon insikt om det själv. Andra runtomkring kan se och säga till men den det gäller lever i förnekelse och vägrar lyssna på alla kroppens signaler som skriker alarm. Jag brukar säga att det är enbart chefer som kan sätta stopp för en som är på väg att bli utbränd, de är de enda som har makten. Tyvärr är det männinskor som jobbar hårt som chefer gillar. Den psykosociala arbetsmiljön MÅSTE lyftas på arbetsplatser. Kunskapen och medvetenheten om stressreaktioner måste höjas. Vi måste lära oss att sätta livet före alla ¨måsten¨ och ¨borden¨…
Den ekonomiska krisen i början av 90-talet ledde till att alla arbetsplatser var tvungna att effektivisera. Människor ställde upp på att det krävdes stora besparingar och neddragningar av personal. Det var ju kris!
När krisen var över, så hade man en maximalt ”slimmad” personalstyrka, och fick för sig att man bara gjort sig av med onödig dödtid, och att det inte fanns någon anledning att minska lite på arbetsbelastningen för var och en, som fortfarande hade jobb. Man hade ju sparat in jättemycket genom dessa åtstramningar, och det hade gått bra.
Man hade ”effektiviserat” bort alla som inte presterade på topp hela tiden, och det skulle aldrig mer komma att bli möjligt att anställa någon som var lite långsam, trög eller sjuklig. (Det fanns plats för dem innan krisen! Alla kunde bidra med något på arbetsmarknaden.)
Man hade även ”effektiviserat” bort tid för överväganden, reflektion och eftertanke.
Det här är vad jag tror.
Och jag tror att allt detta gör att vi idag är mer stressade, gör sämre ifrån oss på en massa områden (man MÅSTE ha tid till eftertanke), och att många är långtidsarbetslösa, utan de egenskaper som krävs för att någonsin ta sig in på arbetsmarknaden. Vi har till och med blivit ”effektivare” på omvårdnad, dvs. vi lägger mindre tid på det nu.
Jag tycker inte att något av det här kan kallas effektivt. Man har inte bibehållit kvalitet i slutresultatet. Man har helt enkelt ”fuskat”, nöjt sig med sämre.
Det är klart att människor blir pressade. De jobbar ihjäl sig, utan att någonsin känna sig nöjda med resultatet.
Ingen är stresstålig. De har bara inte nått sin gräns (väggen) än.
Jag minns att min chef, för många många år sedan, hade ett antal samtal med mig om att jag måste lugna ner mig. Det är inget sprinterlopp det här sa han. Ja ja, sa jag och försäkrade honom om att jag mådde bara fint, det var ingen fara med mig alls. Jag visste ju att jag klarade av allt, vissa dagar när det vart något som strulade så vart jag överstressad och gick in på toaletten och grät, sen visste jag att det skulle kännas bättre. Jag TOM rekommenderade detta till en av mina arbetskamrater som jag jobbade nära med… hur sjukt är inte det?!
Men som folk sagt här innan, den som är på väg mot utbrändhet vet inte om detta själv. Min chef tom beordrade mig ibland att ta långhelg så att han gav mig ledigt fredag och måndag… jag vart skit irriterad och spenderade min ”ledighet” med att stressa upp mig över allt som jag inte skulle hinna med på jobbet. Jag ringde ”i smyg” till arbetsplatsen och gav arbetsorder till andra.
Visst kan chefer göra en viss del, men för min del tror jag att det handlar mer om att utbilda folk så att de kan känna igen signalerna själva. Jag har aldrig träffat någon som varit utbränd, jag har heller aldrig sett/läst information om det eftersom jag mådde super bra hela tiden. Jag vet ju nu att så var inte fallet… jag önskar inget annat än att komma tillbaka till ett normalt liv. Har vart borta sedan 2011.
Min fd chef hade tyvärr inte samma insikter…..rekommenderade mig att börja arbeta så fort som möjligt efter min första ”utbrändhet” och därefter mer eller mindre pressade mig att öka arbetstiden snarast varför jag tyvärr brände ut mig igen. Nu efter många år och fler besök i ”väggen” har jag äntligen fått möjlighet att styra mitt liv utifrån mina krafter och det är svårt nog….men går ändå framåt…..tror jag;) Jag kan aldrig lägga ansvaret för min hälsa på någon annan men med mer stöd och insikter från både mig själv och de jag arbetade för hade det kanske, men bara kanske, kunnat sluta lite annorlunda. Å andra sidan….har jag lärt mig så mycket på vägen och har så mycket bättre förståelse för hur många människor har det idag. Önskar inte att jag var en stressad karriärkvinna i dagens omänskliga samhälle😊🌺
Jag hoppas och tror att genom mer kunskap och medvetenhet om stress/belastning hos både individ och samhälle så kan mer hanterbara, humana och hållbara val och beslut tas.
Jag hoppas och tror att genom mer kunskap och medvetenhet om stress/belastning hos både individ och samhälle så kan mer hanterbara, humana och hållbara val och beslut tas.
faqutmattning.weebly.com.
Det behövs mycket mer kunskap och inte minst förståelse för hur utmattning fungerar. Något som många har svårt att förstå är att förloppet är så olika från person till person. Men det är bara genom att berätta om sina erfarenheter som vi kan nå ut till de som inte varit där (än).
Jag tror du har helt rätt. Det var lugnare förr.
Jag råkade trilla in här via en utbränd vän. Eftersom jag själv har kämpat med det här i flera år tänker jag hänga kvar.
Om jag får alltså…
Hej! Så hände det även mig. För en vecka sedan på jobbet, allt snurrade yrseln, värken i kroppen, värken bakom ögonen. Dommningarna i händer, ansikte, tappade ord. Hela kroppen i kramp. Susandet i öronen. Vet att jag månader innan drömde om att bygga mig en koja i skogen där jag skulle ligga och lyssna på vinden. Trodde jag skulle vara piggare efter en veckas sovande. Orkar ingenting. Ångest för att inte orka. Jag som alltid funnits där för alla andra. Hur gör man?
Hej! Du har min starka medkänsla. Det är så precis som du skriver. Man orkar ingenting och har ångest för det. Jag tror det viktigaste är att man faktiskt erkänner för sig själv att det här har hänt. Du har skadat dig, men inte på ett synligt sätt. Jämför det med att ha brutit ett ben. Då har man ett påtagligt bevis för att man faktiskt är skadad. Nu har du skadat något som är mycket mindre synligt, och då är det mycket svårare att förstå. Nästa steg blir att acceptera att det faktiskt har hänt också. Det är ännu svårare, eftersom man inte vill acceptera att man på något sätt har ”misslyckats”. (Om att sluta skämmas… läs här) Det man inte ser är ju hur man kämpat fram till dess att det inte går mer.
Tyvärr kan du nog inte vara till för alla andra på ett tag, men du kanske om ett tag kan hjälpa andra i samma situation. Du vet ju hur det är. För mig tog det över ett år att bli så pass återställd att jag kunde börja arbetsträna igen. Men jag känner fortfarande av många av problemen, och håller på att försöka att lära mig att acceptera att det är så det är just nu.
Sant! Och när det gäller små barn framförallt så måste vi vuxna hjälpa dem och lyssna på dem. Se deras signaler och ta dem på allvar. Utmattning kryper ner i åldrarna. Jag har en 13-åring som gick in i väggen. Helt galet! Nu kämpar vi med återgång till skolan efter nästan ett helt skolår hemma. Och även vi föräldrar har blivit utmattade på kuppen…
Hur kan vi förebygga???
Har inte orkat skriva på ett tag, tyvärr. Men jag läser alltid kommentarerna. Din fråga vad vi kan göra för att förebygga det i skolåldern tycker jag är extra intressant. Men som jag skrev i en annan kommentar, så är ju hela skoltiden upplagd för att skapa utbrändhet, inte minst så som betygssystemet är utformat nu. Jag har varit väldigt orolig för min dotters hälsa under gymnasiet, men som tur är klarade hon sig ifrån det.
Men vad kan man göra för att förebygga att det händer. Ja, jag vet faktiskt inte själv. Jag tror att splittringen mellan olika ämnen är en stor del av problemet. Att hela tiden kastas mellan olika ämnen som ska läsas in samtidigt under stress är ju en kardinalfaktor. Bristen på kontroll tror jag också är en bidragande orsak. Här tror jag faktiskt att vissa alternativa pedagogiker skulle kunna vara vettiga, som t.ex. Montessori, där barnen får vara med och planera sin skolvecka tillsammans med läraren. Men det är bara en spekulation från min sida.
Sant! Utmattning kryper ner i åldrarna. Vi har en 13-åring som har kraschat. Ingen skola sedan nov -14. Nu kämpar vi med återgång till skolan. Och vi föräldrar kraschar nästan på kuppen pga all okunskap som finns. Pga att vi har blivit bollade hit och dit och ingen riktigt tar ansvar…. Inte en lätt situation.
Ha en fin dag!
Tyvärr så är ju stödet till de omkringvarande inte heller speciellt stort. Hela familjen borde egentligen ha tillgång till samma stöd som den som drabbas. Att det kryper så långt ner i åldrarna förvånar mig tyvärr inte, eftersom hela skolsituationen är en enda stor beskrivning av förutsättningarna för att drabbas. Hoppas att det går vägen för ert barn, och framför allt att han kan komma tillbaks i en vettig takt. Risken är stor att man spränger sig när man är på väg tillbaks.
Ja varför ser vi inte?
I vårt fall var det vårt barn som mådde dåligt. Vi tolkade det som trots och fortsatte pressa. Nu har vi en utmattad 13-åring som kämpar med återgång till skolan.
Tack för kloka tankar!