Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2017

Meducin i all ära…

Det pågår rätt mycket diskussioner om huruvida man ska medicinera eller inte mot just ADHD. Ja, det har varit (och är fortfarande) många som ifrågasätter även själva diagnosen och menar att det handlar om allt ifrån inbillning till dålig uppfostran från föräldrarnas sida. Många invändningar berör att antalet diagnoser har ökat lavinartat de senaste åren. Har antalet barn (för det är oftast barn som får diagnosen) med ADHD verkligen ökat så kraftigt? Det är ju en relevant fråga, men där får man kanske tänka till en gång extra innan man drar några slutsatser.

För det första är det inte så att man antingen har ADHD eller inte. Det finns grader i helvetet, och de som inte diagnosticerats kan fortfarande ha till och med starka drag av det utan att få diagnosen. Ett av kriterierna som leder till diagnos, åtminstone för vuxna är huruvida besvären medför allvarliga inverkningar i vardags- eller arbetsliv. En förklaring till ökningen kan ju vara att det ställs högre och högre krav på människor i dagens samhälle än för tio eller tjugo år sedan. Idag är både betygs- och arbetsstressen, och inte minst fragmentiseringen av tillvaron allt större och större. Mångfalden av sociala medier ökar på splittringen ytterligare. Det kanske är så att fler och fler får allvarliga konsekvenser av sina besvär även när de är lindriga. En kort koncentrationsstörning kan leda till dåligt provresulltat och ett dåligt betyg på en kursdel… Bang! så är man tvungen att öka takten för att hinna ikapp. Med ökad stress ökar besvären med minne och koncentration och en ond cirkel startar. Den som klarade pressen för tio år sedan kanske faller igenom idag. 

Visserligen blir ju medicineringen i detta fall en behandling av symptomen (individens mående) och inte av orsaken (samhällets utveckling). Men då symptomet inbegriper en människas mående blir även symptombehandlingen viktig. Medicin kan i sådana fall hjälpa personen medan vi behandlar samhället. 

För det andra är det också en etisk fråga om det ska medicineras eller inte. För mig som levt femtio+ år utan medicin är det verkligen remarkabla skillnader jag upplever när jag nu fått en medicin som passar mig! Och även om det skulle vara placeboeffekter inblandade i vissa fall, så är det inget skäl till att förvägra andra människor den behandlingen. Dock, man måste få rätt medicin, och ibland kanske den inte hjälper eller medför allvarliga bivrrkningar. Men det viktiga är att man får chansen. 

Men, och här kommer det som rubriken anspelar på… Meducin är viktigt, men det måste åtföljas av en massa annat för att det ska fungera. Några exempel:

  • Kognitiv träning. Jag fick genomgå en mycket bra träning för korttidsminnet. Den hjälper mig inte komma ihåg möten och sånt, men väl lösenord och PIN-koder, t.ex.
  • Samtal med kurator eller psykolog. En viktig del i min behandling är att försöka förstå hur jag fungerar. Mycket av den terapi jag fått efter utbrändheten har egentligen handlat om hur min ADHD fungerar. Och det leder till min tredje del.
  • Förståelse och inte minst acceptans. För att kunna acceptera sakernas tillstånd måste man också försöka förstå sig själv. Jag har fått många svar på frågor jag inte ställt om min egen uppväxt. Sett i ett ADHD-perspektiv är det så mycket konstigt som blivit förståeligt, för att inte säga självklart. 

Det är därför jag menar att meducin inte är den universalkur man ibland gör den till. Det måste till mycket mer. 

Ser vi då personerna som drabbats som symptom snarare än det reella problemet så inser vi också att samhället måste stå för den merkostnaden som behandlingen kräver. I någon mån kanske ADHD-diagnoserna fyller samma funktion som kanariefåglarna i gruvor: tidiga varningsklockor som påvisar att något inte är som det ska…

Read Full Post »