Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Jag hoppas att ni som har läst min blogg har hittat hit, och att ni som har hittat hit hjälper mig att sprida detta inlägg vidare. Tyvärr så har jag haft problem med min webadress ”mumindalen.org” och den är för närvarande inte tillgänglig. Ni som har hittat mig på min wordpress-adress kommer tillbaks hit nu, men eftersom mumindalen är borta, så är det svårt för mig att nå alla som bara hittar dit.

Min blogg är densamma, innehållet detsamma och alla gamla inlägg finns kvar. Men mumindalen ligger enligt de som vet i ”karantän”. Riktigt vad det betyder vet jag faktiskt inte, men den går inte att komma åt. Så nu blir det en renodlad Mumrik-sida i fortsättningen, och det är ju på ett sätt lite mer rätt, det också. Jag ska se om jag kan bli lite snabbare med uppdateringar och svar på kommentarer också framöver.

Tack för all hjälp med att sprida den nya adressen vidare!!! Jag vill fortsätta att skriva för er alla. Nu även med en sidoblick mot ADHD.

Read Full Post »

Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.

För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag  ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.

Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.

På snart återseende!!!

Read Full Post »

Jag fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över att många läser om utbrändhet, men det gör mig också sorgsen att se att så många känner igen sig och att så många har trott att de har varit ensamma om sin situation. Vi är inte ensamma, vi som har drabbats av utmattningssyndrom, utan snarare alldeles för många. Jag vet inte om det bara är att vi nu har ett ord för det, men jag blir skrämd av att läsa hur alla har haft det på vägen in i utbrändheten.

Så kom då Alexanders kommentar. Här har vi en ung man (19år) som går sista året i gymnasiet, och som känner igen sig i hur jag upplevt min utbrändhet. Nu pratar vi inte längre om personer som har jobbat länge på sin arbetsplats; vi pratar om skolan!  Skolan av idag är ett skrämmande tydligt exempel på en arbetsplats där eleverna (och många lärare också för den delen) utsätt för en miljö som mer eller mindre lägger grunden för en utbrändhet.

  • Det är stökigt och stojigt vilket gör det svårt att koncentrera sig.
  • Det är en närmast kontinuerlig stress från betyg och prov som avlöser varandra.
  • Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation.
  • Man har inte mycket kontroll över sin situation.
  • Det är svårt att hitta tillfällen att varva ner, eftersom det är andra elever överallt.
  • och så vidare…

Med en dotter i samma ålder har jag anat att det är på det här viset ganska länge. När jag själv gick i gymnasiet så var det också viktigt att ha bra betyg om man skulle läsa vidare. Alla gjorde inte det på den tiden, men idag är det nästan så att det är konstigt om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Men betygssystemet var annorlunda på den tiden. Jag hade rätt mediokra betyg i ettan. I tvåan var det tyngst, men betygen steg ändå och i trean så lyckades jag komma ut med rätt goda betyg trots allt. Det gjorde inte så mycket att man hade missat några prov i början, för man hade hela gymnasiet på sig att visa vad man hade lärt sig under tiden.

När min dotter skulle börja på gymnasiet så fick vi information om det ”nya” (i vilken ordning?) betygssystemet. Vare sig vi, lärarna eller syo-konsulenterna var riktigt med på hur betygen skulle sättas, och framförallt räknas ihop vid examen. Det var rörigt, kan man lugnt säga. Och nu har jag ju turen att ha en smart dotter, som har klurat ut hur det fungerar vid det här laget. Man kan väl sammanfatta betygssystemet  ungefär på följande vis: ”Om du vill komma in på en universitetsutbildning så gäller det att gå ut med full fart och sedan öka efterhand.” Börjar man titta lite på hur kurserna och betygen är upplagda så kan man helt enkelt inte missa någon period av gymnasiet. Alla kurser räknas! Från första skoldagen till examen, så räknas varje avklarad kurs in i slutbetyget med fullt genomslag. Att du missade en insats på första terminen går inte att kompensera för genom att arbeta upp sitt betyg.

Så vad innebär det? Ja, det innebär att du, om du är en ambitiös och duktig elev måste ha bra betyg på varje delkurs under hela gymnasietiden. Dessutom måste du taktikvälja en del kurser, för att kunna få så kallade ”meritpoäng”. Många gånger handlar det om att läsa kurser som inte är speciellt viktiga för den slutgiltiga universitetsutbildingen i sig, utan breddande kurser. Ibland kan man till och med behöva läsa extrakurser för att få de meritpoäng man behöver för att uppnå ”Extra Med Beröm i  Överkant Väl Godkänt”. Vissa utbildningar, som t.ex. läkarlinjen, kräver fortfarande mycket höga betyg för att man ska komma in.

Så vad blir resultatet? Tillsammans med ovanstående punkter så är jag rädd för att det leder till en helt omöjlig sits för många att hantera. Man måste som elev idag vara hundraprocentigt effektiv under hela sin gymnasieutbildning för att nå den fortsatta utbildning man vill ha.

De enstaka fallen av utbrändhet vi börja se hos skolungdomar tror jag bara kommer vara toppen på ett isberg. Hur kan vi med fullt ansvar utbilda människor till utbrändhet? Är inte skolungdomen värd en bättre arbetsmiljö än att behöva kämpa mot ett hänsynslöst betygssystem, där minsta misstag får konsekvenser långt fram i tiden, och är mer eller mindre omöjligt att korrigera i efterhand?

Idag är det allt fler ungdomar som gör högskoleprovet flera gånger redan under sin gymnasietid, för ”att vara på den säkra sidan”. Det i sig borde väl vara en varningssignal för våra skolpolitiker? De som vill ha höga betyg tar redan ut sitt misslyckande innan de fått sin examen! De inser att de måste ha flera olika räddningsplankor för att inte misslyckas med sina (förvisso) höga ambitioner. Sedan kan man fråga sig vad det gör med de som inte siktar mot några högre betyg? Blir man motiverad till att läsa in ett bra betyg på en kurs, om nästa kursdel helt misslyckas? Jag tror inte det. Om ett tidigt misslyckande omintetgör en bra insats, ja, då tror jag att risken ökar att man lägger av efter första dåliga provresultatet.

Jag ska bara slutligen poängtera att det här inte på något vis handlar om lärarnas kompetens eller skicklighet. Lärarna går redan på knäna i dagens skola. Det handlar istället om vad den politiska makten vill ge våra barn och ungdomar för övergripande uppväxtmiljö. Det handlar om skolpolitik och om samhällets ansvar för vad det gör med sina medborgare (eller kanske ska det snart kallas för ”motborgare”?) redan från mycket unga år. Dagens ”nya” betygssystem ger idag eleverna en helt orimlig arbetsmiljö, och jag tror tyvärr att vi kommer få se konsekvenserna av detta inom en rätt snar framtid.

Så till Alexander vill jag bara säga, det är inte dig det är fel på. Det är inte du som har gjort något fel. Det är vårt samhälle som misshandlar barn och ungdomar genom att lägga dessa orimliga betygskrav och denna orimliga betygshets på alla som går i skolan. Det måste gå att uppfinna ett betygssystem som uppmuntrar eleverna till att ta nya tag när det varit tungt, som uppmuntrar nyfikenheten och sist men inte minst ger eleverna en hanterbar mental studiemiljö.

 

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Tomten…

Det här inlägget började jag på igår, men det ville inte bli just det här inlägget. Men nu vill det liksom bli skrivet i varje fall. Mellan grönsaksaladåb och blomkålsterrin så pickade det här inlägget på min axel och sa skriv mig, så nu gör jag det.

Nu ska jag skriva om Tomten. Jag kommer så väl ihåg hur min tro på tomten rubbades en gång. Jag hade liksom redan avslöjat honom julen före. Det måste ju vara pappa som tomtade för mig och min syster. Syster var ju lite mindre än jag, så det var ju jag som måste vara förståndig. Pappa försvann ju alltid när tomten kom. Så nu väntade jag med spänd förväntan i vårt sommarhus (ja, vi firade jul där det året, med kakelugnar och vedspis i det gamla 1700-talshuset) på att pappa skulle gå ut för att skotta eller något annat fånigt. Men han gick inte ut, det var för kallt, sa han.

Och då såg jag honom, med kutig rygg, en käpp, klädd i grå rock och luva. Skäggig var han så det räckte och han hade träskor i snön (det var mycket snö på vintrarna vid den tiden). Han klampade upp på bron, och stampade av sig snön. Jag ser honom framför mig. Med en helt okänd röst så frågade han om det var några snälla barn där. Jag hörde inte så mycket mer av vad som hände då, för jag satt bara där och tittade fascinerat på tomten. Han fanns… Han fanns nog ett eller två år till för mig, även om pappa försvann på julafton fortfarande efter det. Men det var så fint att få ha tomten några år till. Vår gårdstomte, som inte alls liknade den amerikanska ”Hoho”-tomten, utan som var den där gråa gubben som åt gröten från fatet under natten.

När jag själv fick barn, så var det ju klart att jag skulle vara tomte. Vi var församlade både mamma och morföräldrar och pappa och farföräldrar andra julen som vi firade med vår dotter. Och nu var det ju fråga om tomten… jag vet inte vad hon trodde, men jag smög ut i trappen och bytte om. In kom jag i tomtemask med massa vitt skägg och luva, en grå fårskinnsrock och ylletröja, träskor och en stor säck med allas julklappar. När min dotter öppnade dörren blev hon jätterädd och slängde sig om sin mammas ben. Hon vågade inte hälsa på tomten, men hennes mamma bjöd i varje fall in tomten i vardagsrummet där alla andra satt.

Min dotter tittade hela tiden förskrämt på tomten som satte sig på en stol. Hon ville inte gå fram, det var helt klart. Då frågade jag henne med förställd röst om hon ville hjälpa mig att dela ut klapparna. Men nej, det ville hon inte. Inte förrän hennes mamma hade lett henne fram till mig och sagt att det nog gick bra. Och då händer det. Jag tar fram första paketet som jag tror var till farmor eller mormor. Hon tar i paketet och sen…

Jag ser hennes ögon stirra in genom tomtemaskens ögonspringor. Hon är bara ett och ett halvt år, men ögonen säger mer än något annat. Hon tittar in i mina ögon säkert 10-15 sekunder. Sen så har hennes rädsla försvunnit. Jag ska inte säga att hon ler, för det var inte det hon gjorde, men hela hennes sätt förändrades på de där sekunderna. Det känns förresten som att det var betydligt längre än 15 sekunder. Tiden stannade medan vi tittade varandra i ögonen, och jag ska komma ihåg den stunden i hela mitt liv.

De säger att ögonen är själens spegel och någonstans tror jag att det är sant. Jag tror att min dotter såg min själ där, och även om hon inte kände igen mig (vilket jag faktiskt inte tror att hon gjorde), så kände hon på något vis igen det som finns innanför. Och hennes pappa är inte någon farlig person, alltså kan den tomte som har samma ögon som han inte heller vara det.

God jul nu alla människor på jorden! Ibland upplever man förtrollande ögonblick, och jag hoppas att ni gör detsamma nu i helgen!

 

Read Full Post »

Jultankar

Nu är julen snart här. För mig är julen alltid lite blandad, känslomässigt. Julen kan vara både vacker och jobbig som högtid. Det blir många måsten som måste uppfyllas och många krav som kommer fram. Men sen kommer de där fina stunderna… när man ätit julmaten och sitter bland de tända ljusen, när man packat upp julklapparna och rummet är ett hav av papper och snören och alla sitter med sina klappar och pysslar. Men det är inte alltid det blir så heller.

Värst med julen är nog det där påtvingade myset. Det måste vara på ett visst sätt, annars blir julen förstörd. Det är nog en av de saker man märker väldigt påtagligt efter en skilsmässa. Vissa jular (eller alla, för en del) så firar man själv. Notera att jag skrev ”själv” och inte ”ensam”. För många blir det tyvärr snarare ”ensam” än ”själv”. Mina tankar gå idag till alla de som tvingas att fira sina julaftnar i ”ensamhet”. Ensamheten är ofta påtvingad, och inte vald. Och det är svårt att acceptera att man kan fira julen (och andra stora högtider) själv.

Att fira en högtid själv kan dock vara ganska mysigt det med, om man bara bestämmer sig för det. Man kan fira sin högtid på det sätt man själv vill, och verkligen kasta loss ifrån konventionerna. För det är konventionerna som skapar ensamheten. ”Nu sitter alla andra och… och jag sitter här ensam…”. Men om man åker ut och tar ett midnattsdopp på midsommarafton, eller åker till en vacker plats och njuter av solskenet (eller regndropparna) på julafton istället för att packa upp klapparna.

Att nu i jul kanske bara tända ett par ljus och äta en god julmiddag precis med just allt det goda som man själv tycker om, och inget annat, med sommarsnaps till sillen om man vill det och sen ta sig en god kopp julkaffe med en dröm eller något sånt utan att stressa. Kanske till och med njuta av jultallriken framför TVn och Kalle Anka? Eller så kan man sätta sig och läsa en god bok som man köpt sig själv i julklapp, lägga upp fötterna eller bädda ner sig i sängen och njuta av att det är tyst och skönt och helt, helt ostressigt.

Varför inte göra julen till det den borde vara för alla? En lugn och skön högtid utan stress och krav, en oas av stillhet och vila så att man kan hämta kraft och energi för året som kommer. Och tänker man på det sättet, så är det kanske inte någon katastrof om man inte firar den precis som alla andra, eller som andra förväntar sig att man ska göra. För ärligt talat, hur jag firar min jul när jag är själv är det egentligen ingen annan som behöver bry sig om, eller hur?

Stå på er mot konventionen och bli fria, alla ni som firar julen på ert egna sätt!

PS. I år blir min jul minst lika egen som vanligt. Mitt på julafton ska jag åka 20 mil för att äta veganskt julbord. Det har jag aldrig gjort förut, men det ska bli spännande. Aubergine-sill och blomkålsaladåb bland annat. :

Read Full Post »

Jag blir alltid så fundersam över när personer som har anspråk på att leda och styra vårt land visar upp sina barnsliga sandlådebeteenden. Att bete sig allmänt civilicerat verkar vara en bristvara hos politiker ibland. Jag vet hur man i lekskolan någon gång kunde hamna i diskussion om vem man skulle gå och hålla i handen när det var utflykt, om det var Christer eller Björn. ”Nej, jag viiiiiiiiiill inte gå tillsammans med Janne, han är dum.” Då var man kanske 5 år gammal. Nu vet i varje fall jag bättre. Människor är olika och har olika åsikter. Det viktigaste vi har är det fria ordet och vår rätt att tycka och tänka vad vi vill utan att råka ut för repressalier. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är två av våra grundpelare för demokratin (tillsammans med religionsfriheten och säkert en massa andra friheter som jag har glömt).

Men våra politiker har tydligen inte mycket för dessa grundpelare. I morgon (söndag) ska det vara partiledardebatt med regerings- och oppositionspartierna. Men två av oppositionspartierna vill inte vara opposition, i varje fall inte tillsammans med Sverigedemokraterna. ”Nej, jag viiiiiiiill inte stå tillsammans med SD, för jag tycker inte om deras åsikter”. Bravo, socialdemokraterna och vänsterpartiet, nu har ni visat hur ni värdesätter de demokratiska principerna. Lars Ohly visade det kanske ändå tydligare när han inte kunde bli sminkad i samma rum som Jimmy Åkesson, direkt efter valet. Sammantaget, så känns den demokratiska luften på vänstersidan ganska unken med den här typen av barnsliga demonstrationer. Mobbning kallas det på vanliga arbetsplatser, eller i skolorna. Men det är tydligen tillåtet i Sveriges högsta styrande organ, riksdagen.

Att man sedan försöker ge barnsligheterna en rationell förklaring gör det hela ännu löjligare, när man säger att ”vi vill inte att våra åsikter blandas ihop med Sverigedemokraternas genom att vi står på samma plats i studion” blir bara ännu mer patetiskt. Har man alltså så lite att komma med att det visuella intrycket från en partiledardebatt smäller högre än vad deltagarna säger, ja, då är partiernas politik i sanning svag. Skulle jag lägga min röst på partier som har så svag politik att de riskerar att förknippas med sina meningsmotståndare på grund av att man visas tillsammans? Nej, jag vill ha ett parti som faktiskt har en politik, men som framförallt visar respekt för grundläggande demokratiska principer, och som inte använder sig av mobbningsliknande metoder när man umgås med sina kollegor.

Ni är dock inte ensamma, utan sällar er till den berömde folkpartisten Bengt Westerberg, som sjönk bottendjupt i mina ögon när han reste sig ur intervjusoffan efter det val när Ny Demokrati kom in i riksdagen och skulle intervjuas. Det var förstås lika barnsligt, och minst lika respektlöst mot demokratin som morgondagens vägran att vara med i partiledardebatten.


Fast jag kan ju på ett sätt förstå att man tror det finns en risk att bli sammanblandad med SD, för man har ju samma namn, nästan och samma ”S” i partibeteckningen. Visserligen står de ju för olika ord, men väljarna är säkert så korkade att de inte förstår den subtila skillnaden. Eller är det kanske en större risk eftersom stora företrädare för socialdemokraterna vill införa nya regler för medborgarskap, som i mycket liknar sverigedemokraternas… Ja, det är ibland svårt att vara unik och uppenbarligen svårt att ha en unik politik… så man inte blir ihopblandad med sina konkurrenter.

Read Full Post »

Older Posts »