Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Användbarhet’ Category

PIN-koden, en pinsam pina och

ett (ut-)brännbart ämne.

Jag har nu på kort tid havererat två av mina viktigare betalkort. Dels VISA-kortet, som inte visade sig tåla den omilda behandling jag utsatte det för när jag stoppade det i bakfickan (och satt på det en stund). Dels Volvo-kortet som efter tre försök spottade ut det med ett ”TVI!” och sen skrev mig på näsan, att den minsann varit snäll nog att acceptera tre försök från mig, men nu kunde jag titta i månen efter bensin.

VISA-kortet knäcktes mitt itu där det vackra guldglänsande säkerhetschipet sitter. Det fick till följd att jag fortfarande kunde använda magnetremsan eftersom den var obruten. Trodde jag. I affären visade det sig att terminalen inte accepterade att jag använde magnetremsa, eftersom jag ju hade chip på kortet! Efter lite övertalning så accepterade personalen att skriva in siffrorna för hand, vilket gick rätt bra efter två försök. Jag fick min lunch den dagen.

Volvo-kortet blev lite värre. Jag gick in på macken och bad dem att dra kortet för kassatankning med legitimation. Svaret blev: ”Tyvärr, det kan vi inte göra, för det saknas fyra siffror på kortet!”. Tydligen så behövs det några extra siffror (som finns med i magnetremsan, men inte på kortet). Den snälla expediten ringde då upp Volvo och bad dem om de extra siffrorna. De hade jag aldrig sett förut. När hon sedan matade in siffrorna i kassaapparaten hängde den sig och hon blev tvungen att ”starta om” den, vilket tog ca 5 minuter. Hon medgav att det just nu hände ett par gånger i veckan.

Till sist så skrev jag på en gammaldags drag-slip, och undertecknade med mitt namn, varpå hon motsignerade med de fyra siffror hon hade fått i telefonen. Det visade sig att de inte behövdes mer än som garanti för att hon fått kortet bekräftat via just Volvo. Efter en dryg halvtimme i kassan fick jag faktiskt bensin i bilen.

Så, vad har nu detta med användbarhet att göra? Självklart är det något som inte fungerar. Det finns flera aspekter av våra betal- och kreditkort som ställer till förtretlighet, och de flesta kan säkert se flera saker som kunde göras bättre i de situationer som jag berättat om ovan. MEN, jag tänkte faktiskt inte poängtera den vanliga användningssituationen utan snarare som ett tillgänglighetsproblem. Men på vilket sätt är det det?

I maj i år (2008) tog min reservtank slut. Ord som utbrändhet och att gå in i väggen är nästan utnötta, men det ligger något i deras metaforiska förståelse. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att två kvardröjande symptom ställer till det för mig. Jag har svårt att minnas saker och jag har ett som det verkar associationsdrivet språkproblem. Jag använder ofta ord för något jag ser eller snabbt associerar med en viss situation istället för det jag borde säga (eller tänka). Det som fungerar bra är sånt man bara gör, fast jag ofta glömmer bort att jag har (eller inte har) gjort det. Detta är ett osynligt handikapp, som ställer till en hel del förtretligheter.

Att VISA-kortet sprack berodde på att jag stoppat det på ett ”praktiskt ställe” som blev helt fel. Om jag lägger nycklarna på spisen, så kan de möjligen bli lite varma att ta i och jag hittar dem inte när jag ska gå ut, men om kortet hamnar i byxfickan så spricker det i själva säkerhetsanordningen, chipet, vilket gör att det blir helt obrukbart. Jag kan inte heller avhjälpa problemet på annat sätt än att beställa ett nytt kort. Jag kan alltså med en enkel misshandling låsa mig ute från alla mina pengar under den tid det tar att få ett nytt kort.

Att jag inte kom ihåg koden till mitt Volvo-kort kanske inte är så konstigt, dåligt minne kan man ha ändå, men vid utmattningssyndrom är det ofta ett karakteristiskt symptom, som finns kvar väldigt länge. Kombinationen med att associera rätt men fel blir inte speciellt bra. Vad hände med koden då? Jo, vid lite närmare eftertanke så insåg jag att jag faktiskt hade använt den rätta koden vid första försöket! Men varför fick jag ingen bensin. Jo, det var den rätta koden till mitt förra kort, som jag kasserade i April i år, för sex månader sedan. Den koden satt så bergfast i mitt huvud att jag inte tänkte på att jag fått ett nytt kort.

Jag vill se det här som ett tillgänglighetsproblem, snarare än ett användbarhetsproblem (även om det naturligtvis är det senare också). PIN-koder (och lösenord) är inte gjorda för att man ska kunna komma ihåg dem. De måste bytas om man blir av med sitt kort, och man kan i många fall inte ändra den kod man fått. Allt detta sammantaget gör livet till ett rent helvete för en person som har problem med att minnas. Att klistra fast en Post-It-lapp med rätt kod på sitt kort är inte tillåtet enligt reglerna, inte heller egentligen att förvara den på annat sätt tillsammans med kortet. Jag har sett ett stort antal försök till att kunna få med sig koden genom att använda allehanda konstiga kodnycklar, ”vänners” telefonnummer m.m.

Min första fråga är varför säkerhet måste vara så oanvändbart. Varje gång vi tvingas att komma ihåg något är risken mycket stor att vi skriver upp det någonstans, varför inte på en lapp som vi klistrar på skärmen? Eller så använder vi enkla lösenord som ”sigge” istället för ”ah1%Kglap{”. Är det någon som blir förvånad över det? Jag kan gott säga att den tidsrymd som jag kommer komma ihåg det senare lösenordet under, är kortare än det tar att läsa in det. Att lära mig det? Aldrig. Det jag, och många andra med liknande minnesstörningar, kommer ihåg är det vi lärt oss för länge sedan, som gamla lösenord och PIN-koder. Gamla telefonnummer sitter som smäckat, medan flickvännens mobilnummer är borta, så fort vi tappat vår mobil.

Den andra frågan är om utmattningssyndrom som funktionshinder finns med i tillgänglighetstänkandet idag. Det är ett samhällsproblem som växer, förmodligen inte helt utan koppling till det ökande beroendet av teknik, både explicit (som datorer och annan utrustning på arbetsplatser och i hemmet) och implicit (som kravet på att alltid vara tillgänglig på mobilen och uppkopplad mot nätet). Men var finns det förebyggande tänket, och inte minst, var finns tillgänglighetstänket som handlar om de som redan hamnat i den tillvaro som präglas av minnesproblem, extrem stresskänslighet och liknande symptom.

För en kort beskrivning av utmattningssyndrom kan man t.ex. se sammanfattningen på socialstyrelsens hemsida [1] (där finns även en 90-sidig rapport [2] om sjukdomen som kan laddas ner som pdf). Som så ofta så skulle en anpassning till detta funktionshinder förmodligen vara till stor nytta för de flesta användare, så min sista fråga är:

Var finns alla enkla men fortfarande säkra lösningar, som gör att vi som användare inte behöver ta till hjälpmedel för att komma ihåg vilken pinsam PIN-kod som vi måste pina oss med den här gången???

Mumriken – (5523)

Noter

[1] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Sammanfattning),  http://www.sos.se/fulltext/123/2003-123-18/Sammanfattning.htm

[2] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Rapporten i pdf-format, 90 s.) http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2003-123-18/2003-123-18.pdf

Read Full Post »

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!


PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Read Full Post »

Varför nöja sig med något som är riktigt bra, när man kan få något som är tillräckligt bra? Bra nog är absolut bättre än utmärkt, inte sant? Det är lite av känslan man får när man ser på en del utveckling av stödjande teknik för funktionshinder. Man har ofta en lösning som fungerar, den ger det mervärde som behövs för att den ska vara användningsvärd, men inte alltid det mervärde som behövs för att vara njutbar att använda. Istället tvingas man att använda ett verktyg som är suboptimalt. Det tråkiga är också att det ofta verkar vara svårt för en designer att förstå varför en viss artefakt inte tilltalar en viss person.

Men måste det vara så svårt att inse vissa typer av problem. Om jag som funktionshindrad inte upplever mig som det, varför ska jag då behöva använda verktyg och möbler som så tydligt talar om för mig att jag är mindre betydelsefull än om jag går in på en vanlig affär och köper motsvarande sak?

Varför måste en elrullstol se ut som ett tekniskt monster, som ändå inte klarar att ta sig upp för den minsta av trottoarkanter? Varför måste en varierbar säng se ut som en sjukhussäng när man får den som hjälpmedel, medan de kan se riktigt snygga ut om man köper dem på IKEA? Jag kan inte riktigt förstå varför en konstruktion, så fort som den kallas för hjälpmedel, måste se ut som något taget från ett sjukhus eller vara rent ut sagt bara klumpigt…

Så varför inte sätta igång med att börja designa häftigare saker? Jag har massvis med idéer som skulle underlätta för en person med olika typer av funktionshinder. Men det räcker tyvärr inte bara med idéer. De måste fungera också. Många gånger är de idéer som man kommer på inte så bra som man kunde tro. De är kanske bra ur mitt eget perspektiv, men det är inte säkert att en person som behöver den stödjande tekniken tycker att det är bra för det. Det kanske inte passar in i den personens vardag, eller i den personens uppfattning om hur saker och ting ska fungera.

Utformning av stödjande teknik borde alltid utformas i samarbete med brukaren. Det kanske inte är helt realistiskt att göra det fullt ut, men däremot så skulle jag kunna tänka mig att den användar-centrerade utvecklingen som används inom Människa-datorinteraktionen skulle kunna ha mycket att tillföra även designen av stödjande teknik.

Read Full Post »

Ibland tvingas man att fundera över etiketter och tillämpningarna utgående ifrån ettiketten. ”Hjälpmedel för funktionshindrade” till exempel, är en sån etikett som vi bara använder utan att reflektera. Självklart ska vi ”hjälpa” personer med funktionshinder, eller hur? Men det är här jag ser problemet med etiketten! Stödjande teknik är naturligtvis väldigt viktigt, det är inte det som frågan handlar om, utan frågan är bara hur vi ser på tekniken. Ska vi se den som en ”hjälp” och i så fall en hjälp till vadå? Att bli ”normal”, att få ett ”normalt” liv. Ser man det så, så blir omedelbart den funktionshindrades liv mindre värt. Det blir något oönskat, precis som alla rullstolsburna personers högsta önskan skulle vara att kunna gå (vilket t.ex. visades i den i övrigt mycket trevliga filmen Avatar).

Så hjälpmedel ska inte hjälpa en funktionshindrad att bli normal, utan stödja personens aktiviteter för att kunna delta på lika villkor i samhället. Det är inte människorna i sig som inte kan. Det är samhället som handikappar människor, och gör dem oförmögna. Om samhället och miljön utformades annorlunda från början skulle vi inte behöva hjälpmedel för att leva i samhället, utan vi skulle klara oss med en ”stödjande teknologi”. Skillnaden i uttryck är kanske subtil, men den är ändå viktig när det kommer till synen på hur en människa betraktar en annan.

En människa är oförmögen att flyga, men behöver inte hjälpmedel för att kunna vara ”normal” och flyga. Men genom att använda ett flygplan som stödjande teknologi kan vi vidga våra möjligheter trots våra begränsningar. På samma sätt är stödjande teknik inte något som ska hjälpa oss att bli ”normala” utan något som ska göra det möjligt för oss att göra saker.

Vad betyder det här med andra ord? I stort sätt handlar det om att när tekniken utformas som ett stöd. så är det ett stöd för att göra saker, inte för att uppnå en nivå av normalitet. Stödet måste inpassas så sömlöst i samhället att det inte stigmatiserar folk som använder dem. Alternativt ska det designas så att det inte låtsas vara en normaliseringsfaktor, kanske en design som i bilden nedan.

A wheelchair with terrain tracks

Mycket av den teknik som designas idag för personer med funktionshinder, är inte designad för att passa in. En hiss uppför trapporna är klumpig, plåtig och går så långsamt att man reagerar på när den används. Hissen exponerar den som använder den som en ”outsider”, och segregerar på så vid ”dem” från ”oss” (oberoende av vilken grupp vi tillhör.

Jag skulle vilja se teknik som stödjer folk som behöver den, på ett sånt sätt att han eller hon inte isoleras från andra, men som fortfarande stöder användarens behov. Behovet tillgodoses ofta i en ”det fungerar”- snarare än en ”det här känns bra att använda”-typ av tillämpning. Det är inte ens alltid som lösningen blir användbar. Det är här som det måste till en insats. Det är viktigt att inte bara göra användningsmöjlig teknik, den ska vara ändamålsenlig och ge ett positivt mervärde.

Read Full Post »

Det perfekta lösenordet är ett ord som är omöjligt att komma ihåg. Ju svårare det är att komma ihåg, ju bättre är det förmodligen. Ett typiskt bra lösenord är ”as4!,hyt”. Nästan omöjligt att komma ihåg.

Detta är naturligtvis ett problem, eftersom vi faktiskt behöver komma ihåg våra lösenord. Kom också ihåg att du förstås inte får skriva ner det någonstans. Så vi måste komma ihåg det (självklart hittar vi små lappar med lösenord överallt, men det är det ingen som riktigt har förstått). Vanliga ord som t.ex. ”hemligtlösenord” är det inte mycket nytta med som lösenord. Så för att logga in här på mitt konto som ”Mumriken” så måste jag mata in mitt lösenord *********** (du trodde att du skulle få det gratis här, trodde du inte?) vilket uppenbarligen är ett väldigt knepigt lösenord att komma ihåg. Speciellt som jag måste byta det varje månad.

Men vi kan revolutionera det här. Vanligtvis har vi ett normalt namn som ”Mumriken” och ett kryptiskt lösenord som t.ex. ***********. Självklart måste vi ha ett ord i klartext, och ett som är oförståeligt. Så varför inte vända på steken? Vi använder oss av ett omvänt assymetriskt användare-lösenordsparadigm. Låt oss börja med att göra alla användaridentiteter omöjliga att komma ihåg. Sen kan vi använda helt vanliga ord som lösenord. Enkelt, inte sant?


Om någon inte insåg ironin i det jag skrivit här ovanför, så läs det en gång till. Problemet med lösenord kan naturligtvis inte lösas på det här sättet. Däremot är problemet med lösenord (och PIN-koder) fortfarande ett stort problem för oss i vardagen. Jag ser fram emot den dag då säkerhetsåtgärderna inte bara ger trygghet, men också är möjliga att använda.

Read Full Post »