Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jämlikhet/Jämställdhet’ Category

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »

Funktionsnedsättning är inte någon het valfråga i årets val heller. Det pratas mycket om rättvisa och jämlikhet, men det är mycket ord och lite verkstad. I de fall som man nämner personer med funktionsnedsättning så är det väldigt fluffiga allmänna ordalag utan några direkta löften. I den rödgröna regeringsplattformen finns personer med funktionsnedsättning nämnt på två (2) ställen.

”Förutsättningarna för personer med en funktionsnedsättning att delta i arbetslivet måste också förbättras.”

”En stark lagstiftning mot diskriminering ger ett verktyg för att människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning blir delaktiga i samhälls- och arbetsliv.”

säger man.

På alliansens hemsida ser det inte mycket bättre ut. Jag får en sökträff på ”funktionsnedsättning” och en på ”funktionshinder”. I ena fallet säger man sig lokalt i Uppsala vilja satsa på 14 miljoner på arbetsmarknadsinsatser för personer med en funktionsnedsättning, i det andra vill man öka stödet till anhöriga som vårdar äldre med demens eller funktionshinder (!).

Det verkar inte som att man vill ta en debatt om att öka rättvisan i samhället. Man berör överhuvudtaget inte de viktiga frågorna som handlar om individens självständighet, rörlighet, rätt till stöd och assistans. Det enda uttalandet av de ovan som jag faktiskt gillar är att stärka lagstiftningen mot diskriminering. Idag har en person med en funktionsnedsättning mycket svårare att få ett arbete än en person som inte har något (synligt?) sådant. Där ser jag faktiskt ett någorlunda konstruktivt förslag.

Men var är debatten i övrigt hos politikerna? Välfärd för alla verkar inte inkludera alla.

Read Full Post »

Older Posts »