Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jämlikhet/Jämställdhet’ Category

Hörde idag KDs Göran Hägglund bli intervjuad i radion. Han pratade om många saker, men inte minst blev jag lite nyfiken över hans tankar kring arbetsmarknaden. Han vill tydligen föreslå att man ska vara tvungen att ta ett arbete oavsett var i Sverige det hamnar. Jag förstår vad han tänker, man måste ta sitt ansvar för att försörja sig. Han slingrade sig undan frågan om det var rimligt att en mamma med ett ett och ett halvt år gammalt barn skulle vara tvungen att veckopendla från Karlstad (tror jag det var) till Blekinge för en provanställning. Men det är nog inte det värsta exemplet.

Jag funderar med stort intresse på hur de tänker sig en sån pendling med en elektrisk rullstol? Färdtjänst i 60 mil enkel resa? Det är enkelt att räkna på kostnaden för denna pendling, men än värre blir ju att försöka få någon ledig tid i hemmet. Och om man då har barn, så blir det en rätt enkel ekvation… ingen tid för barnen.

Flyg och tåg är ju inte att tänka på. Jag vet faktiskt inte om SJ har öppnat sina rullstolshissar på X2000 tågen? Skulle dock inte tro det. Att dessutom resa med assistent är inte så lätt det heller.

Men det finns värre problem, t.ex. när man väl bestämmer sig för att vara ansvarsfull… Att flytta utanför landstingsgränsen innebär nämligen att man måste få i princip hela sitt liv omprövat. Behovet av assistans måste omprövas. En lägenhet måste anpassas (arbetsplatsen får vi hoppas redan är tillgänglig, men det kan nog vara si och så med den saken). Eftersom den vanliga (manuella) rullstolen är landstingets egendom måste den återlämnas, oavsett hur inkörd den är… och sen får man vänta på att få en ny utprovad i den nya hjälpmedelscentralen (där man förmodligen är okänd). Till vissa kommuner är man inte ens välkommen att flytta om man inte redan har sin situation ordnad.

Som en liten (o-)rolig parentes kan jag ju konstatera att alla medborgare är fria att flytta vart som helst i hela Europa, medan personer med en funktionsnedsättning knappt kan flytta sig mellan två landsting utan att de byråkratiska kvarnarna ska börja mala. Varför ska en funktionsnedsättning behandlas olika beroende på var i landet man råkar bo? Och följdfrågan till Hägglund blir naturligtvis om man verkligen ska tvinga personer med en funktionsnedsättning att flytta till ett sämre landsting för att få ett arbete? I det fallet handlar det inte om bekvämlighet, utan om helt förändrade livsvilkor.

Innan man inför en sådan tvingande regel, så bör man göra behandlingen av personer med funktionshinder likvärdig i hela Sverige (ja, varför inte i hela EU, för den delen). Det ska inte vara beroende på var man bor vilket stöd man ska få.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Man fortsätter att förvånas av Försäkringskassans handläggare. När personen i mitt tidigare inlägg ringde handläggaren för att fråga hur det kan komma sig att de inte biföll hennes ansökan om att få underhållsstödet från Försäkringskassan, så berättade hon att personen hade ringt och berättat att han blivit ”rånad” och därför inte betalat pengarna. När min vän frågade om alla felaktiga betalningar som gjordes förra året, så fick hon svaret att ”Det var då det, det spelar ingen roll för hur vi ska göra nu”. Tydligen så är det bara när det gäller återbetalningar av bostadsbidrag och liknande som tidigare år har någon betydelse (och då är det minsann inte silkesvantar som gäller heller).

Som ett argument för att inte bevilja ansökan angav handläggaren dessutom att ”Han lät ju så snäll och trevlig på telefon”. Ja, för den som sett filmen om ”Myteriet på Caine” så är det ju inte så svårt att se framför ögonen hur den sympatiske kapten Queeg i en av de sista scenerna inför kameran förvandlas från en trevlig och nästan överdrivet sympatisk herre, till den paranoida personen med psykopatiska drag som finns under ytan. Men att man låter trevlig och snäll på rösten i telefonen väger naturligtvis tyngre än att vara en utsatt förälder, som hotats via SMS. För enligt försäkringskassans handläggare, så spelar de hotfulla SMSen ingen roll. Tydligen inte ens i bedömningen av hur trevlig och snäll personen som skickat dem är.

Man tar sig för pannan!

Read Full Post »

Läste idag i en artikel från i våras i Aftonbladet om att centern ansåg att man borde ändra namnet på Mödravårdscentralen till föräldravårdscentralen. Nu var det här alltså skrivet i April, men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över problemet. Problemet är naturligtvis inte namnet, det kan gott få fortsätta heta mödravårdscentral för min del.

Men, jag funderade en sväng till. Jag jobbade hårt för att vara en deltagande pappa när det begav sig för femton år sedan, och inte bara före födseln. Jag var med på alla mödravårdscentralsbesök utom ett (vilket naturligtvis råkade vara det där jag definitivt borde varit med, eftersom det var då det konstaterades att det var havandeskapsförgiftning på gång). Men, och det är lite det som jag har tänkt på i efterhand, jag fick inte med mig så mycket hem från de besöken.

Att bli pappa är det absolut bästa som hänt mig. Jag kan fortfarande minnas natten efter födseln då jag inte sov en enda blund, utan njöt av att hålla den lilla flickan, som snusade i min famn medan jag såg hur solen började gå upp över hennes första dag. De känslor som tumlade omkring just då, var helt obeskrivliga. Och, jag var helt oförberedd. Jag hade läst böcker om föräldraskap, jag hade även varit au-pair till fyra barn i åldrarna 3 mån – 11 år (Tack, Ingrid!), och jag hade naturligtvis sett hur magen växte på min fru under månadernas gång.

Men det spelade ingen roll. Jag var inte beredd. Jag kunde i och för sig mycket mer av det praktiska än många andra pappor förmodligen kan inför det första barnet. Men jag var helt oförberedd på att vara pappa. I ena stunden var jag det inte, och i den andra var jag helt plötsligt det. Det var inte helt lätt att acceptera och inse. Jo, logiskt förstås. Vi hade ett litet knyte som behövde vårt stöd dygnet runt, självklart. Men emotionellt så hade jag ingen förberedelse alls. Mammor har små sparkar som vi med nöd och näppe kan känna utanpå magen. Det händer saker med kroppen (som inte alltid är positiva, förstås) som hjälper till att förbereda mamman på att det kommer hända något. Visst är det en stor omställning även för mamman. Men jag tror att alla besöken på MVC, med alla provtagningar, samtal och annat faktiskt gör att mamman är mer förberedd på det som komma skall.

Oavsett om det nu ska heta mödravårdscentral eller föräldravårdscentral, så tror jag den viktiga förändringen skulle vara att redan från början ta med papporna och deras känslor inför barnet när graviditeten är ett faktum. Vi ges ingen hjälp att förstå, vi lämnas ofta utanför. Jag mötte flera gånger höjda ögonbryn när jag följde med in på undersöknings-/samtalsrummen. Och även när jag accepterades, så var det som följeslagare åt mamman, inte som pappa, som jag var där.

Nej, förresten, det var faktiskt ett tillfälle då jag fick uppleva något extra som pappa. Det var inte ultraljudet, det lämnade mig rätt oberörd på sätt och vis. Nej, det var när jag fick höra min dotters hjärta slå inne i mammans mage. DÅ kan jag helt klart konstatera att jag fick en första insikt i att mitt liv skulle förändras totalt några månader senare. Det var magiskt, och jag fick faktiskt höra det samtidigt som mamman upplevde det. Då var jag för en liten stund redan pappa, redan likvärdig förälder. Men i övrigt var jag rätt bihangslik under mödravårdstiden.

Så strunta i namnet, och ändra i så fall hellre på funktionen, och bredda den till att även förbereda papporna mentalt på en av de stora förändringarna i deras liv. Gör den till en föräldraförberedelsecentra, även om den fortfarande får heta MVC…

Read Full Post »

Vem är Försäkringskassan till för egentligen? Den som behöver hjälp, trodde i varje fall jag. Men det verkar inte vara så. Försäkringskassan förmedlar det som kallas underhållsstöd till föräldrar som hamnat i tvister där ena parten missköter sitt underhåll. Man skulle ju kunna tro att om en förälder konsekvent missköter inbetalningarna, så skulle man kunna få hjälp… Men nej då, det räcker tydligen med att föräldern anger att ”det finns en avsikt att betala rätt summa varje månad”, så ska Försäkringskassan gå på hans eller hennes linje.

Så länge avsikten finns, kan tydligen inte Försäkringskassan skydda den förälder som behöver pengarna för att få ekonomin att gå runt. Skulle det inte betalas fullt belopp i framtiden, så måste föräldern som ska ha pengarna kontakta Försäkringskassan varje gång detta händer, så att Försäkringskassan kan anmoda den betalande föräldern att erlägga fullt belopp. Och den betalande föräldern slipper påföljd, eftersom ”avsikten att betala fullt” fortfarande finns…

Om nu det är så enkelt att få in pengarna, så borde Försäkringskassan kunna bistå den enkla förmedlingen för att skydda personer som är i behov av hjälp. Men genom sitt tungrodda system, så blir det en stjälp för den som redan är i en utsatt position.

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Cyklar kan inte minska biltrafiken – DN.se.

Det handlar nog inte så mycket om att ersätta ett trafikslag med ett annat. Det handlar om att se till att man ger förutsättningar för alla trafikslag. Ofta innebär lösningar som gör det enklare för bilar, att det blir svårare för andra trafikslag. Det är cyklister och fotgängare som får använda sig av tunnlar (och ofta ganska jobbiga uppförsbackar). Det är cykelbanor som går i krokar och svängar för att låta nya raka gator gå rakt fram. Det blir helt enkelt hela tiden lösningar på bilens villkor, och inte på de mer naturvänliga transportmedlens.

Tänker man sedan i termer av funktionshinder, så blir tunnellösningar på korsningar nästan komiskt dåliga. Att rulla nerför kan ju gå bra… men att med ren muskelstyrka ta sig uppför en backe som finns under vanliga gator och tåglinjer är inte enkelt ens för en vältränad person.

Återinför möjligheten att ta med cyklar, både på pendeltåg, bussar och andra kommunala färdmedel. Låt cykeltransport ingå i biljetten, och se till att det finns hyr- eller lånecyklar att tillgå på centrala platser. Enkla lösningar, som egentligen bara är tekniska problem, och tekniska problem kan ju lösas.

Det som behövs är en genomarbetad helhetssyn på kommunikationspolitiken. Frågan är väl bara om viljan att åstadkomma en sådan finns?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »