Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Pappor’ Category

Det hände sig för ett bra tag sedan att jag glömde kvar mina lägenhets- (och många andra) nycklar i dörren till soprummet. Nycklarna försvann. Ingen större skada skedd, dock, när de väl kommit tillbaks genom en snäll grannes försorg. Men när jag senare berättade för en vän om händelsen, så fick jag så gott som omedelbart frågan: ”Men hur kunde du glömma nycklarna i soprumsdörren? Det är ju bara att ta ut den på en gång som man öppnat dörren.”. Först blev jag lite fundersam, för jag försökte verkligen tänka efter hur det var möjligt. Varför lät jag nycklarna sitta kvar i dörren överhuvudtaget? Men det var så gott som omöjligt att försöka förklara varför, inte ens för mig själv. Det var ungefär som att förklara varför man inte kan hålla andan hur länge som helst. Jag sa som det var, att jag inte visste hur det hade gått till, men att det hade hänt.

Men det slutade inte där, tyvärr. För nu fick jag mig en liten ”föreläsning” om alla saker jag kunde göra för att komma ihåg saker hit och dit. Jag har lärt mig att hålla tyst, och inte berätta om alla saker utöver de förslagen som jag redan har provat. Om att det inte alltid fungerar med en almanacka, inte ens en som man kan dela mellan alla datorer man har. Om att det inte spelar någon roll om man för in allt man kan i kalendern om man inte kommer ihåg att titta i den med jämna mellanrum. Att det inte heller fungerar med att ”göra det till en vana” att titta i kalendern, eftersom det är många andra vanor som jag också glömmer att genomföra. Att en kalender inte fungerar för att komma ihåg nycklarna var också lite onödigt att påpeka, tyckte jag. Jag log och försökte hålla masken.

När vännen med en glad min sedan konstaterade att han ”också hade varit slarvig med nycklar och sånt” satt som en fin avslutning, innan vi gick in på andra mer neutrala ämnen. Med det var det ett avslutat kapitel, för min vän. Men den här incidenten har legat och gnagt i mig.

Det tog fart igen när en närstående som sjukskrivits för arbetsrelaterad stressjukdom blev uppringd av sin arbetsgivare som påpekade att hon hade hade glömt skicka in sjukintyget. När hon förklarade att det var sånt som händer när man har den här tyupen av problem, så svarade arbetsgivaren bara: ”Skriv en lapp”. Okänsligt och helt fel ute var den arbetsgivarens svar enligt min mening. Min vän togs på sängen av uttalandet och mumlade bara något ohörbart till svar. Men efteråt mådde hon definitivt inte bättre, utan tvärtom. Hon kände sig kränkt ända ut i fingerspetsarna. Inget bra sätt att påskynda tillfrisknandet för en person man har anställd.

Men det är kanske inte så enkelt att förstå heller. När jag inte själv kan förstå hur jag kunde glömma nycklarna i soprumsdörren, hur ska då någon annan kunna inse det? Vi kanske inte kan räkna med att folk ska förstå hur det känns att ha ett stort ”hål” i minnet? Eller hur det känns att ha glömt en sak efter 5-10 sekunder? Det kanske inte går att förstå hur ett hem skulle se ut om man hela tiden var tvungen att skriva upp varje liten sak som måste göras för att komma ihåg det (inkl. att ta fram frukostflingorna till frukosten).

Men det finns ett gammalt idiom, som översatt lyder ungefär: ”Du får kritisera mig när du har gått en mil i mina skor.” Det betyder i princip att man inte ska döma någon innan man åtminstone försökt förstå honom eller henne. Men eftersom det ibland kan vara svårt att förstå hur en annan människa har det, så skulle jag vilja dra det ännu längre. Döm inte andra människor, innan du funderat över om deras handlande är avsiktligt eller inte. Och framförallt, glöm inte att din egen måttstock är väldigt begränsad. Bara för att du kommer ihåg minsta detalj, så betyder inte det att alla andra gör det. Jag tror också att människor vare sig vill vara glömska utöver det vanliga, eller att de försöker glömma saker med avsikt.

Så då är det fritt fram att glömma vad som passar en, bara för att man är utbränd? Nej, det är det förstås inte. Jag tror de flesta som har dåligt minne och vet om att de har det lider varje gång den bristen visar sig. Jag tror att det väldigt sällan används som något slags undanflykt. Snarare är det nog så att det skulle vara väldigt jobbigt för en person som redan har dåligt minne, att simulera att man har ett ännu sämre. Man ligger redan ner på marken, så då är det onödigt att sparka på sig själv. Det jag efterlyser är att man försöker förstå just detta, att glömska är en stor del av den utbrändes vardag. Man ägnar kanske ett par timmar i veckan åt att söka efter förlagda saker, man missar viktiga möten och glömmer bort vad vännerna heter. Utbrändheten är ingen ursäkt, men det är en förklaring till att det händer, och om man har en förklaring, så kan man också mycket lättare förstå…

Jag önskar ingen att behöva ”gå en mil i mina skor”, för jag vet hur jobbigt det är. Jag vill bara att man inte dömer mig innan man gjort det. För då kanske man inser hur stor skada oförmågan eller kanske snarare oviljan att förstå kan göra.

Read Full Post »

Jultankar

Nu är julen snart här. För mig är julen alltid lite blandad, känslomässigt. Julen kan vara både vacker och jobbig som högtid. Det blir många måsten som måste uppfyllas och många krav som kommer fram. Men sen kommer de där fina stunderna… när man ätit julmaten och sitter bland de tända ljusen, när man packat upp julklapparna och rummet är ett hav av papper och snören och alla sitter med sina klappar och pysslar. Men det är inte alltid det blir så heller.

Värst med julen är nog det där påtvingade myset. Det måste vara på ett visst sätt, annars blir julen förstörd. Det är nog en av de saker man märker väldigt påtagligt efter en skilsmässa. Vissa jular (eller alla, för en del) så firar man själv. Notera att jag skrev ”själv” och inte ”ensam”. För många blir det tyvärr snarare ”ensam” än ”själv”. Mina tankar gå idag till alla de som tvingas att fira sina julaftnar i ”ensamhet”. Ensamheten är ofta påtvingad, och inte vald. Och det är svårt att acceptera att man kan fira julen (och andra stora högtider) själv.

Att fira en högtid själv kan dock vara ganska mysigt det med, om man bara bestämmer sig för det. Man kan fira sin högtid på det sätt man själv vill, och verkligen kasta loss ifrån konventionerna. För det är konventionerna som skapar ensamheten. ”Nu sitter alla andra och… och jag sitter här ensam…”. Men om man åker ut och tar ett midnattsdopp på midsommarafton, eller åker till en vacker plats och njuter av solskenet (eller regndropparna) på julafton istället för att packa upp klapparna.

Att nu i jul kanske bara tända ett par ljus och äta en god julmiddag precis med just allt det goda som man själv tycker om, och inget annat, med sommarsnaps till sillen om man vill det och sen ta sig en god kopp julkaffe med en dröm eller något sånt utan att stressa. Kanske till och med njuta av jultallriken framför TVn och Kalle Anka? Eller så kan man sätta sig och läsa en god bok som man köpt sig själv i julklapp, lägga upp fötterna eller bädda ner sig i sängen och njuta av att det är tyst och skönt och helt, helt ostressigt.

Varför inte göra julen till det den borde vara för alla? En lugn och skön högtid utan stress och krav, en oas av stillhet och vila så att man kan hämta kraft och energi för året som kommer. Och tänker man på det sättet, så är det kanske inte någon katastrof om man inte firar den precis som alla andra, eller som andra förväntar sig att man ska göra. För ärligt talat, hur jag firar min jul när jag är själv är det egentligen ingen annan som behöver bry sig om, eller hur?

Stå på er mot konventionen och bli fria, alla ni som firar julen på ert egna sätt!

PS. I år blir min jul minst lika egen som vanligt. Mitt på julafton ska jag åka 20 mil för att äta veganskt julbord. Det har jag aldrig gjort förut, men det ska bli spännande. Aubergine-sill och blomkålsaladåb bland annat. :

Read Full Post »

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »

Läste idag i en artikel från i våras i Aftonbladet om att centern ansåg att man borde ändra namnet på Mödravårdscentralen till föräldravårdscentralen. Nu var det här alltså skrivet i April, men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över problemet. Problemet är naturligtvis inte namnet, det kan gott få fortsätta heta mödravårdscentral för min del.

Men, jag funderade en sväng till. Jag jobbade hårt för att vara en deltagande pappa när det begav sig för femton år sedan, och inte bara före födseln. Jag var med på alla mödravårdscentralsbesök utom ett (vilket naturligtvis råkade vara det där jag definitivt borde varit med, eftersom det var då det konstaterades att det var havandeskapsförgiftning på gång). Men, och det är lite det som jag har tänkt på i efterhand, jag fick inte med mig så mycket hem från de besöken.

Att bli pappa är det absolut bästa som hänt mig. Jag kan fortfarande minnas natten efter födseln då jag inte sov en enda blund, utan njöt av att hålla den lilla flickan, som snusade i min famn medan jag såg hur solen började gå upp över hennes första dag. De känslor som tumlade omkring just då, var helt obeskrivliga. Och, jag var helt oförberedd. Jag hade läst böcker om föräldraskap, jag hade även varit au-pair till fyra barn i åldrarna 3 mån – 11 år (Tack, Ingrid!), och jag hade naturligtvis sett hur magen växte på min fru under månadernas gång.

Men det spelade ingen roll. Jag var inte beredd. Jag kunde i och för sig mycket mer av det praktiska än många andra pappor förmodligen kan inför det första barnet. Men jag var helt oförberedd på att vara pappa. I ena stunden var jag det inte, och i den andra var jag helt plötsligt det. Det var inte helt lätt att acceptera och inse. Jo, logiskt förstås. Vi hade ett litet knyte som behövde vårt stöd dygnet runt, självklart. Men emotionellt så hade jag ingen förberedelse alls. Mammor har små sparkar som vi med nöd och näppe kan känna utanpå magen. Det händer saker med kroppen (som inte alltid är positiva, förstås) som hjälper till att förbereda mamman på att det kommer hända något. Visst är det en stor omställning även för mamman. Men jag tror att alla besöken på MVC, med alla provtagningar, samtal och annat faktiskt gör att mamman är mer förberedd på det som komma skall.

Oavsett om det nu ska heta mödravårdscentral eller föräldravårdscentral, så tror jag den viktiga förändringen skulle vara att redan från början ta med papporna och deras känslor inför barnet när graviditeten är ett faktum. Vi ges ingen hjälp att förstå, vi lämnas ofta utanför. Jag mötte flera gånger höjda ögonbryn när jag följde med in på undersöknings-/samtalsrummen. Och även när jag accepterades, så var det som följeslagare åt mamman, inte som pappa, som jag var där.

Nej, förresten, det var faktiskt ett tillfälle då jag fick uppleva något extra som pappa. Det var inte ultraljudet, det lämnade mig rätt oberörd på sätt och vis. Nej, det var när jag fick höra min dotters hjärta slå inne i mammans mage. DÅ kan jag helt klart konstatera att jag fick en första insikt i att mitt liv skulle förändras totalt några månader senare. Det var magiskt, och jag fick faktiskt höra det samtidigt som mamman upplevde det. Då var jag för en liten stund redan pappa, redan likvärdig förälder. Men i övrigt var jag rätt bihangslik under mödravårdstiden.

Så strunta i namnet, och ändra i så fall hellre på funktionen, och bredda den till att även förbereda papporna mentalt på en av de stora förändringarna i deras liv. Gör den till en föräldraförberedelsecentra, även om den fortfarande får heta MVC…

Read Full Post »

Stora och små…

I vanliga fall brukar jag bli mer upprörd över de som förfasar sig över att man visar människan som hon blev skapad (och kanske även i ögonblicket hon blir till) än de som förfasar sig över att folk slår ihjäl varandra i TV-rutan (eller på film). Att eåringen människor som älskar varandra borde vara mindre kontroversiellt än att visa människor som dödar varandra.

Men i senaste Melodifestivalssändningen gick tydligen Dolph Lundgren över gränsen… I varje fall över gränsen för vad en treåring klarar av att se. Treåringen klarade tydligen att se de tidigare avsnitten med den hemske Dolph, men senaste avsnittet, där Dolph, mycket skådespelaraktigt, på övertydligt stuntmannavis hanterade tre skurkar på en gång, det var tydligen för mycket. Här kan ni se klippet, och känsliga treåringars föräldrar varnas. Titta när barnen har somnat!

Nu har två familjer stämt SVT för att det var så kraftiga våldsinslag att deras barn inte klarade av det. Uppenbarligen var dessutom famlijen kraftigt drogpåverkad, eftersom man inte ”hann stänga av TVn” innan sketchen sändes. Våldsinslaget kommer nämligen flera minuter in i sketchen.

Men frågar jag mig… vad hände på TVn bra mycket tidigare (typ när Rapport sänds)? Vad tyckte treåringen om allt fint och vackert (verkligheten) som sändes där? Hur skyddar de vuxna sina barn mot verklighetens filmer?

För övrigt så undrar jag lite försynt vad en treåring gör uppe efter nio på kvällen? Är föräldrarna så lata (och flata) att de inte orkar lägga barnen på en vettig tid? Jag undrar om inte socialtjänsten kanske skulle ta sig en titt på föräldrarna som förfasar sig över att TV sänder våldsinslag så tidigt när deras treåring vägrar gå att lägga sig.

Det kanske blir dags att återuppväcka John Blund från det härliga 70-talet… Hallå, Lennart Svahn, var är du? HJälp oss! Låt John Blund komma tillbaks vid sju, så att föräldrar vet när deras barn ska gå isäng…

Förhoppningsvis slipper vi med det alla pundiga föräldrar i fortsättningen… Hej John Blund och Dolph!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2010/article6763678.ab

Jag inser att det kanske är på sin plats att säga att jag absolut inte försvarar allt våld som visas på film och TV. Jag tycker det är bra mycket värre, som sagt att visa våld och mord och död, än att visa mänsklig kärlek i sin mest utlämnade form… Men det får finnas gränser för vad som inte är tillåtet också.. och då tycker jag nog personligen att Dolph hamnar på den tillåtna sidan, med bred marginal.

Read Full Post »