Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tillgänglighet’ Category

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Att drabbas av utmattningssyndrom kommer oftast som en ”perfekt” avslutning på en lång och tung påfrestning, och det är naturligtvis sällan man når målet innan man tvingas slå på nödbromsen eller kraschar helt. Därför är det väldigt lätt att man, utöver den stress som utlöst utmattningssyndromet dessutom lägger på sig en känsla av misslyckande, som späder på depressionen som ofta följer med utmattningssyndromet. Det gör hela situationen värre, eftersom man inte känner att man kan släppa taget. Att släppa taget blir att ge upp, och att ge upp är ett misslyckande.

Det är också känslan av att vi är på väg att misslyckas som gör att vi pressar oss de där sista centimetrarna som får bägaren att slutgiltigt rinna över. Men det är en väldigt kontraproduktiv känsla. Utmattningssyndromet kommer sig ju av att man har haft en situation som går över det som är en normal nivå. Det är kroppen som säger ifrån att man inte har någon energi kvar, inte att man misslyckas med något. Och att spränga sig själv i spurten är inte något som hjälper upp situationen.

En person med utmattningssyndrom har drabbats av ungefär samma sak, som de personer som i en nödsituation lyckas lyfta helt omänskliga vikter, och som i många fall skadar sig själva för livet genom den överprestationen. Att ens försöka lyfta en bil är inte något som man skulle försöka sig på att göra i vanliga fall. Men när nöden kräver det, så kan det hända att man gör det utan att ens försöka tänka på det.

På samma sätt är det förmodligen inte många som skulle försöka sig på att hantera en överpressad stresssituation i vanliga fall, men när man har hamnat på gränsen till överansträngning fungerar inte hjärnan på samma sätt som normalt. Man inser inte att man försööker göra något som går utöver det vanliga. Och när det inte fungerar, så tar man det så lätt som ett misslyckande, istället för att inse att man redan överpresterat alldeles för mycket. De som hamnar i utbrändhet, borde snarare ses som hjältar som försökte, än misslyckade individer.

Read Full Post »

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!


PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Read Full Post »

Nu har det snöat både länge och väl. Även om skopor och traktorer håller gatorna öppna (med hjälp av snöslungor och lastbilar), så börjar varenda gata i staden (Uppsala) se ute mer eller mindre som gamla sortens tvättbräda. Det skakar och hoppar när man kör, och att ta sig fram på cykel (eller i rullstol för den delen) låter sig knappast göras på gatorna längre. Och det värsta är att det här är självförstärkande, genom att bilarna ökar nivåerna i guppen när de kör.

En gul väghyvel, av klassisk modell.

Väghyveln, din vän på vägen.

Det slog mig då att vi inte längre ser de där fantastiska väghyvlarna som förut utgjorde stammen i snöröjningsarbetet. De där gula maskinerna som var både långa och otympliga och som tog upp mer eller mindre halva vägen, speciellt när de hade kopplat på det utsvängda sidobladet.

En väghyvel som plöjer snö...De liknade något slags monster från Mars, men det kändes tryggt när de kom på vägen. När väghyveln kom, då visste man att vägen var körbar efteråt… I bästa fall hade de sänkt ner den där fina kratsen som drog linjer i isen. Men slätt och jännt blev det.

Men var är de nu, de vackra maskinerna? Någon har sagt mig att de blev för dyra. Må så vara, att de kanske kostar en del att köra, men vad kostar det inte med alla dåligt underhållna snövägar. Inte minst i stan visar det sig att de vanliga traktorerna och plogbilarna inte klarar av att hålla istvättbrädan stången. De har uppenbarligen inte det som krävs. Att sedan isskrapan kanske inte är lika mångsidig som en vanlig traktor eller lastbil, det är en annan sak. De behövs i varje fall.

Så, innan det blir försent… Skicka in skraporna, väghyvlarna, dessa vägarnas änglar, och låt dem göra gatorna farbara för oss alla igen…

Read Full Post »

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

Funktionsnedsättning är inte någon het valfråga i årets val heller. Det pratas mycket om rättvisa och jämlikhet, men det är mycket ord och lite verkstad. I de fall som man nämner personer med funktionsnedsättning så är det väldigt fluffiga allmänna ordalag utan några direkta löften. I den rödgröna regeringsplattformen finns personer med funktionsnedsättning nämnt på två (2) ställen.

”Förutsättningarna för personer med en funktionsnedsättning att delta i arbetslivet måste också förbättras.”

”En stark lagstiftning mot diskriminering ger ett verktyg för att människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning blir delaktiga i samhälls- och arbetsliv.”

säger man.

På alliansens hemsida ser det inte mycket bättre ut. Jag får en sökträff på ”funktionsnedsättning” och en på ”funktionshinder”. I ena fallet säger man sig lokalt i Uppsala vilja satsa på 14 miljoner på arbetsmarknadsinsatser för personer med en funktionsnedsättning, i det andra vill man öka stödet till anhöriga som vårdar äldre med demens eller funktionshinder (!).

Det verkar inte som att man vill ta en debatt om att öka rättvisan i samhället. Man berör överhuvudtaget inte de viktiga frågorna som handlar om individens självständighet, rörlighet, rätt till stöd och assistans. Det enda uttalandet av de ovan som jag faktiskt gillar är att stärka lagstiftningen mot diskriminering. Idag har en person med en funktionsnedsättning mycket svårare att få ett arbete än en person som inte har något (synligt?) sådant. Där ser jag faktiskt ett någorlunda konstruktivt förslag.

Men var är debatten i övrigt hos politikerna? Välfärd för alla verkar inte inkludera alla.

Read Full Post »

Older Posts »