Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Utmattningssyndrom’ Category

Jag hoppas att ni som har läst min blogg har hittat hit, och att ni som har hittat hit hjälper mig att sprida detta inlägg vidare. Tyvärr så har jag haft problem med min webadress ”mumindalen.org” och den är för närvarande inte tillgänglig. Ni som har hittat mig på min wordpress-adress kommer tillbaks hit nu, men eftersom mumindalen är borta, så är det svårt för mig att nå alla som bara hittar dit.

Min blogg är densamma, innehållet detsamma och alla gamla inlägg finns kvar. Men mumindalen ligger enligt de som vet i ”karantän”. Riktigt vad det betyder vet jag faktiskt inte, men den går inte att komma åt. Så nu blir det en renodlad Mumrik-sida i fortsättningen, och det är ju på ett sätt lite mer rätt, det också. Jag ska se om jag kan bli lite snabbare med uppdateringar och svar på kommentarer också framöver.

Tack för all hjälp med att sprida den nya adressen vidare!!! Jag vill fortsätta att skriva för er alla. Nu även med en sidoblick mot ADHD.

Read Full Post »

Nu har det gått drygt åtta år sedan jag blev utbränd och hamnade  i en ny situation för min egen del. Tillfrisknad är jag väl till viss del, men kvar finns fortfarande oron för att hamna där igen. De som följer min (sporadiska) blogg vet att det inte var så länge sedan som jag höll på att falla dit igen. Och då inställer sig ju frågan, varför? Vad var det som triggade den här gången?

Jag har funderat mycket på det här och ändå  inte kunnat klura ut vad som har varit orsaken till det hela. Denna gången var det visserligen möjligt att härleda till att jag hade ett uppdrag som studierektor vid min institution. Men exakt vad som var problemet var svårt för mig att förstå. Andra klarar ju av den uppgiften, och så mycket extra arbete innebar det väl inte. Jag trodde ett tag att det berodde på att jag var slarvig och inte klarade av att hålla ordning på all administration som man åkte hantera i den rollen. Och till viss del fanns det väl en sanning i den tanken. Jag har aldrig klarat av att hålla ordning. Mitt barndomsrum var ett mönster av oordning, högar och osorterade lådor. Det enda jag hade någon sorts koll på var mina böcker. Allt annat, oavsett vilken ordning jag började med, blev till slut ett slags kaos. Likadant när jag fick ett eget hem.

Röra har följt mig genom livet, även när jag försökt att hålla ordning. Tyvärr tog det ett tag innan det var en krona som föll på plats i mina funderingar, och det var inte jag som kom på det heller. Jag har min husläkare Rosmari Brinkeborn att tacka för upptäckten. Hon började ställa en del frågor som fick mig att inse att det fanns något systematiskt i mitt livs historia.

Och efter ett års utredning har jag nu fått en förklaring till mycket av det som har hänt i mitt liv. Jag har ADHD med störningar i impulskontroll. Mitt H är alltså inte utpräglat hyperaktivt ur ett fysiskt perspektiv, utan yttrar sig i att jag inte kan fokusera på en enda sak under längre tid. Paradoxalt nog så är en annan del av min ADHD präglat av att ägna sig åt något mycket intensivt under en begränsad tid (tills jag tappar intresset helt).

Så hur påverkar det här mitt liv nu? Det som framförallt hänt är att jag har fått en förklaring till så mycket som har hänt i mitt liv. Jag försöker att inte bli min diagnos, men vetskapen om den ger mig nya verktyg att förstå och även hantera mitt beteende. Dessutom genomgår jag nu en medicinering som också ger mig bättre möjligheter att hantera världen runtomkring mig. Mer om det här tänker jag försöka att skriva i ett senare inlägg eller två, eftersom det mer eller mindre har vänt upp och ner på mycket av det jag trott om mig själv.

Men hur tänker jag kring utbrändheten i det här sammanhanget då? Ja, för mig passar det väl in i vad som har hänt, och jag tror att det även kan ge ledtrådar till andra som inte har ADHD men ändå ramlar in i utbrändhet.  Det som kopplar ADHD med min utbrändhet, och inte minst hur nära det var till min andra resa, kan faktiskt lätt enkelt kopplas till det uppdrag jag hade som studierektor. Som studierektor har man väldigt många små (och en hel del stora) arbetsuppgifter. Studierektorn är konstant utsatt för att behöva byta tankesammanhang, kursplanering, bemannning, pedagogisk plan, budget, skriva intyg, osv. Det ger i det stora en väldigt splittrad arbetssituation. Men inte nog med det. Det är dessutom väldigt många arbetsuppgifter som inte blir färdiga, i den meningen att när  man avslutat den, så måste man börja om igen, nästan omedelbart, eftesom det kommer ett nytt år med samma arbetsuppgifter. Studierektoriet är i princip ett arbete med konstant oavslutade uppdrag.

Jag har, om jag tittar tillbaks på min tid alltid gjort mer än jag behöver. Kalla det oavlönat arbete, eller vad ni vill. Jag har drivit en institutionstidning under många år, drivit webbplatser för organisationer och föreningar, skrivit extra kursmaterial och mallar, m.m.  Det mesta av detta har inte heller haft någon klar gräns för när det är avslutat och klart. Undervisning i sig är ju en arbetsuppgift som går runt runt år efter år. Så på något vis hinner man inte bli klar med en kurs innan nästa sätter igång med full fart. Kombinerar man nu ett arbete som inte har något slut, med extrauppgifter som inte har något slut och dessutom studierektoriet som inte har något slut så är risken stor att man till slut har så många oavslutade uppgifter att det inte längre går att överblicka, speciellt då inte om man har en inneboende oförmåga att koncentrera sig på en sak i taget. Då är det inte långt till utbrändhet.

Men de som inte har ADHD då, varför havererar de i såna fall. Ja, min slutsats blir att om man har en väldigt splittrad arbetsplats, med många oavslutade trådar som ligger över en, så behöver man inte ADHD för att det ska gå åt skogen efter en tid. Kroppen orkar inte med sånt hur länge som helst. Det finns kanske en del som klarar det under en begränsad tid, men i stort sett så  är det en kontinuerlig överbelastning som sedan i vissa fall leder till en fullständig kollaps

Naturligtvis är detta min egen hypotes. Jag har inga vetenskapliga argument att belägga det med. Men i mitt eget liv ger det mig en indikation på vad jag ska vara försiktig med. Det är denna som jag försöker att förmedla genom den här bloggen och det här inlägget.

Read Full Post »

Nu blev det tyvärr ett alldeles för långt uppehåll i skrivandet igen, och ni som dessutom har kommenterat har tyvärr fått vänta på svar. Jag har helt enkelt inte haft energi till att skriva på ett tag, och det är ju det som behövs för att det ska bli nya inlägg. Jag är fortfarande fascinerad av att läsa så många kommentarer som uttrycker:

  • dels hur mycket de känner igen sig i min beskrivning av hur det är (se här),
  • dels hur ensamma och oförstådda de känner sig.

Det är skrämmande att se att så lite har hänt de senaste åren. Flera kommenterar också att deras familjer eller arbetsgivare inte förstår problemet, vare sig före eller efter utbrändheten. Jag är glad över att många läser bloggen och även tar sig tid till att kommentera.

Men det var ju inte det som jag skulle skriva om den här gången. När jag läste igenom kommentarerna sedan i somras så fick jag lite extra tankar kring våra barn. En person skrev om deras 13-åriga barn som redan har gått in i väggen, och bland tidigare kommentarer fanns också några skrivna av väldigt unga personer (både från högstadiet och gymnasiet). Det är lite läskigt att tänka sig att våra barn ska behöva uppleva utbrändheten i så tidiga år, med tanke på hur svårt det kan vara att komma tillbaks. Men vad beror det på att det sprider sig ner i de tidiga åldrarna?

Man brukar ibland säga att det finns ett antal indikatorer som visar på ökad risk för utbrändhet.Tittar man lite noggrannare på dessa så kan man se några av dessa som indikationer på en ohållbar situation även i skolan. De vanligaste indikatorerna är:

  1. Ingen egen kontroll över sin situation.
  2. Splittrade arbetsuppgifter.
  3. Dålig överblick över helheten.
  4. Negativ eller ingen återkoppling på det man gör.
  5. Stressigt arbetsklimat.

Är det någon som möjligen tycker att de här faktorerna har någon som helst bäring på skolarbetet?

  1. Vem är det som styr skolarbetet? Ja, inte är det eleven som har bestämmandet.
  2. Hur många ämnen läser man på en vecka, och hur många ämnen har man prov i under samma vecka? Ganska så många blir det, om man ser efter lite. Eleverna måste kasta sig mellan ämnen hela tiden, och det blir ingen kontinuitet. Under provperioderna finns det angivet att man bara får ha ett visst antal prov samma vecka, men då blir en del prov istället till skriftliga test. Varje ämne är ju viktigast!
  3. Hur ser egentligen min studiesituation ut? Ja, det är nog svårt för många elever att överblicka. Nu måste man ha en kalender för att komma ihåg allt som måste göras, och man går från timme till timme.
  4. Om man inte presterar bäst, så är det dåligt. Både lärare och föräldrar ställer höga krav på resultatet, och vem vill inte göra sina föräldrar stolta. Misslyckas man dock, så är det inte alltid som man får positiva och konstruktiva kommentarer. Istället fokuseras det oftast på det negativa; det man inte klarade.
  5. I skolan finns det sällan någon lugn och ro. Även på rasterna som ska vara återhämtningsstunder, så är ljudnivåerna höga och aktivitetsgraden hög. Det finns inget utrymme för lugn och vila någonstans.

Till detta kommer ett betygssystem, vilket åtminstone i gymnasiet, tvingar eleverna att producera max från första början. Det finns inte utrymme för ett missat prov och detta tvingar barnen till en konstant stressnivå i skolan.

Vad kan man göra åt det här? Jag tror att det i grunden är fel på vårt nuvarande skolsystem. Barnen har inte längre en barndom, utan har mer eller mindre snubblat in i vuxenvärlden långt innan de borde behöva det. Men så länge som skolan är som den är, kommer det förmodligen att ligga en tung last på föräldrarna att inte bara pressa fram resultat, utan även ge den positiva återkoppling och det strukturella stöd som barnen behöver. Helst skulle man ju se att man kunde minska både splittringen i antal ämnen och den övergripande stressen, men jag ser tyvärr inte några sådana tendenser idag. Tyvärr är det snarare tvärtom.

Just nu känner jag en stor oro för den studerande generationen. Håller vi på att pressa fram en utbränd ungdomsgeneration???

Read Full Post »

Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt?  Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.

Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.

Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.

 

Read Full Post »

Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.

För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag  ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.

Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.

På snart återseende!!!

Read Full Post »

Mumindalen

Jag har uppdaterat min domänadress och från och med nu kommer utbrända själar att få läsa mina olika tankar och funderingar kring utbrändhet i Mumindalens trygga hägn. jag har alltid varit fascinerad av mumindalens invånare och Tove Jansson har skapat en värld där stillhet och ro är framträdande egenskaper hos det mesta. Det som är spännande är det lite så där lagom (i de flesta böckerna) och melankoli och eftertänksamhet präglar texterna. På så sätt blir Mumindalen också en fin hamn för att fundera kring utbrändheten och dess orsaker.

Utöver webadressen är det inte något som kommer att ändras (avsiktligt i varje fall), utan jag kommer att uppdatera innehållet med ojämna mellanrum, dvs när orken finns…

Välkomna in i skuggan och till kristallkulan som speglar världen omkring.

Read Full Post »

De som inte syns…

Utbrändhet är en katastrof för den som drabbas, och det är svårt att lyfta blicken och fokuset på den som har ramlat igenom. Men katastrofen drabbar inte bara personen direkt, det är också en katastrof för de som är i omgivningen. Helt plötsligt händer något som man inte kan förstå med den personen man delar livet med (eller som man är nära vän med). I värsta fall “försvinner” personen helt och man vet inte vad som har hänt, och kanske inte heller vad man ska eller kan bete sig. I bästa fall har man kontakten kvar, men upptäcker att personen beter sig mer eller mindre underligt. Man känner inte igen personens humör, och ibland så uppträder något beteemde som man inte förstår sig på överhuvudtaget. Frågan blir naturligtvis hur man ska göra. Hur ska man hantera den nya situationen? Vad kan man göra och vad ska man inte göra? Finns det något man kan göra för att hjälpa till? För de flesta är frågorna många, men svaren få. Det är till och med många gånger svårt att få reda på vart man kan vända sig som anhörig eller vän för att få det stöd man behöver.

Fokus i både behandling och terapi hamnar naturligtvis alltid på den som gått in i utbrändheten. Men man glömmer ofta bort att det finns en stor grupp människor som är mer eller mindre perifert inblandade. Barn, respektive, vänner och även kollegor lämnas utan något stöd alls. Det här är en väldigt svår situation, eftersom den drabbade personen är väldigt skör, och dessutom kanske inte helt möjlig att förstå sig på. Utbrändheten är oftast en kombination av utmattning och depression som båda gör att personen i någon mån förändras. Den pigga och aktiva personen förvandlas till en långsam, glömsk och ibland förvirrad Zombie; den glada och sprudlande personen visar knappt ett leende och den som har varit en pigg och aktiv nattuggla tar sig inte ur sängen på hela förmiddagen. Och vad ska man då göra som anhörig eller vän? Det är inget som man får reda på överhuvudtaget som närstående.

Bristen på kunskap är kanske det man oftast tänker på i de här fallen. Men det finns en annan aspekt som berör de närstående (och ofta också nära vänner) än mer, speciellt i lite mer allvarliga fall av utbrändhet, nämligen att de blir väldigt ensamma i sin situation. Allt fokus ligger på den som har insjuknat, och den personen har ibland också själv en tendens att isolera sig, att vända sig in emot sig själv. Det är naturligtvis inte för att vara ovänlig, utan det är ett sätt att skydda sig själv. Men de anhöriga/närstående måste klara av att hantera den uppkomna situationen, ofta helt på egen hand. De anhöriga kommer tveklöst att få ta ett mycket större ansvar för vardagssysslor för både hem och fritid. Man kan inte heller gå på fester och tillställningar, för man vill inte gå själv. I början kommer det mesta att gå ut på att se till att den som drabbats “har det bra”. Det är tyvärr deeutom ofta nästan i onödan. En person som blivit utbränd behöver inte omvårdnad dygnet runt. Han eller hon behöver oftast inte ens sällskap dygnet runt, snarare tvärtom. Det personen framförallt behöver är att få egen tid, fast i en trygg omgivning (fysiskt, men inte minst mentalt). Man behöver oftast inte sysselsätta en person som är utbränd, desto oftare se till att han eller hon kan vila när det behövs.

Vad som behövs är tröst och trygghet. Men hur ska man orka vara tröstande och trygg när man själv kanske håller på att gå sönder av det ökade ansvaret, kombinerat med den oro man känner för sin partner eller förälder? Och hur ska man agera för att ge tröst och trygghet? Vad kan man prata om? Hur ska man kunna förstå en person som har blivit utbränd? Kan man det överhuvudtaget? Det är naturligtvis svårt att förstå helt och hållet, men det kanske inte är så viktigt heller. Det kan ofta räcka med att man försöker förstå och inte minst att man anstränger sig och engagerar sig i personen. Att bli sedd och lyssnad på är ett stort behov (samtidigt som man inte vill stå i något slags fokus, man vill gätrna försvinna in i sig själv). Det är därför viktigt att man som närstående också får information om hur utbrändhet fungerar. Vad är det som händer efter en utbrändhet? Vilka funktioner förändras efter en sådan episod? Det är nödvändigt att man får både medicinska och psykologiska genomgångar, för att kunna hantera situationen.

Men det som är poängen här, och som så ofta glöms bort, är ju att de anhöriga också behöver hjälp. Det är inte alls ovanligt att en relation får utstå stora problem när en av parterna hamnar i en utrbrändhet. Man sliter på varandra, och de anhöriga känner sig ofta uteslutna, eftersom allt hamnr på den som har bränt ut sig. Jag efterlyser mycket mer stöd till anhöriga till den som drabbas. För de närtstående drabbas också hårt av en utbrändhet. Men de får oftast ingen hjälp alls.

Read Full Post »

Older Posts »