Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ansvar’

De som inte syns…

Utbrändhet är en katastrof för den som drabbas, och det är svårt att lyfta blicken och fokuset på den som har ramlat igenom. Men katastrofen drabbar inte bara personen direkt, det är också en katastrof för de som är i omgivningen. Helt plötsligt händer något som man inte kan förstå med den personen man delar livet med (eller som man är nära vän med). I värsta fall “försvinner” personen helt och man vet inte vad som har hänt, och kanske inte heller vad man ska eller kan bete sig. I bästa fall har man kontakten kvar, men upptäcker att personen beter sig mer eller mindre underligt. Man känner inte igen personens humör, och ibland så uppträder något beteemde som man inte förstår sig på överhuvudtaget. Frågan blir naturligtvis hur man ska göra. Hur ska man hantera den nya situationen? Vad kan man göra och vad ska man inte göra? Finns det något man kan göra för att hjälpa till? För de flesta är frågorna många, men svaren få. Det är till och med många gånger svårt att få reda på vart man kan vända sig som anhörig eller vän för att få det stöd man behöver.

Fokus i både behandling och terapi hamnar naturligtvis alltid på den som gått in i utbrändheten. Men man glömmer ofta bort att det finns en stor grupp människor som är mer eller mindre perifert inblandade. Barn, respektive, vänner och även kollegor lämnas utan något stöd alls. Det här är en väldigt svår situation, eftersom den drabbade personen är väldigt skör, och dessutom kanske inte helt möjlig att förstå sig på. Utbrändheten är oftast en kombination av utmattning och depression som båda gör att personen i någon mån förändras. Den pigga och aktiva personen förvandlas till en långsam, glömsk och ibland förvirrad Zombie; den glada och sprudlande personen visar knappt ett leende och den som har varit en pigg och aktiv nattuggla tar sig inte ur sängen på hela förmiddagen. Och vad ska man då göra som anhörig eller vän? Det är inget som man får reda på överhuvudtaget som närstående.

Bristen på kunskap är kanske det man oftast tänker på i de här fallen. Men det finns en annan aspekt som berör de närstående (och ofta också nära vänner) än mer, speciellt i lite mer allvarliga fall av utbrändhet, nämligen att de blir väldigt ensamma i sin situation. Allt fokus ligger på den som har insjuknat, och den personen har ibland också själv en tendens att isolera sig, att vända sig in emot sig själv. Det är naturligtvis inte för att vara ovänlig, utan det är ett sätt att skydda sig själv. Men de anhöriga/närstående måste klara av att hantera den uppkomna situationen, ofta helt på egen hand. De anhöriga kommer tveklöst att få ta ett mycket större ansvar för vardagssysslor för både hem och fritid. Man kan inte heller gå på fester och tillställningar, för man vill inte gå själv. I början kommer det mesta att gå ut på att se till att den som drabbats “har det bra”. Det är tyvärr deeutom ofta nästan i onödan. En person som blivit utbränd behöver inte omvårdnad dygnet runt. Han eller hon behöver oftast inte ens sällskap dygnet runt, snarare tvärtom. Det personen framförallt behöver är att få egen tid, fast i en trygg omgivning (fysiskt, men inte minst mentalt). Man behöver oftast inte sysselsätta en person som är utbränd, desto oftare se till att han eller hon kan vila när det behövs.

Vad som behövs är tröst och trygghet. Men hur ska man orka vara tröstande och trygg när man själv kanske håller på att gå sönder av det ökade ansvaret, kombinerat med den oro man känner för sin partner eller förälder? Och hur ska man agera för att ge tröst och trygghet? Vad kan man prata om? Hur ska man kunna förstå en person som har blivit utbränd? Kan man det överhuvudtaget? Det är naturligtvis svårt att förstå helt och hållet, men det kanske inte är så viktigt heller. Det kan ofta räcka med att man försöker förstå och inte minst att man anstränger sig och engagerar sig i personen. Att bli sedd och lyssnad på är ett stort behov (samtidigt som man inte vill stå i något slags fokus, man vill gätrna försvinna in i sig själv). Det är därför viktigt att man som närstående också får information om hur utbrändhet fungerar. Vad är det som händer efter en utbrändhet? Vilka funktioner förändras efter en sådan episod? Det är nödvändigt att man får både medicinska och psykologiska genomgångar, för att kunna hantera situationen.

Men det som är poängen här, och som så ofta glöms bort, är ju att de anhöriga också behöver hjälp. Det är inte alls ovanligt att en relation får utstå stora problem när en av parterna hamnar i en utrbrändhet. Man sliter på varandra, och de anhöriga känner sig ofta uteslutna, eftersom allt hamnr på den som har bränt ut sig. Jag efterlyser mycket mer stöd till anhöriga till den som drabbas. För de närtstående drabbas också hårt av en utbrändhet. Men de får oftast ingen hjälp alls.

Read Full Post »

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

En tragisk olycka dödade två personer som flydde från polisen. De kraschade (uppenbarligen i hög fart) genom spärrbommarna till en öppnad bro, och störtade ner i vattnet. Idag lyser rubrikerna ”Dog för 300 kronor.” och ”Orimliga proportioner. ” Anhöriga till de dödade intervjuas (i sin sorg) och nu är det helt plötsligt polisen som har värderat deras brott fel. Polisjakten tog orimliga proportioner, heter det. Nu kommer förmodligen polisen som tog det ödesdigra beslutet att anklagas för vållande till annans död. Jag tror inte den polis som gjorde bedömningen behöver något straff, jag tror att minnet av den här dagen kommer att plåga honom eller henne under många nätter framöver. Jag tror nämligen att poliser är mänskliga och att de har ett samvete.

Det här är inte första tillfället som medierna och därmed allmänheten vänder polisens jobb mot dem. Ena dagen står det att polisen inte gör tillräckligt för att fånga tjuvar, och nu idag, så blir polisens handlingar oacceptabla. Poliserna försökte fånga några personer som tjuvtankat för trehundra kronor. Var det fel att försöka fånga dem nu helt plötsligt? Man vidtog för extrema åtgärder för att det ska vara rimligt säger man nu. Men varför vidtog man sådana åtgärder. Om man känner till området, så inser man att om man som polis inte kan köra ikapp och stoppa en bil som flyr, så kör de man jagar inte speciellt långsamt. Om man inte hinner stanna när man ser att bommarna är nerfällda innan man kör ner från bron och faller i vattnet, så kan man inte ha varit speciellt försiktig som bilförare. Vad hade hänt om en pappa hade tagit sin dotter på promenad utmed vägen i Strängnäs och de blivit ihjälkörda av de flyktbilen, bara för att polisen inte kunnat stoppa de vansinneskörande brottslingarna? Hade det varit bättre? Är det bättre att oskyldiga personer riskerar att drabbas än att brottslingarna tar risken själva?

Det är alltid tragiskt när någon dör, men jag ställer mig faktiskt frågande till om tjuvarna verkligen inte värderade sina egna liv till mer än 300 kronor. Det är inte polisens sak att bedöma om det är värt att göra en insats. Det är den enskilde personen som måste bestämma sig för om det var värt risken att åka fast. Om polisen alltid måste värdera sin insats, då kanske vi ska sluta kalla in polisen till brott som är värda mindre än en viss summa. Vid vilken summa ska vi sluta jaga brottslingarna eftersom det inte är värt risken?

Jag kommer säkert få en mängd kritik för det här inlägget, och kanske anklagas för att vara hjärtlös, men då tar jag risken. Att två människor dör är en tragedi, inte minst för de anhöriga och jag beklagar verkligen deras situation. De kommer att ha många svåra stunder framför sig, precis som den polis som beordrade att bron skulle öppnas. Men det betyder inte att det är polisen som måste ta hela ansvaret för det. Tjuvarna har ett ansvar för sin gärning. Att begå brott måste  fel, och man måste ta konsekvenserna av det. Ibland blir konsekvenserna av en handling mycket värre än vad som är rimligt, men det är fortfarande så att man måste ta konsekvensen. Om man som nu lägger hela ansvaret på poliserna, så anser jag att man anklagar fel person eller myndighet.

Jag skulle inte själv vilja vara polis, men jag är glad över att det finns poliser som gör sitt jobb, med sitt eget liv som insats.  Jag kommer att försvara polisen när de uträttar sitt vardagliga arbete att fånga personer som begår brott, och som i detta arbete också tvingas att jaga farliga personer, oavsett om de är farliga genom beväpning eller genom vårdslös körning.

Read Full Post »

Jag tänkte egentligen inte alls skriva om Håkan Juholt idag. Men nu när han avgick ”på egen begäran” (som det så fint heter) så blev det trots allt en del tankar kring det i mitt huvud. Politisk diplomati är inget för mig, och att han fick sparken är helt klart för min del, hur mycket de än säger något annat, både vad gäller förtroende och annat. Jag tycker egentligen bara synd om honom, som har hamnat i den omöjliga sits han har hamnat. Att ta över rodret på ett skepp som sjunkande håller på att spricka mitt i en tyfon är inte något jag önskar min värste fiende. För det var vad Juholt fick göra. Och att nu sparka kaptenen på båten gör faktiskt inte att båten flyter bättre efteråt, inte ens om man slänger i kaptenen med eller utan livbälte.

OK, kaptenen var kanske inte den bästa, men han var förmodligen bra mycket bättre än t.ex. den italienske kapten som satte lyxkryssaren Costa Concorde på grund och sänkte den. För den båten var nämligen helt funktionsduglig, vilket det socialdemokratiska partiet inte är för närvarande. Nu har man slängt av kaptenen och hoppas att båten rätar upp sig igen. Men att sparka kaptenen överbord är bara att försöka lindra symptomen. Tyvärr så riskerar man också då att missa chansen att bota sjukdomen. För det är en sjukdom som inte bara finns inom det socialdemokratiska partiet. Det finns inom politiken som sådan. Vi har en väldigt konstig politisk situation och huvudproblemet är inte Juholt, och faktiskt inte heller socialdemokratiska partiets kris, utan att vi har en total politisk situation som är helt ny. Vi har en regering bestående av ett parti (övriga partier lyser kraftigt med sin frånvaro i debatten), men som inte har majoritet utan tvingas att samarbeta med 1) ett parti som man vägrar att befatta sig med. 2) en röd-grön röra bestående av ett v-parti, ett högerinriktat socialdemokratiskt parti som inte vet vad de vill, och som just nu hotar att spricka lite varstans, samt ett miljöparti som insett att vänstersamarbetet inte var någon bra ide.

Eftersom det nu inte finns någon riktig opposition så har det inneburit att även regeringen har stannat upp. Det händer i princip ingenting längre i svensk politik. Åtminstone inte utåt. Vad som händer bakom kulisserna är det svårt för oss medborgare att se. Och medierna har fallit för frestelsen att ta den lättköpta vägen över personer. Att hitta skelett i garderoben verkar numer vara det som avses när man pratar politisk journalistik. ”Vad säger du om det här” är den standardiserade journalistfrågan, oavsett om det är en person som har med det att göra.

Jag hörde idag Kjell-Olov Feldts kommentar till Juholts avgång. Han vägrade att yttra sig om Juholt, utan menade att partiet måste diskutera sin politik och ideologi, för att ha en chans att återkomma. Jag tror han har rätt. Men jag tror att det är värre än så. Jag tror att politiker och media måste ta sig en ordentlig funderare på vad som är viktigt i politiken och inte bara gömma sig bakom jakten på partiledare och den ”egna falangen”.

Jag väntar på att man försöker sig på att bärga de politiska skeppen och göra dem sjövärdiga igen. Tills vidare har man bara sparkat kaptenerna…

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Ideologisk insikt…

Idag skriver fyra S-politiker och en frilansskribent en väldigt bra artikel i SvD. Det är skönt att läsa att det finns personer kvar i S som förstår vad ideologi är.

Det mesta är skrivet om Juholts fadäs i den artikeln. Så egentligen kunde jag sluta här. Men jag vill fortsätta ändå, det handlar inte om Socialdemokraterna, utan om våra politiker i gemen.

  • Moderaterna är nog de som har närmast till att hålla sin ideologi, det ska löna sig att arbeta (= lägre skatt) och alla ska arbeta (= sänkt sjukförsäkring). Då gör det inte så mycket om man försöker dra ner på skatten man betalar själv. Fast i och för sig ska ju alla betala den skatt man måste till staten, så lite missar man nog ändå.
  • Miljöpartiets språkrör åker i en stadsjeep som drar mycket bensin
  • Centern, det gamla bondepartiet som ska prata om landsbygd, miljöfrågor och liknande, är likafullt är med och beslutar om kärnkraft och kan inte balansera bensinskatt mot landsbygdens avstånd vilket gör att landsbygden fortsätter att avfolkas.
  • Kristdemokraterna säger sig vilja ha ett mänskligare samhälle med kristna värderingar, men är ändå med och slänger ut de sjuka och fattiga i elände, oavsett om man KAN arbeta eller inte. Alla MÅSTE arbeta, även om de mår dåligt av det.
  • Folkpartiet, som står för individens frihet, gör allt de kan för att reglera elevernas skola med betyg och regler, och är ivriga påhejare av att begränsa rörelsen över gränserna (för de individer som inte är av svenskt ursprung, förstås).

Dessutom säger sig alla dessa partier vara ivriga påhejare av demokratiska värderingar, men det räcker bara så långt som att de inte kan stå på samma plats som ett parti vars åsikter de inte delar . Det är ytterst odemokratiskt och leder i mitt tycke mest till att späda på politikerförakt so som jag skrev om det i förra bloggposten.

Bostadsbidragskrisen är inte Juholts, det är inte i första hand en personlig kris för honom. Det är istället ett av många i raden av tydliga tecken på ideologiernas kris. Med två politiska block istället för ett antal partier, har vi inte längre råd att vara ideologer i politiken, det gäller bara att vara så populistiska som möjligt så att man får väljare tillräckligt för att behålla/ta över makten. Och som alla vet, så finns det inget som korrumperar så mycket som makt.

Read Full Post »

Jag hörde idag ett radioinslag som berör mig personligen väldigt djupt. Ann Rejhell blev utförsäkrad efter att ha gått in i väggen. Hon gick till arbetsförmedlingen, men blev helt nedbruten av att hon inte klarade någon av sina gamla arbetsuppgifter. Hon kunde inte fortsätta de tre veckorna på arbetsförmedlingen och blev därmed helt utförsäkrad. Om en människa är för sjuk för att kunna gå till arbetsförmedlingen, är hon inte tillräckligt sjuk då?

Jag blir mer och mer upprörd över den hjärtlöshet som vårt samhälle idag visar gentemot den lilla människan; den lilla människan som i det här fallet verkligen har försökt göra skäl för sig genom att mer eller mindre jobba sig till ett allvarligt syndrom. Utbrändhet borde i många fall kunna klassas som arbetsskada, vilket i sin tur borde vara något som samhället borde ta ansvar för. Men, nej, det är den enskilda individen som ska betala för att man försökt för mycket, och ”brutit hjärnan” på kuppen.

Att vara sjuk innebär inte nödvändigt vis att man ser sjuk ut. Man kan ha en osynlig funktionsnedsättning som förlamar mer än ett synligt brutet ben. Och en osynlig funktionsnedsättning kan generera en utökad ångest, genom att personen inte blir trodd, och därmed känner sig dubbelt nedvärderad.

Radioinslaget finns att lyssna på på den här adressen från Sveriges radios lyssnararkiv.

Lyssna och förfasas över den behandling som Försäkringskassan utsätter människor för. Ansvariga ministrar vill naturligtvis inte kommentera fallet. Jag antar att det helt enkelt är för pinsamt att medge att man har sparkat på en liggande människa med sina regler.

PS. Jag kommer osökt att tänka på en gammal Ernie-historia som jag läste för ett tag sedan och som jag parafraserar här:

– Doktorn, hur mår jag?
– Jo, ett tag vara jag orolig att du var allvarligt sjuk, men sen ringde jag försäkringskassan, så nu vet jag att det bara är lite ont i magen som ni har.

Så illa är det idag.

Read Full Post »

Older Posts »