Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Användbarhet’

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Varför nöja sig med något som är riktigt bra, när man kan få något som är tillräckligt bra? Bra nog är absolut bättre än utmärkt, inte sant? Det är lite av känslan man får när man ser på en del utveckling av stödjande teknik för funktionshinder. Man har ofta en lösning som fungerar, den ger det mervärde som behövs för att den ska vara användningsvärd, men inte alltid det mervärde som behövs för att vara njutbar att använda. Istället tvingas man att använda ett verktyg som är suboptimalt. Det tråkiga är också att det ofta verkar vara svårt för en designer att förstå varför en viss artefakt inte tilltalar en viss person.

Men måste det vara så svårt att inse vissa typer av problem. Om jag som funktionshindrad inte upplever mig som det, varför ska jag då behöva använda verktyg och möbler som så tydligt talar om för mig att jag är mindre betydelsefull än om jag går in på en vanlig affär och köper motsvarande sak?

Varför måste en elrullstol se ut som ett tekniskt monster, som ändå inte klarar att ta sig upp för den minsta av trottoarkanter? Varför måste en varierbar säng se ut som en sjukhussäng när man får den som hjälpmedel, medan de kan se riktigt snygga ut om man köper dem på IKEA? Jag kan inte riktigt förstå varför en konstruktion, så fort som den kallas för hjälpmedel, måste se ut som något taget från ett sjukhus eller vara rent ut sagt bara klumpigt…

Så varför inte sätta igång med att börja designa häftigare saker? Jag har massvis med idéer som skulle underlätta för en person med olika typer av funktionshinder. Men det räcker tyvärr inte bara med idéer. De måste fungera också. Många gånger är de idéer som man kommer på inte så bra som man kunde tro. De är kanske bra ur mitt eget perspektiv, men det är inte säkert att en person som behöver den stödjande tekniken tycker att det är bra för det. Det kanske inte passar in i den personens vardag, eller i den personens uppfattning om hur saker och ting ska fungera.

Utformning av stödjande teknik borde alltid utformas i samarbete med brukaren. Det kanske inte är helt realistiskt att göra det fullt ut, men däremot så skulle jag kunna tänka mig att den användar-centrerade utvecklingen som används inom Människa-datorinteraktionen skulle kunna ha mycket att tillföra även designen av stödjande teknik.

Read Full Post »

Ibland tvingas man att fundera över etiketter och tillämpningarna utgående ifrån ettiketten. ”Hjälpmedel för funktionshindrade” till exempel, är en sån etikett som vi bara använder utan att reflektera. Självklart ska vi ”hjälpa” personer med funktionshinder, eller hur? Men det är här jag ser problemet med etiketten! Stödjande teknik är naturligtvis väldigt viktigt, det är inte det som frågan handlar om, utan frågan är bara hur vi ser på tekniken. Ska vi se den som en ”hjälp” och i så fall en hjälp till vadå? Att bli ”normal”, att få ett ”normalt” liv. Ser man det så, så blir omedelbart den funktionshindrades liv mindre värt. Det blir något oönskat, precis som alla rullstolsburna personers högsta önskan skulle vara att kunna gå (vilket t.ex. visades i den i övrigt mycket trevliga filmen Avatar).

Så hjälpmedel ska inte hjälpa en funktionshindrad att bli normal, utan stödja personens aktiviteter för att kunna delta på lika villkor i samhället. Det är inte människorna i sig som inte kan. Det är samhället som handikappar människor, och gör dem oförmögna. Om samhället och miljön utformades annorlunda från början skulle vi inte behöva hjälpmedel för att leva i samhället, utan vi skulle klara oss med en ”stödjande teknologi”. Skillnaden i uttryck är kanske subtil, men den är ändå viktig när det kommer till synen på hur en människa betraktar en annan.

En människa är oförmögen att flyga, men behöver inte hjälpmedel för att kunna vara ”normal” och flyga. Men genom att använda ett flygplan som stödjande teknologi kan vi vidga våra möjligheter trots våra begränsningar. På samma sätt är stödjande teknik inte något som ska hjälpa oss att bli ”normala” utan något som ska göra det möjligt för oss att göra saker.

Vad betyder det här med andra ord? I stort sätt handlar det om att när tekniken utformas som ett stöd. så är det ett stöd för att göra saker, inte för att uppnå en nivå av normalitet. Stödet måste inpassas så sömlöst i samhället att det inte stigmatiserar folk som använder dem. Alternativt ska det designas så att det inte låtsas vara en normaliseringsfaktor, kanske en design som i bilden nedan.

A wheelchair with terrain tracks

Mycket av den teknik som designas idag för personer med funktionshinder, är inte designad för att passa in. En hiss uppför trapporna är klumpig, plåtig och går så långsamt att man reagerar på när den används. Hissen exponerar den som använder den som en ”outsider”, och segregerar på så vid ”dem” från ”oss” (oberoende av vilken grupp vi tillhör.

Jag skulle vilja se teknik som stödjer folk som behöver den, på ett sånt sätt att han eller hon inte isoleras från andra, men som fortfarande stöder användarens behov. Behovet tillgodoses ofta i en ”det fungerar”- snarare än en ”det här känns bra att använda”-typ av tillämpning. Det är inte ens alltid som lösningen blir användbar. Det är här som det måste till en insats. Det är viktigt att inte bara göra användningsmöjlig teknik, den ska vara ändamålsenlig och ge ett positivt mervärde.

Read Full Post »

Det perfekta lösenordet är ett ord som är omöjligt att komma ihåg. Ju svårare det är att komma ihåg, ju bättre är det förmodligen. Ett typiskt bra lösenord är ”as4!,hyt”. Nästan omöjligt att komma ihåg.

Detta är naturligtvis ett problem, eftersom vi faktiskt behöver komma ihåg våra lösenord. Kom också ihåg att du förstås inte får skriva ner det någonstans. Så vi måste komma ihåg det (självklart hittar vi små lappar med lösenord överallt, men det är det ingen som riktigt har förstått). Vanliga ord som t.ex. ”hemligtlösenord” är det inte mycket nytta med som lösenord. Så för att logga in här på mitt konto som ”Mumriken” så måste jag mata in mitt lösenord *********** (du trodde att du skulle få det gratis här, trodde du inte?) vilket uppenbarligen är ett väldigt knepigt lösenord att komma ihåg. Speciellt som jag måste byta det varje månad.

Men vi kan revolutionera det här. Vanligtvis har vi ett normalt namn som ”Mumriken” och ett kryptiskt lösenord som t.ex. ***********. Självklart måste vi ha ett ord i klartext, och ett som är oförståeligt. Så varför inte vända på steken? Vi använder oss av ett omvänt assymetriskt användare-lösenordsparadigm. Låt oss börja med att göra alla användaridentiteter omöjliga att komma ihåg. Sen kan vi använda helt vanliga ord som lösenord. Enkelt, inte sant?


Om någon inte insåg ironin i det jag skrivit här ovanför, så läs det en gång till. Problemet med lösenord kan naturligtvis inte lösas på det här sättet. Däremot är problemet med lösenord (och PIN-koder) fortfarande ett stort problem för oss i vardagen. Jag ser fram emot den dag då säkerhetsåtgärderna inte bara ger trygghet, men också är möjliga att använda.

Read Full Post »