Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arbetsmarknad’

Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt?  Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.

Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.

Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.

 

Read Full Post »

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »

Jag fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över att många läser om utbrändhet, men det gör mig också sorgsen att se att så många känner igen sig och att så många har trott att de har varit ensamma om sin situation. Vi är inte ensamma, vi som har drabbats av utmattningssyndrom, utan snarare alldeles för många. Jag vet inte om det bara är att vi nu har ett ord för det, men jag blir skrämd av att läsa hur alla har haft det på vägen in i utbrändheten.

Så kom då Alexanders kommentar. Här har vi en ung man (19år) som går sista året i gymnasiet, och som känner igen sig i hur jag upplevt min utbrändhet. Nu pratar vi inte längre om personer som har jobbat länge på sin arbetsplats; vi pratar om skolan!  Skolan av idag är ett skrämmande tydligt exempel på en arbetsplats där eleverna (och många lärare också för den delen) utsätt för en miljö som mer eller mindre lägger grunden för en utbrändhet.

  • Det är stökigt och stojigt vilket gör det svårt att koncentrera sig.
  • Det är en närmast kontinuerlig stress från betyg och prov som avlöser varandra.
  • Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation.
  • Man har inte mycket kontroll över sin situation.
  • Det är svårt att hitta tillfällen att varva ner, eftersom det är andra elever överallt.
  • och så vidare…

Med en dotter i samma ålder har jag anat att det är på det här viset ganska länge. När jag själv gick i gymnasiet så var det också viktigt att ha bra betyg om man skulle läsa vidare. Alla gjorde inte det på den tiden, men idag är det nästan så att det är konstigt om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Men betygssystemet var annorlunda på den tiden. Jag hade rätt mediokra betyg i ettan. I tvåan var det tyngst, men betygen steg ändå och i trean så lyckades jag komma ut med rätt goda betyg trots allt. Det gjorde inte så mycket att man hade missat några prov i början, för man hade hela gymnasiet på sig att visa vad man hade lärt sig under tiden.

När min dotter skulle börja på gymnasiet så fick vi information om det ”nya” (i vilken ordning?) betygssystemet. Vare sig vi, lärarna eller syo-konsulenterna var riktigt med på hur betygen skulle sättas, och framförallt räknas ihop vid examen. Det var rörigt, kan man lugnt säga. Och nu har jag ju turen att ha en smart dotter, som har klurat ut hur det fungerar vid det här laget. Man kan väl sammanfatta betygssystemet  ungefär på följande vis: ”Om du vill komma in på en universitetsutbildning så gäller det att gå ut med full fart och sedan öka efterhand.” Börjar man titta lite på hur kurserna och betygen är upplagda så kan man helt enkelt inte missa någon period av gymnasiet. Alla kurser räknas! Från första skoldagen till examen, så räknas varje avklarad kurs in i slutbetyget med fullt genomslag. Att du missade en insats på första terminen går inte att kompensera för genom att arbeta upp sitt betyg.

Så vad innebär det? Ja, det innebär att du, om du är en ambitiös och duktig elev måste ha bra betyg på varje delkurs under hela gymnasietiden. Dessutom måste du taktikvälja en del kurser, för att kunna få så kallade ”meritpoäng”. Många gånger handlar det om att läsa kurser som inte är speciellt viktiga för den slutgiltiga universitetsutbildingen i sig, utan breddande kurser. Ibland kan man till och med behöva läsa extrakurser för att få de meritpoäng man behöver för att uppnå ”Extra Med Beröm i  Överkant Väl Godkänt”. Vissa utbildningar, som t.ex. läkarlinjen, kräver fortfarande mycket höga betyg för att man ska komma in.

Så vad blir resultatet? Tillsammans med ovanstående punkter så är jag rädd för att det leder till en helt omöjlig sits för många att hantera. Man måste som elev idag vara hundraprocentigt effektiv under hela sin gymnasieutbildning för att nå den fortsatta utbildning man vill ha.

De enstaka fallen av utbrändhet vi börja se hos skolungdomar tror jag bara kommer vara toppen på ett isberg. Hur kan vi med fullt ansvar utbilda människor till utbrändhet? Är inte skolungdomen värd en bättre arbetsmiljö än att behöva kämpa mot ett hänsynslöst betygssystem, där minsta misstag får konsekvenser långt fram i tiden, och är mer eller mindre omöjligt att korrigera i efterhand?

Idag är det allt fler ungdomar som gör högskoleprovet flera gånger redan under sin gymnasietid, för ”att vara på den säkra sidan”. Det i sig borde väl vara en varningssignal för våra skolpolitiker? De som vill ha höga betyg tar redan ut sitt misslyckande innan de fått sin examen! De inser att de måste ha flera olika räddningsplankor för att inte misslyckas med sina (förvisso) höga ambitioner. Sedan kan man fråga sig vad det gör med de som inte siktar mot några högre betyg? Blir man motiverad till att läsa in ett bra betyg på en kurs, om nästa kursdel helt misslyckas? Jag tror inte det. Om ett tidigt misslyckande omintetgör en bra insats, ja, då tror jag att risken ökar att man lägger av efter första dåliga provresultatet.

Jag ska bara slutligen poängtera att det här inte på något vis handlar om lärarnas kompetens eller skicklighet. Lärarna går redan på knäna i dagens skola. Det handlar istället om vad den politiska makten vill ge våra barn och ungdomar för övergripande uppväxtmiljö. Det handlar om skolpolitik och om samhällets ansvar för vad det gör med sina medborgare (eller kanske ska det snart kallas för ”motborgare”?) redan från mycket unga år. Dagens ”nya” betygssystem ger idag eleverna en helt orimlig arbetsmiljö, och jag tror tyvärr att vi kommer få se konsekvenserna av detta inom en rätt snar framtid.

Så till Alexander vill jag bara säga, det är inte dig det är fel på. Det är inte du som har gjort något fel. Det är vårt samhälle som misshandlar barn och ungdomar genom att lägga dessa orimliga betygskrav och denna orimliga betygshets på alla som går i skolan. Det måste gå att uppfinna ett betygssystem som uppmuntrar eleverna till att ta nya tag när det varit tungt, som uppmuntrar nyfikenheten och sist men inte minst ger eleverna en hanterbar mental studiemiljö.

 

Read Full Post »

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!


PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Read Full Post »

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »

Texten ovanför ingången till aulan på Uppsala universitet. Jag har den stora ynnesten att få undervisa på Uppsala Universitet. Ett antal gånger om året sitter en skock med studenter och väntar på att få höra om jag har något vettigt att säga. Och jag tror faktiskt att jag har det ibland också. Men ibland så funderar man på vad det är som håller på att hända med den akademiska världen egentligen. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, står det över universitetsaulans ingång. Men ibland undrar man varför de styrande tänker fritt i så hög grad att de inte klarar att tänka rätt.

I år är första året som utländska studenter (icke-EU) måste betala summor i storleken 130 000 kronor för att få läsa en termin på våra svenska universitet. Vår utbildning ska inte utnyttjas gratis, minsann. Vi ska tjäna pengar på de utländska studenterna. Och så sätter vi en orimlig prislapp på utbildning. Orimlig? Den är ju i nivå med vad det kostar på andra universitet som Harvard, MIT, CMU och liknande. Jo, den är orimlig, för på de flesta utländska betaluniversitet så kan man faktiskt söka stipendier som täcker utbildningskostnaden. Men i Sverige har vi inte den traditionen och alltså så finns det inga sådana stipendier (nåja, kanske ett tiotal för hela Uppsala Universitet). Så vi kommer inte att ha så många studenter att undervisa framöver. Svenska och europeiska studenter.

Men räcker inte det då, kan man undra. Nej, det gör inte det. En viktig lärdom vi kan ge våra studenter idag är en multikulturalism, som är svår att uppnå på annat sätt. I en kurs jag hade i våras skulle studenterna skriva programvara där man kunde växla språk. Vid en liten undersökning kom vi fram att på 100 studenter fanns det över 12 olika språk representerade. Och nu pratar vi inte norska, danska, svenska och det mer exotiska isländska, utan hindi, persiska, turkiska, ryska, kinesiska, japanska, för att bara nämna några. Vid en föreläsning utbröt en väldigt intressant diskussion om vad som ändras när man byter språk, en diskussion som aldrig hade uppstått utan den mångfald av språk som vi hade tillgång på kursen.

Men det är väl bara ett specialfall, kanske någon säger. Nej, vid den avslutande intervjun på kursen tyckte ett flertal studenter att det varit mycket lärorikt att få jobba i tvärkulturella grupper. Svårt, men lärorikt!! Visst uppstod det kulturkrockar i grupperna, men genom att lösa dem så lärde både studenterna och vi lärare oss väldigt mycket.

Den här lärdomen är inte mätbar i pengar, den är inte ens mätbar i termer av tentamensresultat. Men den är definitivt mätbar i termer av underförstådd kunskap, som är till nytta i den praktiska verkligheten när våra studenter kommer ut i verkligheten.

Den här kunskapen löper stor risk att försvinna med de nya studieavgifterna. Vi kommer få ett stort bortfall av de utländska studenterna och därmed försvinner det tvärkulturella. Som en lite mindre allvarlig bieffekt kommer naturligtvis en del kurser också att behöva ställas in på grund av för få elever, vilket drabbar våra svenska elever, genom att minska deras tillgängliga kursutbud. Men det är nog den lilla kostnaden.

Det här är ett bra exempel på ett huvudlöst fritt tänkande, som blev allt annat än rätt. Det enda rätta är att åter ta bort avgiften för utländska studenter för att få ett bra inflöde av duktiga studenter från andra länder…

Ändra beslutet nu.

Read Full Post »

Older Posts »