Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Barn’

De som inte syns…

Utbrändhet är en katastrof för den som drabbas, och det är svårt att lyfta blicken och fokuset på den som har ramlat igenom. Men katastrofen drabbar inte bara personen direkt, det är också en katastrof för de som är i omgivningen. Helt plötsligt händer något som man inte kan förstå med den personen man delar livet med (eller som man är nära vän med). I värsta fall “försvinner” personen helt och man vet inte vad som har hänt, och kanske inte heller vad man ska eller kan bete sig. I bästa fall har man kontakten kvar, men upptäcker att personen beter sig mer eller mindre underligt. Man känner inte igen personens humör, och ibland så uppträder något beteemde som man inte förstår sig på överhuvudtaget. Frågan blir naturligtvis hur man ska göra. Hur ska man hantera den nya situationen? Vad kan man göra och vad ska man inte göra? Finns det något man kan göra för att hjälpa till? För de flesta är frågorna många, men svaren få. Det är till och med många gånger svårt att få reda på vart man kan vända sig som anhörig eller vän för att få det stöd man behöver.

Fokus i både behandling och terapi hamnar naturligtvis alltid på den som gått in i utbrändheten. Men man glömmer ofta bort att det finns en stor grupp människor som är mer eller mindre perifert inblandade. Barn, respektive, vänner och även kollegor lämnas utan något stöd alls. Det här är en väldigt svår situation, eftersom den drabbade personen är väldigt skör, och dessutom kanske inte helt möjlig att förstå sig på. Utbrändheten är oftast en kombination av utmattning och depression som båda gör att personen i någon mån förändras. Den pigga och aktiva personen förvandlas till en långsam, glömsk och ibland förvirrad Zombie; den glada och sprudlande personen visar knappt ett leende och den som har varit en pigg och aktiv nattuggla tar sig inte ur sängen på hela förmiddagen. Och vad ska man då göra som anhörig eller vän? Det är inget som man får reda på överhuvudtaget som närstående.

Bristen på kunskap är kanske det man oftast tänker på i de här fallen. Men det finns en annan aspekt som berör de närstående (och ofta också nära vänner) än mer, speciellt i lite mer allvarliga fall av utbrändhet, nämligen att de blir väldigt ensamma i sin situation. Allt fokus ligger på den som har insjuknat, och den personen har ibland också själv en tendens att isolera sig, att vända sig in emot sig själv. Det är naturligtvis inte för att vara ovänlig, utan det är ett sätt att skydda sig själv. Men de anhöriga/närstående måste klara av att hantera den uppkomna situationen, ofta helt på egen hand. De anhöriga kommer tveklöst att få ta ett mycket större ansvar för vardagssysslor för både hem och fritid. Man kan inte heller gå på fester och tillställningar, för man vill inte gå själv. I början kommer det mesta att gå ut på att se till att den som drabbats “har det bra”. Det är tyvärr deeutom ofta nästan i onödan. En person som blivit utbränd behöver inte omvårdnad dygnet runt. Han eller hon behöver oftast inte ens sällskap dygnet runt, snarare tvärtom. Det personen framförallt behöver är att få egen tid, fast i en trygg omgivning (fysiskt, men inte minst mentalt). Man behöver oftast inte sysselsätta en person som är utbränd, desto oftare se till att han eller hon kan vila när det behövs.

Vad som behövs är tröst och trygghet. Men hur ska man orka vara tröstande och trygg när man själv kanske håller på att gå sönder av det ökade ansvaret, kombinerat med den oro man känner för sin partner eller förälder? Och hur ska man agera för att ge tröst och trygghet? Vad kan man prata om? Hur ska man kunna förstå en person som har blivit utbränd? Kan man det överhuvudtaget? Det är naturligtvis svårt att förstå helt och hållet, men det kanske inte är så viktigt heller. Det kan ofta räcka med att man försöker förstå och inte minst att man anstränger sig och engagerar sig i personen. Att bli sedd och lyssnad på är ett stort behov (samtidigt som man inte vill stå i något slags fokus, man vill gätrna försvinna in i sig själv). Det är därför viktigt att man som närstående också får information om hur utbrändhet fungerar. Vad är det som händer efter en utbrändhet? Vilka funktioner förändras efter en sådan episod? Det är nödvändigt att man får både medicinska och psykologiska genomgångar, för att kunna hantera situationen.

Men det som är poängen här, och som så ofta glöms bort, är ju att de anhöriga också behöver hjälp. Det är inte alls ovanligt att en relation får utstå stora problem när en av parterna hamnar i en utrbrändhet. Man sliter på varandra, och de anhöriga känner sig ofta uteslutna, eftersom allt hamnr på den som har bränt ut sig. Jag efterlyser mycket mer stöd till anhöriga till den som drabbas. För de närtstående drabbas också hårt av en utbrändhet. Men de får oftast ingen hjälp alls.

Read Full Post »

Jag fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över att många läser om utbrändhet, men det gör mig också sorgsen att se att så många känner igen sig och att så många har trott att de har varit ensamma om sin situation. Vi är inte ensamma, vi som har drabbats av utmattningssyndrom, utan snarare alldeles för många. Jag vet inte om det bara är att vi nu har ett ord för det, men jag blir skrämd av att läsa hur alla har haft det på vägen in i utbrändheten.

Så kom då Alexanders kommentar. Här har vi en ung man (19år) som går sista året i gymnasiet, och som känner igen sig i hur jag upplevt min utbrändhet. Nu pratar vi inte längre om personer som har jobbat länge på sin arbetsplats; vi pratar om skolan!  Skolan av idag är ett skrämmande tydligt exempel på en arbetsplats där eleverna (och många lärare också för den delen) utsätt för en miljö som mer eller mindre lägger grunden för en utbrändhet.

  • Det är stökigt och stojigt vilket gör det svårt att koncentrera sig.
  • Det är en närmast kontinuerlig stress från betyg och prov som avlöser varandra.
  • Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation.
  • Man har inte mycket kontroll över sin situation.
  • Det är svårt att hitta tillfällen att varva ner, eftersom det är andra elever överallt.
  • och så vidare…

Med en dotter i samma ålder har jag anat att det är på det här viset ganska länge. När jag själv gick i gymnasiet så var det också viktigt att ha bra betyg om man skulle läsa vidare. Alla gjorde inte det på den tiden, men idag är det nästan så att det är konstigt om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Men betygssystemet var annorlunda på den tiden. Jag hade rätt mediokra betyg i ettan. I tvåan var det tyngst, men betygen steg ändå och i trean så lyckades jag komma ut med rätt goda betyg trots allt. Det gjorde inte så mycket att man hade missat några prov i början, för man hade hela gymnasiet på sig att visa vad man hade lärt sig under tiden.

När min dotter skulle börja på gymnasiet så fick vi information om det ”nya” (i vilken ordning?) betygssystemet. Vare sig vi, lärarna eller syo-konsulenterna var riktigt med på hur betygen skulle sättas, och framförallt räknas ihop vid examen. Det var rörigt, kan man lugnt säga. Och nu har jag ju turen att ha en smart dotter, som har klurat ut hur det fungerar vid det här laget. Man kan väl sammanfatta betygssystemet  ungefär på följande vis: ”Om du vill komma in på en universitetsutbildning så gäller det att gå ut med full fart och sedan öka efterhand.” Börjar man titta lite på hur kurserna och betygen är upplagda så kan man helt enkelt inte missa någon period av gymnasiet. Alla kurser räknas! Från första skoldagen till examen, så räknas varje avklarad kurs in i slutbetyget med fullt genomslag. Att du missade en insats på första terminen går inte att kompensera för genom att arbeta upp sitt betyg.

Så vad innebär det? Ja, det innebär att du, om du är en ambitiös och duktig elev måste ha bra betyg på varje delkurs under hela gymnasietiden. Dessutom måste du taktikvälja en del kurser, för att kunna få så kallade ”meritpoäng”. Många gånger handlar det om att läsa kurser som inte är speciellt viktiga för den slutgiltiga universitetsutbildingen i sig, utan breddande kurser. Ibland kan man till och med behöva läsa extrakurser för att få de meritpoäng man behöver för att uppnå ”Extra Med Beröm i  Överkant Väl Godkänt”. Vissa utbildningar, som t.ex. läkarlinjen, kräver fortfarande mycket höga betyg för att man ska komma in.

Så vad blir resultatet? Tillsammans med ovanstående punkter så är jag rädd för att det leder till en helt omöjlig sits för många att hantera. Man måste som elev idag vara hundraprocentigt effektiv under hela sin gymnasieutbildning för att nå den fortsatta utbildning man vill ha.

De enstaka fallen av utbrändhet vi börja se hos skolungdomar tror jag bara kommer vara toppen på ett isberg. Hur kan vi med fullt ansvar utbilda människor till utbrändhet? Är inte skolungdomen värd en bättre arbetsmiljö än att behöva kämpa mot ett hänsynslöst betygssystem, där minsta misstag får konsekvenser långt fram i tiden, och är mer eller mindre omöjligt att korrigera i efterhand?

Idag är det allt fler ungdomar som gör högskoleprovet flera gånger redan under sin gymnasietid, för ”att vara på den säkra sidan”. Det i sig borde väl vara en varningssignal för våra skolpolitiker? De som vill ha höga betyg tar redan ut sitt misslyckande innan de fått sin examen! De inser att de måste ha flera olika räddningsplankor för att inte misslyckas med sina (förvisso) höga ambitioner. Sedan kan man fråga sig vad det gör med de som inte siktar mot några högre betyg? Blir man motiverad till att läsa in ett bra betyg på en kurs, om nästa kursdel helt misslyckas? Jag tror inte det. Om ett tidigt misslyckande omintetgör en bra insats, ja, då tror jag att risken ökar att man lägger av efter första dåliga provresultatet.

Jag ska bara slutligen poängtera att det här inte på något vis handlar om lärarnas kompetens eller skicklighet. Lärarna går redan på knäna i dagens skola. Det handlar istället om vad den politiska makten vill ge våra barn och ungdomar för övergripande uppväxtmiljö. Det handlar om skolpolitik och om samhällets ansvar för vad det gör med sina medborgare (eller kanske ska det snart kallas för ”motborgare”?) redan från mycket unga år. Dagens ”nya” betygssystem ger idag eleverna en helt orimlig arbetsmiljö, och jag tror tyvärr att vi kommer få se konsekvenserna av detta inom en rätt snar framtid.

Så till Alexander vill jag bara säga, det är inte dig det är fel på. Det är inte du som har gjort något fel. Det är vårt samhälle som misshandlar barn och ungdomar genom att lägga dessa orimliga betygskrav och denna orimliga betygshets på alla som går i skolan. Det måste gå att uppfinna ett betygssystem som uppmuntrar eleverna till att ta nya tag när det varit tungt, som uppmuntrar nyfikenheten och sist men inte minst ger eleverna en hanterbar mental studiemiljö.

 

Read Full Post »

Tomten…

Det här inlägget började jag på igår, men det ville inte bli just det här inlägget. Men nu vill det liksom bli skrivet i varje fall. Mellan grönsaksaladåb och blomkålsterrin så pickade det här inlägget på min axel och sa skriv mig, så nu gör jag det.

Nu ska jag skriva om Tomten. Jag kommer så väl ihåg hur min tro på tomten rubbades en gång. Jag hade liksom redan avslöjat honom julen före. Det måste ju vara pappa som tomtade för mig och min syster. Syster var ju lite mindre än jag, så det var ju jag som måste vara förståndig. Pappa försvann ju alltid när tomten kom. Så nu väntade jag med spänd förväntan i vårt sommarhus (ja, vi firade jul där det året, med kakelugnar och vedspis i det gamla 1700-talshuset) på att pappa skulle gå ut för att skotta eller något annat fånigt. Men han gick inte ut, det var för kallt, sa han.

Och då såg jag honom, med kutig rygg, en käpp, klädd i grå rock och luva. Skäggig var han så det räckte och han hade träskor i snön (det var mycket snö på vintrarna vid den tiden). Han klampade upp på bron, och stampade av sig snön. Jag ser honom framför mig. Med en helt okänd röst så frågade han om det var några snälla barn där. Jag hörde inte så mycket mer av vad som hände då, för jag satt bara där och tittade fascinerat på tomten. Han fanns… Han fanns nog ett eller två år till för mig, även om pappa försvann på julafton fortfarande efter det. Men det var så fint att få ha tomten några år till. Vår gårdstomte, som inte alls liknade den amerikanska ”Hoho”-tomten, utan som var den där gråa gubben som åt gröten från fatet under natten.

När jag själv fick barn, så var det ju klart att jag skulle vara tomte. Vi var församlade både mamma och morföräldrar och pappa och farföräldrar andra julen som vi firade med vår dotter. Och nu var det ju fråga om tomten… jag vet inte vad hon trodde, men jag smög ut i trappen och bytte om. In kom jag i tomtemask med massa vitt skägg och luva, en grå fårskinnsrock och ylletröja, träskor och en stor säck med allas julklappar. När min dotter öppnade dörren blev hon jätterädd och slängde sig om sin mammas ben. Hon vågade inte hälsa på tomten, men hennes mamma bjöd i varje fall in tomten i vardagsrummet där alla andra satt.

Min dotter tittade hela tiden förskrämt på tomten som satte sig på en stol. Hon ville inte gå fram, det var helt klart. Då frågade jag henne med förställd röst om hon ville hjälpa mig att dela ut klapparna. Men nej, det ville hon inte. Inte förrän hennes mamma hade lett henne fram till mig och sagt att det nog gick bra. Och då händer det. Jag tar fram första paketet som jag tror var till farmor eller mormor. Hon tar i paketet och sen…

Jag ser hennes ögon stirra in genom tomtemaskens ögonspringor. Hon är bara ett och ett halvt år, men ögonen säger mer än något annat. Hon tittar in i mina ögon säkert 10-15 sekunder. Sen så har hennes rädsla försvunnit. Jag ska inte säga att hon ler, för det var inte det hon gjorde, men hela hennes sätt förändrades på de där sekunderna. Det känns förresten som att det var betydligt längre än 15 sekunder. Tiden stannade medan vi tittade varandra i ögonen, och jag ska komma ihåg den stunden i hela mitt liv.

De säger att ögonen är själens spegel och någonstans tror jag att det är sant. Jag tror att min dotter såg min själ där, och även om hon inte kände igen mig (vilket jag faktiskt inte tror att hon gjorde), så kände hon på något vis igen det som finns innanför. Och hennes pappa är inte någon farlig person, alltså kan den tomte som har samma ögon som han inte heller vara det.

God jul nu alla människor på jorden! Ibland upplever man förtrollande ögonblick, och jag hoppas att ni gör detsamma nu i helgen!

 

Read Full Post »

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »