Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Definitioner’

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Det är valår i år, det har väl ingen undgått att lägga märke till nu. Jag har ju redan varit inne på det i två tidigare blogginlägg. Men jag kan inte undgå att återkomma till det jag tycker är huvudproblemet i svensk politik idag: Bristen på alternativ. Vi har kanske tio partier som kommer vara något att räkna med i kommande val, men vi har i stort sett bara tre alternativ.

  • att rösta på något parti i alliansen (det spelar egentligen ingen roll vilket)
  • att rösta på något parti i koalitionen (det spelar egentligen ingen roll vilket)
  • att rösta på något av de större partierna utanför dualiteten (här kan röster spela en viss roll)

Det är här som det skrämmande kommer in. Från att ha gått från en politisk arena med många mindre aktörer, som slutit sig samman vid omröstningarna i olika konstellationer, så har vi fått två maktlystna aktörer som säljer sina ideologiska själar för att bli regeringsfähiga. I dagsläget spelar det ingen större roll vilket enstaka parti man röstar på, eftersom man redan bestämt sig för vad man ska tycka i olika frågor (i bästa fall, i vissa frågor får man fortfarande (mindre än ett halvår innan valet) allt annat än meningsfulla svar).

Att rösta blankt är inte heller ett alternativ, eftersom de rösterna inte räknas i sammanhanget. Jag skulle gärna se att blankrösterna räknades in i valet, eftersom blankröster är en missnöjesförklaring. Varför inte låta antalet blankröster motsvara en procentuell andel av stolarna i riksdagen, som får stå tomma??? Då syns det hur många väljare som inte tycker att det finns ett alternativ til de etablerade partierna.

Idag finns det i stort sett bara två-tre partier som utgör ett alternativ till den slimmade mainstreampolitiken. Jag är rädd att dessa partier kommer vinna på den likgiltighet som alliansen och koalitionen visar mot sina väljare, genom att sälja sina ideologiska principer i kompromisser. Dessa partier, som antingen har väldigt radikala ståndpunkter eller är enfrågepartier i hög grad, skulle normalt inte attrahera en stor skala väljare. Men som alternativpartier till de etablerade partierna kan de samla väljare som normalt inte skulle rösta på dem.

Hur ska man göra för att protestera mot den här likriktningen av partierna?

Jag vet faktiskt inte. Ett sätt (som inte är så effektivt) är naturligtvis att blankrösta. Politikerna har en tendens att negligera blankröster. Om man blankröstar tar man inte sitt ansvar, heter det. De fattar inte att en blankröst är en vass kritik mot det system de själva utgör. De dumförklarar väljarna i samma andetag som de visar sin egen dumhet.

Ett annat är att rösta på ett parti som tillhör utbrytargrupperna, och som inte accepteras av de etablerade partierna. Ett parti som de måste ta ställning emot. Om de tvingas göra det, så kanske, kanske de kommer inse att de har något stort att förlora på att inte ändra på sina inkörda mönster. Jag är tyvärr skeptisk till att de kommer att förstå att det är deras politik som det är fel på och inte väljarnas reaktioner. När väljarna röstar ”fel” så är det inte politiken utan väljarna det är fel på…


OBS! Jag vill på inget villkor se det här som ett inlägg för att rösta på ett eller något annat parti. Det handlar om den politiska kohandel som jag anser borgar för en svår demokratisk situation i Sverige idag. Det handlar om den ”luddifiering” av politiken som jag tycker pågår hela tiden.

Read Full Post »

Vem är en människa att du tänker på henne? Det är ett klassiskt citat, men ack så aktuellt. Vi tänker på våra medmänniskor i termer av etiketter. När jag gick förbi en granne med hans son, så hörde jag hur pojken (3 år) sa: En granne till! Jag var helt enkelt etiketterad som ”granne”!

Många gånger gör det oss ingenting att bli etiketterad på det viset. Det skadar oss inte på något sätt att få en alldaglig etikett. Däremot kan det uppstå tillfällen när etiketten används för att klassificera någon med en utpekande eller nedsättande egenskap. Att använda en utpekande egenskap anger implicit att personen inte är ”normal” i något avseende. Hudfärg, ålder och andra liknande egenskaper används ofta för att markera en persons ”identitet”.

Vi gör det här utan att tänka oss för, men det är ofta inte speciellt bra. En person som är 39 år, är inte nödvändigtvis medveten om sig själv som den 39-årige person han eller hon utpekas som. Den etikett som är lättast att acceptera är förmodligen det egna namnet. Men det finns många som inte trivs med den ”egenskap” som namnet ger dem. De byter sina namn. De vill ha namn som bättre uttrycker vem de är, och det är naturligtvis väldigt viktigt.

Att prata om människor som egenskaper istället för som de individer de är, är naturligtvis ett enkelt sätt att etikettera de man pratar om. Det finns å andra sidan egenskaper som används för att förminska män
niskor också. Detta sker både medvetet och omedvetet, naturligtvis. Vi har våra förutfattade meningar som lätt kommer till tals i hur vi pratar om andra. Eller, för den delen till andra.

Jag hörde för ett tag sedan om en person som skulle boka en biljett på tåget till Umeå. Hon ringde till biljettbokningen och följande scen utspelade sig:

– ”Tyvärr vi tar inte mot några Rullstolar….
– ”Men, vet du, Jag är ingen rullstol. Jag är Veronica. Jag är kund hos SJ o vill gärna boka min resa.”

Men det blev tvärstopp. Genom att hon inte har bokat sin resa i väldigt god tid, så får hon ingen mer hjälp. (Hon ringde till Färdtjänsten och då talade de om för henne för att hon måste förstå att det är minst 3 veckors beställingstid…

Allt detta för att hon ”är en rullstol” och för att SJ inte ”tar rullstolar på tåget”. Exemplet är ju snudd på tragiskomiskt, men det är också ett alltför bra exempel på hur många människor betraktas idag. Att vara beroende av en rullstol för att kunna delta i samhällslivet betyder att man i mångas ögon ”blir till en rullstol”, och samtidigt inte längre är en likvärdig människa. Att vara tvungen att beställa en resa på en normal ressträcka med lång framförhållning fungerar ofta, men inte i alla situationer.

Det som många har svårt att inse är ju att just de tekniska hjälpmedlen ofta har en speciell roll för en person med en funktionsnedsättning. I en del fall kan man mer eller mindre säga att t.ex. en rullstol blir personens ben. Det är intressant hur det kan uppfattas av varelser som inte har de förutfattade meningar som vi har. Min hund lägger ofta upp tassarna mot hjulen på rullstolen när hon söker kontakt. Hon har accepterat hjulbenen som något naturligt (hon har även lärt sig att hjulen kan trampa henne på tassarna, om hon inte aktar sig).

Även om det kan tyckas långsökt, så kan man lite jämföra det med att vara beroende av glasögon. För en invand bärare av glasögon så blir glasögonen mer eller mindre en del av kroppen. Utbytbara, förvisso, men ändå en del av kroppen. Och vi glasögonbärare har kommit långt, eftersom vi har ett enormt urval av glasögonformer att välja mellan för att passa vår personlighet. Och mycket riktigt, det finns väl inte många glasögonbärare som har undgått att bli ett par glasögon i skolan. ”Glasögonormar” är vi allihopa.

Jag tror att vi har långt att gå när det gäller att tänka i termer av inkluderande. Men ett första steg att ta tror jag handlar mycket om att se människorna, istället för deras egenskaper, i termer av funktionsnedsättningar, eller för den del, behoven av stödjande teknik. Att man måste ta hänsyn till tekniken i vissa situationer är naturligtvis helt klart, men man kan göra det med en människoinriktad syn istället för att se människan som den rullstol hon inte är, men behöver….

Read Full Post »

Över den senaste tiden har det föresvävat mig hur ivriga vi är att sätta etiketter på allt som vi möter. En etikett är förstås ett hjälpmedel för att förmedla information, precis som alla ord i språket. Det ger en bas för att diskutera olika saker. Om vi pratar om en ”röd” blomma, så kan vi enas om vilken blomma vi pratar om genom att använda etiketten ”röd”.

Tyvärr kan etiketterna också vara sorgligt begränsande ibland. Det är något som många poeter har upptäckt det när de inte klarar att beskriva sina inre upplevelser. Bengt Grieve var berömd för att uppfinna nya ord, och när han beskrev en kvinnlig isprinsessas kostym som ”mörkvit”, en synnerligen underlig färg, så var det säkerligen något som uttryckte hans inre tankar, även om det inte fanns någon lämplig färdig etikett att ta till.

En intressant effekt av det här är att språken utvecklas. När etiketterna inte passar längre behöver vi lägga till ord tills vi kan uttrycka de nyanser som vi behöver uttrycka. Ibland kopplar vi definitionerna till betydelser som förändrar användningen av ordet, som är fallet med vissa synonymer. Synonymer betyder ofta samma sak, fast inte riktigt. Ofta är det en känslomässig skillnad mellan två synonyma ord. Just därför är det svårt att välja rätt etikett eller definition i många situationer.

Ett exempel på när orden spelar en stor roll upptäckte jag var när jag drabbades av utmattningssyndrom. Om man beskriver sig själv som ”utbränd” så sätter man en etikett på sig själv. Det är en negativ etikett som påverkar större delen av ens liv. Det blir till en bur som fångar en, och från vilken man sen står och tittar ut, och längtar efter att vara den person man en gång var.

Jag tror att det är mer fruktbart att försöka minska etikettänkandet. Hellre än att tänka på vad man är, bör man försöka att se livet i termer av vem man är, och det är den person man är idag. Jag är inte samma person som jag var för två år sedan, innan jag stressade sönder mig. Jag har förändrats. Men om man tittar bakåt, så har förändras vi ju hela tiden, fast det går i en sån takt att vi inte märker det. Nu har det förändrats snabbt, och det är då man plötsligt märker skillnaden.

Om jag bryter ett ben, kan jag välja att betrakta mig som ”personen med det brutna benet”. Mitt ben blir en trasig del av mig själv, det är något som inte längre fungerar. Men jag kan, om än kanske med viss svårighet, betrakta mig som en person som kan göra många av de saker jag vill göra. Några saker kan möjligen vara aningen svårare att göra för mig än för andra. Men det är inte ett problem som ligger hos mig utan ett problem som ligger i omgivningen och vad den tillåter mig att göra. Det är inte konstigare än att jag har problem med att flyga, och således tar hjälp av en flygmaskin för att göra det.

Så hellre än att ge mig etiketten ”utbränd” och sen kontrastera det mot hur jag var innan det hände, så är det förmodligen bättre att acceptera mig som jag är just nu. Definitionen av att vara utbränd är en praktisk beskrivning av alla symptom som har uppträtt, och kan säkert vara användbara i behandlingen. Men för mig blir det en etikett som blir en tyngd om halsen, snarare än en hjälp, eftersom det definierar mig som en person som inte kan göra många saker som jag brukade kunna göra förut. Det får mig att fokusera på de jobbiga sakerna i livet, min oförmåga, snarare än min förmåga. Jag blir fångad i en definition.

Om jag accepterar att jag är som jag är, så kan jag vidta åtgärder för att klara av livet. Jag kan tillåta mig att vila mer (snarare än att slåss mot min trötthet). Jag kan försöka stödja mitt minne med lappar och kalendrar (snarare än att försöka hålla allt i huvudet), och så vidare. Hellre än att se mig som en person som har en massa problem kan jag börja använda de verktyg som finns tillgängliga för att stödja mitt liv, och som kan hjälpa mig tillbaks till ett fungerande liv.

Det är en lång tankeprocess bakom de här ”upptäckterna” som jag gjort (de är inte ens mina egna utan har adoperats av mig från arbete som min flickvän gjort). Hennes tankar visade sig väldigt tillämpbara och det har varit väldigt lätt att anpassa dem till min egen situation.

En intressant föreläsning om språket i allmänhet av Stephen Pinker. Lite vardagsfilosofi att ta del av.

Read Full Post »