Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Etik’

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Min bloggs aktivitet har inte varit så stor på ett tag. Det beror inte på att jag inte vill skriva, utan på att jag under våren varit väldigt nära ett återfall. Jag såg den berömda väggen komma farande i raketfart och som i en mardröm kämpar man sig fram till nörbromsen som är alldeles för långt bort och luften blir seg som sirap… Jag vet inte om jag hann fram till bromsen, eller om det bara var för att jag kunde mäta den tiden som återstod innan det skulle bli lugnt igen, men jag tror att jag kan blåsa faran över.

Men då infinner sig eftertankens kranka blekhet igen… Varför blev det så här? Jag vet ju att jag inte ska gå ut med full fart. Jag vet att jag ska inse mina begränsingar och ändå så gör man samma misstag igen. Jag är inte säker, men jag tror för min egen del att det till stor del beror på att jag mått bättre ett tag. Och när man mår bra så knackar stålmannen på axeln igen. ”Vad bra, du är ju frisk, då kan du ju gasa på igen…”.

Men så var det ju inte… det var bara det att jag hade hittat en bra nivå att arbeta på och mådde så som jag borde göra. Och att då trampa på gasen är väl precis det som man INTE ska göra. Tvärtom, nu ska man ställa in sin farhållare och börja glida i tillvaron. Njuta av omgivningen och allt som i sakta mak kan passera förbi. När det gäller mitt bilkörande så är det ju lite så jag gjort… från 295 turbohästar fyrhjulsdrift till 110 hästar E85… och från 105 km timmen till 85, om jag inte har väldigt bråttom, för då ringer jag och säger att jag blir sen och ökar till 90… Gubbkörning? Ja, för en del är det det, men för mig handlar det om att hitta en rytm då jag mår bra med min körning. Jag slipper köra om hela tiden och försöka tjäna några minuter här och där.

Men bilkörning och jobb är ju inte samma sak. Men hur ska man kunna bromsa ner jobbet till 85 km i timmen i jobbet? Jag vet inte än, tror jag. Men jag vet att jag måste acceptera att bli omkörd av många andra utan att bry mig om det. Man behöver kanske inte vara bäst, utan bara tillräckligt bra? Tyvärr är det inte så mycket värt på vissa arbetsplatser, men det borde vara det. För om inget annat, så kostar utbrändheten betydligt mer än den smakar för företag och samhälle. Och om inte medmänsklig omsorg skulle vara ett tillräckligt argument så borde det ekonomiska argumentet vara tillräckligt.

Själv hoppas jag på medmänsklighetens återkomst i vårt samhälle… även bland regelmakare och paragrafryttare. Då kanske vi kan få råd att låta människor slippa må dåligt i samhället….

Read Full Post »

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »

Livskunskap…

I dagarna har man i radioprogrammet ”Kaliber” uppmärksammat undervisningen i Livskunskap på grundskolan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skjutjärns- eller sensationsjournalistik. Den branschen är lite överetablerad. Men programmet visade på ett av problemen med hela ämnet, även om det säkert finns exempel på när man försöker på ett lite mer seriöst sätt. I programmet intervjuades elever som blivit tillfrågade om de ”utsatts för våldtäkt” eller om de har ”alkoholister i famljen” inför hela klassen. Jag blev, milt sagt, förvånad. Ämnet som sådant är viktigt, men frågan är hur man angriper det, när det får såna här konsekvenser.

Det är viktigt för barn att få inblick även i de inte fullt så bekväma frågorna i livet, så långt tycker jag kanske att ämnet Livskunskap har sin relevans. Många barn har inte möjlighet att diskutera svåra frågor med någon vuxen. Antingen för att man skäms för sina frågor, eller för att de viuxna inte klarar av att hantera dem. Så visst kan det behövas ett forum för att prata om livet, och visst kan skolan ha hand om det. Men när ämnet hanteras av okunniga personer och på fel sätt, så blir det hela väldigt fel.

Vad är livskunskap egentligen? I radiodebatten som följde, avfärdade en moderat politiker hela ämnet som flummigt och ovetenskapligt. Det är det, i den meningen att det inte finns så mycket teorier i ämnet. Men för den sakens skull är det inte mindre viktigt. I den sekulariserade värld vi lever i saknar många (barn) en förklarings- och rationaliseringsmöjlighet när det gäller fenomen som ondska, liv, död, sexualitet, öde och liknande saker som finns med oss i livet, men som är mer eller mindre tabubelagt på många ställen. Att ha ett forum för att diskutera såna frågor är nog viktigt för barnen/ungdomarna. Men jag tror att ämnet livskunskap rymmer helt andra dimensioner än det som programmet belyste, och jag är livrädd att man med den misslyckade version som fanns med i Kaliber som argument försöker att ta bort ett viktigt ämne, istället för att fundera på hur man kan uppnå ett bra resultat med ämnet i stället.

Hur ska man undervisa i livskunskap? Det är ett ämne där man knappast hittar några sanningar. Det är ett ämne som inte ens har några gemensamma lösningar på problem. Att diskutera utifrån elevernas egna erfarenheter är svårt, eftersom man inte har så mycket erfarenhet att utgå ifrån. Jag tror det handlar mer om att väcka frågorna hos eleverna, så att man kan ta upp dem till diskussion. Eleverna vill inte lämna ut sig, om det inte är något som kan komma fram frivilligt. Yppar sig bara rätt tillfälle så kan mycket komma fram. Men att ”tvinga” fram det med styrda frågor, där det sen inte kan tas omhand, leder förmodligen bara till traumatiska upplevelser.

Så vad ska man säga om ”livskunskap”? Jag tycker det är knepigt. Kunskap om livet får man främst genom att leva det, inte genom att läsa teori. Jag tror att man kan få det också genom att prata med andra om deras erfarenheter. Men det måste ske utifrån en naturlig utgångspunkt, inte från en konstruerad situation. Till viss del kan jag se att det skulle kunna finnas ett utrymme för alternativa former när det gäller vissa ämnen. Varför t.ex. inte försöka få någon pensionär att vara med på seminarium om livserfarenheter och rädslan för döden? En lärare kan inte förutsättas ha den livskunskap som behövs för att kunna undervisa om den, men lärarens roll i en sån här kurs är snarast att vara moderator, inte korvstoppare… Livskunskap kan nog inte korvstoppas, men behöver nog uppmuntras för att man ska våga leva och lära av livet… Det är väl det vi borde kalla Livskunskap.

Read Full Post »

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »