Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Föräldraskap’

Jag blir alltid så fundersam över när personer som har anspråk på att leda och styra vårt land visar upp sina barnsliga sandlådebeteenden. Att bete sig allmänt civilicerat verkar vara en bristvara hos politiker ibland. Jag vet hur man i lekskolan någon gång kunde hamna i diskussion om vem man skulle gå och hålla i handen när det var utflykt, om det var Christer eller Björn. ”Nej, jag viiiiiiiiiill inte gå tillsammans med Janne, han är dum.” Då var man kanske 5 år gammal. Nu vet i varje fall jag bättre. Människor är olika och har olika åsikter. Det viktigaste vi har är det fria ordet och vår rätt att tycka och tänka vad vi vill utan att råka ut för repressalier. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är två av våra grundpelare för demokratin (tillsammans med religionsfriheten och säkert en massa andra friheter som jag har glömt).

Men våra politiker har tydligen inte mycket för dessa grundpelare. I morgon (söndag) ska det vara partiledardebatt med regerings- och oppositionspartierna. Men två av oppositionspartierna vill inte vara opposition, i varje fall inte tillsammans med Sverigedemokraterna. ”Nej, jag viiiiiiiill inte stå tillsammans med SD, för jag tycker inte om deras åsikter”. Bravo, socialdemokraterna och vänsterpartiet, nu har ni visat hur ni värdesätter de demokratiska principerna. Lars Ohly visade det kanske ändå tydligare när han inte kunde bli sminkad i samma rum som Jimmy Åkesson, direkt efter valet. Sammantaget, så känns den demokratiska luften på vänstersidan ganska unken med den här typen av barnsliga demonstrationer. Mobbning kallas det på vanliga arbetsplatser, eller i skolorna. Men det är tydligen tillåtet i Sveriges högsta styrande organ, riksdagen.

Att man sedan försöker ge barnsligheterna en rationell förklaring gör det hela ännu löjligare, när man säger att ”vi vill inte att våra åsikter blandas ihop med Sverigedemokraternas genom att vi står på samma plats i studion” blir bara ännu mer patetiskt. Har man alltså så lite att komma med att det visuella intrycket från en partiledardebatt smäller högre än vad deltagarna säger, ja, då är partiernas politik i sanning svag. Skulle jag lägga min röst på partier som har så svag politik att de riskerar att förknippas med sina meningsmotståndare på grund av att man visas tillsammans? Nej, jag vill ha ett parti som faktiskt har en politik, men som framförallt visar respekt för grundläggande demokratiska principer, och som inte använder sig av mobbningsliknande metoder när man umgås med sina kollegor.

Ni är dock inte ensamma, utan sällar er till den berömde folkpartisten Bengt Westerberg, som sjönk bottendjupt i mina ögon när han reste sig ur intervjusoffan efter det val när Ny Demokrati kom in i riksdagen och skulle intervjuas. Det var förstås lika barnsligt, och minst lika respektlöst mot demokratin som morgondagens vägran att vara med i partiledardebatten.


Fast jag kan ju på ett sätt förstå att man tror det finns en risk att bli sammanblandad med SD, för man har ju samma namn, nästan och samma ”S” i partibeteckningen. Visserligen står de ju för olika ord, men väljarna är säkert så korkade att de inte förstår den subtila skillnaden. Eller är det kanske en större risk eftersom stora företrädare för socialdemokraterna vill införa nya regler för medborgarskap, som i mycket liknar sverigedemokraternas… Ja, det är ibland svårt att vara unik och uppenbarligen svårt att ha en unik politik… så man inte blir ihopblandad med sina konkurrenter.

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »