Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Försäkringskassan’

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »

Jag hörde idag ett radioinslag som berör mig personligen väldigt djupt. Ann Rejhell blev utförsäkrad efter att ha gått in i väggen. Hon gick till arbetsförmedlingen, men blev helt nedbruten av att hon inte klarade någon av sina gamla arbetsuppgifter. Hon kunde inte fortsätta de tre veckorna på arbetsförmedlingen och blev därmed helt utförsäkrad. Om en människa är för sjuk för att kunna gå till arbetsförmedlingen, är hon inte tillräckligt sjuk då?

Jag blir mer och mer upprörd över den hjärtlöshet som vårt samhälle idag visar gentemot den lilla människan; den lilla människan som i det här fallet verkligen har försökt göra skäl för sig genom att mer eller mindre jobba sig till ett allvarligt syndrom. Utbrändhet borde i många fall kunna klassas som arbetsskada, vilket i sin tur borde vara något som samhället borde ta ansvar för. Men, nej, det är den enskilda individen som ska betala för att man försökt för mycket, och ”brutit hjärnan” på kuppen.

Att vara sjuk innebär inte nödvändigt vis att man ser sjuk ut. Man kan ha en osynlig funktionsnedsättning som förlamar mer än ett synligt brutet ben. Och en osynlig funktionsnedsättning kan generera en utökad ångest, genom att personen inte blir trodd, och därmed känner sig dubbelt nedvärderad.

Radioinslaget finns att lyssna på på den här adressen från Sveriges radios lyssnararkiv.

Lyssna och förfasas över den behandling som Försäkringskassan utsätter människor för. Ansvariga ministrar vill naturligtvis inte kommentera fallet. Jag antar att det helt enkelt är för pinsamt att medge att man har sparkat på en liggande människa med sina regler.

PS. Jag kommer osökt att tänka på en gammal Ernie-historia som jag läste för ett tag sedan och som jag parafraserar här:

– Doktorn, hur mår jag?
– Jo, ett tag vara jag orolig att du var allvarligt sjuk, men sen ringde jag försäkringskassan, så nu vet jag att det bara är lite ont i magen som ni har.

Så illa är det idag.

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

Altmer ofta undrar man över om det är den enskilda människan som är till för myndigheters maktbehov, eller om myndigheterna är till för de som behöver hjälp. Jag har några gånger nu skrivit om ett konstigt beslut av Försäkringskassan, men idag läste jag om ett fall som får Joseph Hellers ”Moment 22” att framstå som lätt som en plätt.

Om en människa tidvis har så ont att hon knappt kan gå ur sängen, så borde det vara uppenbart att man inte heller kan ha ett vanligt arbete, inte ens på deltid. Det finns en uppsättning med sjukdomar som likt fibromyalgi inte syns, men som kan utgöra en fullständig funktionsnedsättning. Om funktionsnedsättningen dessutom inte är konstant, utan varierar med dagsformen, så är det tydligen helt omöjligt att betraktas som sjuk på heltid. Andra påverkande sjukdomar som har lite liknande problem är migrän, som ofta kan göra en person helt utslagen under allt från en dag till flera dagar på rad.

Utmattningssyndrom är också en sån åkomma som är väldigt svår att förutsäga, eftersom tillståndet går upp och ner hela tiden. Att då helt plötsligt konstatera att sjukskrivningen (om man nu fått någon) tar slut, trots att man knappt kan stå på benen av trötthet, trots att man inte kan komma ihåg de enklaste saker fortfarande, trots att man går sönder av att utsättas för den minsta stress, borgar för att man snarare blir sjukare än friskare. Om enda räddningen är att gå tillbaks till sitt jobb (som kanske varit orsaken) så blir pressen på att fungera ”normalt” kanske det som får personen att ramla tillbaks igen.

Att som sjuk forslas mellan myndigheter är dessutom som att sparka på en liggande. Man är sjuk, vilket innebär att man inte har den kraft som behövs för att stå upp för sina rättigheter. Ett enkelt byte för den stora myndighetsmaskinen, som helt sonika kan köra över den som redan har gått ner för räkning… och staten tjänar pengar på det…

Read Full Post »

Man fortsätter att förvånas av Försäkringskassans handläggare. När personen i mitt tidigare inlägg ringde handläggaren för att fråga hur det kan komma sig att de inte biföll hennes ansökan om att få underhållsstödet från Försäkringskassan, så berättade hon att personen hade ringt och berättat att han blivit ”rånad” och därför inte betalat pengarna. När min vän frågade om alla felaktiga betalningar som gjordes förra året, så fick hon svaret att ”Det var då det, det spelar ingen roll för hur vi ska göra nu”. Tydligen så är det bara när det gäller återbetalningar av bostadsbidrag och liknande som tidigare år har någon betydelse (och då är det minsann inte silkesvantar som gäller heller).

Som ett argument för att inte bevilja ansökan angav handläggaren dessutom att ”Han lät ju så snäll och trevlig på telefon”. Ja, för den som sett filmen om ”Myteriet på Caine” så är det ju inte så svårt att se framför ögonen hur den sympatiske kapten Queeg i en av de sista scenerna inför kameran förvandlas från en trevlig och nästan överdrivet sympatisk herre, till den paranoida personen med psykopatiska drag som finns under ytan. Men att man låter trevlig och snäll på rösten i telefonen väger naturligtvis tyngre än att vara en utsatt förälder, som hotats via SMS. För enligt försäkringskassans handläggare, så spelar de hotfulla SMSen ingen roll. Tydligen inte ens i bedömningen av hur trevlig och snäll personen som skickat dem är.

Man tar sig för pannan!

Read Full Post »

Older Posts »