Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fritid’

Jultankar

Nu är julen snart här. För mig är julen alltid lite blandad, känslomässigt. Julen kan vara både vacker och jobbig som högtid. Det blir många måsten som måste uppfyllas och många krav som kommer fram. Men sen kommer de där fina stunderna… när man ätit julmaten och sitter bland de tända ljusen, när man packat upp julklapparna och rummet är ett hav av papper och snören och alla sitter med sina klappar och pysslar. Men det är inte alltid det blir så heller.

Värst med julen är nog det där påtvingade myset. Det måste vara på ett visst sätt, annars blir julen förstörd. Det är nog en av de saker man märker väldigt påtagligt efter en skilsmässa. Vissa jular (eller alla, för en del) så firar man själv. Notera att jag skrev ”själv” och inte ”ensam”. För många blir det tyvärr snarare ”ensam” än ”själv”. Mina tankar gå idag till alla de som tvingas att fira sina julaftnar i ”ensamhet”. Ensamheten är ofta påtvingad, och inte vald. Och det är svårt att acceptera att man kan fira julen (och andra stora högtider) själv.

Att fira en högtid själv kan dock vara ganska mysigt det med, om man bara bestämmer sig för det. Man kan fira sin högtid på det sätt man själv vill, och verkligen kasta loss ifrån konventionerna. För det är konventionerna som skapar ensamheten. ”Nu sitter alla andra och… och jag sitter här ensam…”. Men om man åker ut och tar ett midnattsdopp på midsommarafton, eller åker till en vacker plats och njuter av solskenet (eller regndropparna) på julafton istället för att packa upp klapparna.

Att nu i jul kanske bara tända ett par ljus och äta en god julmiddag precis med just allt det goda som man själv tycker om, och inget annat, med sommarsnaps till sillen om man vill det och sen ta sig en god kopp julkaffe med en dröm eller något sånt utan att stressa. Kanske till och med njuta av jultallriken framför TVn och Kalle Anka? Eller så kan man sätta sig och läsa en god bok som man köpt sig själv i julklapp, lägga upp fötterna eller bädda ner sig i sängen och njuta av att det är tyst och skönt och helt, helt ostressigt.

Varför inte göra julen till det den borde vara för alla? En lugn och skön högtid utan stress och krav, en oas av stillhet och vila så att man kan hämta kraft och energi för året som kommer. Och tänker man på det sättet, så är det kanske inte någon katastrof om man inte firar den precis som alla andra, eller som andra förväntar sig att man ska göra. För ärligt talat, hur jag firar min jul när jag är själv är det egentligen ingen annan som behöver bry sig om, eller hur?

Stå på er mot konventionen och bli fria, alla ni som firar julen på ert egna sätt!

PS. I år blir min jul minst lika egen som vanligt. Mitt på julafton ska jag åka 20 mil för att äta veganskt julbord. Det har jag aldrig gjort förut, men det ska bli spännande. Aubergine-sill och blomkålsaladåb bland annat. :

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Tvärstopp i snölopp…

I uppsala är det vår, så då tänkte jag köra ut med släpvagnen full med trädgårdsmöbler till stugan, och samtidigt inspektera vinterns härjningar på hus och tomt. Sagt och gjort… kopplade på kärran som stått i garaget. Hmm, lamporna fungerade inte, så jag får väl ”smyga” ut ur stan. På vägen börjar det regna och vindrutetorkarna visade sig snabbt inte fungera de heller. Det blir nog en ordentlig visit hos Volvo i samband med servicen nu.

Ju närmare stugan jag kommer ju vitare blir det på marken. Hmm, det ser inte bra ut. Sista snutten väg ner till stugan är ju helt oplogad under vintern. Ska jag säga att det märktes? Ja, jag klarade den lilla snövallen och sen var det inte så farligt. Till att börja med. Halvvägs ner minskar farten radikalt. Så kallat TVÄRSTOPP! Och där sitter jag, med släpvagn och allt… snön är nog ca femton, tjugo centimeter, och det klarar inte ens min fyhjulsdrivna Volvo. Med min kompis gamla militärvalp, kanske… men den har jag ju inte.

Utgrävning av bilen...

Så här ser det ut efter utgrävningen

Jag pulsar ner till stugan och hittar snöskovel och lastar den på lilla rödluvan (min fyrhjuling) och startar den. Den är lite småsur över att bli väckt mitt i vintern (som det fortfarande är där, tre mil norr om Uppsala). Men till sist med lite mild övertalning så puttrar hon igång. Hon är inte direkt lättkörd i decimeterdjup, vattensjuk snö. Men med gasen i botten så tar vi oss fram med ett gigantiskt snösprut bakom oss (och djupa fåror i snön).

Efter lite skottande, så lyckas jag i varje fall få bilen loss och till och med vända den på en smal skogsväg.

Här vände jag min Volvo 850... det var lite trångt...

Till slut stod den också på en del av vägen som inte var så snötäckt. Nu börjar det bli sent, så det är bara att lasta av den tunga släpvagnen där den står, och sen försöka köra ner den med Rödluvan till stugan. Det är kanske 400 meter av snödränkt skogsbilväg… Oj, vad det slirar och går.

Så här såg det ut på de enkla bitarna.

Nu står Rödluvan parkerad vid stugan, bilen är hemma på parkeringen. Och jag, jag ska strax lägga mig att sova, efter en aningen större motionsinsats än jag hade planerat…

Read Full Post »

Ja, det kan verka så… allt verkar hända 2012. Nu verkar det som att dispensen som EU har gett för att få tillverka surströmming och sälja denna delikatess går ut 2012. Det har egentligen inte med fisken som sådan att göra, utan problemet ligger i att fetare fisk (som då strömming) samlar på sig mer dioxin än annan fisk. Så surtorsk är inget problem.

Men ändå. Jag äter surströmming, men kan även låta bli. Det är ingen livsviktig delikatess för mig, men det är något som jag å andra sidan är förtjust i som företeelse. Om det är för att min syster jobbat som surströmmingssalterska hos Oscars i Tynderö och kom hem med sitt tjocka hår fullt av ”arom”, vill jag låta vara osagt. Men jag tycker att surströmmingen är viktig.

Då kan man fundera lite på vad ett eventuellt förbud skulle vara bra för? Ja, för att skydda folk från dioxin, förstås. Det ansamlas nämligen i kroppen. Men vänta nu… hur mycket surströmming äter en människa egentligen? Några kilo per år? Jag är nog tveksam till om ens en inbiten surströmmingsälskare kommer upp i mer än ett par kilo per år. Och gemene man, förmodligen bra mycket mindre. Så hur mycket dioxin ansamlas då av dess ynka surströmmingsfileer (de som äter strömmingarna hela med ett kraftigt tag i stjärten får skylla sig själva)? Jag tror knappast att det är så mycket att det får någon allmän folkhälsohöjande effekt att förbjuda just surströmmingens vidare produktion. Ja, möjligen om man skulle försöka sig på burken på bilden…
En liten burk med surströmming

På något sätt så känns det som att samhället blir allt mer fyrkantigt och att reglerna blir mer och mer utan undantag eller kompromisser. Är något farligt, ska det förbjudas, oavsett hur lite det är. Jag undrar t.ex. om inte kvicksilvret i alla lågenergilampor som slängs på fel ställe kommer visa sig vara en större hälsofara, än dioxinet som finns i surströmmingen.

Kanske ska påpeka att jag INTE tror att världen kommer gå under 2012, oavsett surströmmingens öde… Men försvinner surströmmingen kommer den kvarvarande världen vara en mycket tråkigare plats.

Read Full Post »

Stillhet på sportlov…

Susade uppför liften i Ullådalen. Åres härliga berg tornar upp sig kring mig i solskenet, och jag inser efter en stund att jag är så koncentrerad på att åka skidor att jag inte hinner med att titta på allt som är runtomkring mig, inklusive det fantastiska sceneri som finns. Jag stressar upp och ner för backen och missar det som egentligen är meningen med lovet… att ta det lugnt och njuta av allt vackert runt omkring.

Väderfenomen över Årefjällen

Jag satte mig att titta på de konstiga väderfenomenen högt uppe i backen. Jag hade knappt fått av mig skidorna och njöt av utsikten, så kom en trevlig person och frågade om jag gjort illa mig. Det är lite intressant att en person som sitter och tittar på utsikten snarast förutsätts ha råkat ut för en olycka än sitter still av egen vilja…

Det känns ibland som att vi har alltmer bråttom att ha ledigt att vi glömmer att faktiskt ska njuta av ledigheten, snarare än prestera (t.ex. ett visst antal åk per dag). Bara för att man får åka jättemånga gånger, så betyder det inte att man förlorar pengar om man inte utnyttjar åkkorten till max. Man kan faktiskt ha det skönt också…

Read Full Post »

Now I am at my cottage. The darkness closes in outside, and a strong smell of perfume rises from the lilys and flowering bushes around the house. The only real disturbance is the vast amount of mosquitos, that don’t leave you alone, but I guess that that belongs to the summer, at least here in Sweden, just as the odour of mosquito repellant. Indoors, there is a small crackle from the last piece of wood in the stove. The dishes are made (with lemon scented liquid) in water cooked on the wooden stove woth water from my own well. A small fountain sprinkles outside in a large copper bowl, a pieceful and soothing sound. As I open the door, the dogs run in and out. The crows have flown over the sky and in the top of the pine tree there is another bird singing the evening serenade.

The wood was cut in the sunshine, and the lawn was mowed when I was here last with my love. We had our minivacation and even found a few days to spend in the cottage. Now I am on vacation throughout July and my daughter and I will probably spend at least two weeks of that time in the summer paradise.

It is strange to realize the relacing effect that my summer house has on me. It is old, it is a bit scruffy and not perfectly clean, but it is peace. In fact, to me it is almost the basic definition of peace. Although no one can hear me I always get a bad conscience when I start the lawn mower in the silence, and I enjoy it just as much when I can turn it off with the smell of freshly cut grass in my nostrils.

The other day I decided to start working full time now in July. In order not to sabotage the planning at work, I will replace the time with vacation days instead. Isn’t that stupid? Well, as a matter of fact not. Currently I just feel that I am waiting for the doctor to decide for it, which he will do nevertheless in September, so it is just a matter of a couple of months. And furthermore, I get more money. But the most important part is that I will not use up all my days of sick leave. I will soon use my last day with decent pay while being sick, and then there is no safety margin at all. So, I have every reason in the world to start working full time NOW.

OK, so since I am now working full time, does that mean that I am healthy again. The logic is fine, but in the practical sense (and in the minds of politicians) things are not that easy. Whether to call myself sick or not, is another issue. I am not the same person that I was before I was burnt out, that is quite clear. I have several shortcomings still, I get very tired very easily, and there are many cognitive problems left. But I don’t think it helps to define myself as sick any more. I am who I am, with the shortcomings I have. I will have to cope with myself many more years, and it is pointless to long for all the things you can’t do any more (even if you have been able to before). Life is too short for that. My sweetheart has helped me on the way to realize this and now it is only the implementation left (and that is pretty hard). The protective shell around me is a hard surface to crack, but the notion is slowly getting through. I am who I am, and that is a person who will make me proud soon again.

And the cottage is a part of my therapy right now. By being here I realize more and more clearly how much life has to give, if I only will let it. I am a privileged person, and I only need to be able to accept that. And that may be the most difficult thing to learn. How do allow life to give us what it offers? How can we drop all negative stuff, and get rid of all the unnecessary ”musts” in life. I don’t know yet, but I feel that here, in my paradise is some parts of the answers to these questions… Somewhere!

Read Full Post »

Older Posts »