Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Funktionshinder’

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Kristdemokraterna förnekar sig inte. Nu går Göran Hägglund ut på röstfiske genom att lova 10 000 nya jobb för funktionshindrade i offentlig förvaltning. Stigmatiseringen fortsätter. Vi behöver faktiskt inte fler jobb för funktionshindrade. Vad vi behöver är att se till att fler personer med funktionsnedsättningar får jobb. Det är skillnad, det, Hägglund!

Idag är det som person med en funktionsnedsättning ofta svårt att få ett jobb. Inte för att det inte finns jobb, utan för att de jobben av någon anledning inte tillsätts med personer som har en funktionsnedsättning. När så gott som alla i en klass får ett passande jobb, men den person som har en funktionsnedsättning inte får det, så undrar man lite. Var betygen så dåliga? Nej, det var de inte, de tillhörde den övre delen av klassen. Varför blev det inget napp? Ja, det undrar man faktiskt. Kan det vara så att funktionsnedsättningen spelar in? Kan det vara så att företagen har kontor där det inte fungerar att vara rullstolsburen? Kan det vara så att det finns en osynlig diskriminering?

När en person som var beroende av rullstol skulle praktisera som handläggare på kommunens kontor för anpassning av boende för äldre (och personer med fuinktionshinder), så råkade hon komma precis när man flyttade till nya lokaler. I tre veckor satt hon placerad i ett rum där man för att komma in var tvungen att gå uppför ett 22 cm högt trappsteg (!). Hon kunde naturligtvis inte genomföra praktiken med den placeringen. På KOMMUNENS kontor! Vad hände? Inte mycket, faktiskt. Ett tag var det frågan om hon skulle få praktiken godkänd överhuvudtaget, eftersom hon inte var på praktiken under tre veckor. Som tur var så slapp hon bestraffning för att kommunen inte följer bestämmelserna om tillgänglighet.

Men det handlar alltså inte om att vi behöver inrätta jobb för personer med funktionsnedsättning. Nej, vi behöver se till att personer som har en funktionsnedsättning får de jobb som de faktiskt är kompetenta till. Inte specialjobb, utan vanliga jobb, i en äkta konkurrens med alla andra. Och där de inte nekas jobbet på grund av funktionsnedsättningen. Det handlar också om att vi måste se till att arbetsmiljöerna fungerar för alla, oavsett de personliga egenskaper man har.

DET är vad vi behöver, Göran Häggkvist!!!

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Cyklar kan inte minska biltrafiken – DN.se.

Det handlar nog inte så mycket om att ersätta ett trafikslag med ett annat. Det handlar om att se till att man ger förutsättningar för alla trafikslag. Ofta innebär lösningar som gör det enklare för bilar, att det blir svårare för andra trafikslag. Det är cyklister och fotgängare som får använda sig av tunnlar (och ofta ganska jobbiga uppförsbackar). Det är cykelbanor som går i krokar och svängar för att låta nya raka gator gå rakt fram. Det blir helt enkelt hela tiden lösningar på bilens villkor, och inte på de mer naturvänliga transportmedlens.

Tänker man sedan i termer av funktionshinder, så blir tunnellösningar på korsningar nästan komiskt dåliga. Att rulla nerför kan ju gå bra… men att med ren muskelstyrka ta sig uppför en backe som finns under vanliga gator och tåglinjer är inte enkelt ens för en vältränad person.

Återinför möjligheten att ta med cyklar, både på pendeltåg, bussar och andra kommunala färdmedel. Låt cykeltransport ingå i biljetten, och se till att det finns hyr- eller lånecyklar att tillgå på centrala platser. Enkla lösningar, som egentligen bara är tekniska problem, och tekniska problem kan ju lösas.

Det som behövs är en genomarbetad helhetssyn på kommunikationspolitiken. Frågan är väl bara om viljan att åstadkomma en sådan finns?

Read Full Post »

Idag deltog jag i marschen för tillgänglighet. Det var en fantastisk upplevelse, och faktiskt första gången jag gick med i ett demonstrationståg. Det var enligt uppgift 128 personer som gick med här i Uppsala och det tar en viss plats, vilket en hel del människor upptäckte. Vädrets makter var både med och emot oss. Det var mulet och regnhot, vilket möjligen kan har hindrat en del från att vara med (det är kallt att sitta i en elrullstol när det blåser snålt och regnar). Men det var å andra sidan uppehåll hela vägen och under talet (nåja, några regndroppar var det ju, men i stort sett).

Polisen missade avtågstiden, men vi gick ändå över gatan (inför grön gubbe, att den sen slog om så snabbt till rött var ju inte vårt fel, eller hur?). Sen fick vi faktiskt hjälp av lite blåljus över Kungsgatan… Jag tror att slagorden hördes där vi gick fram, och även om det inte hördes, så syntes vi i varje fall, och jag tror det är minst lika viktigt att synas som att höras. En grupp som inte märks, hamnar lätt i situationen att man inte heller finns, åtminstone inte i vardagstanken.

Det som jag tycker är lite synd är att det är så få personer som inte förstår hur viktig tillgänglighet är även för personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighet handlar inte om särintresse, det är ett allmänintresse, även om det är många som inte inser det. Tillgänglighet handlar om att göra miljön i samhället lättare att använda sig av. Det betyder att det finns färre hinder, det betyder att det är lättare att uppfatta information. I de allra flesta fall betyder en tillgänglig miljö att alla får det lättare.

Det var en del personer utan funktionsnedsättning med i ledet. En del kanske hade dolda funktionsnedsättningar, men oavsett det… Det som jag undrar är varför inte alla medborgare uppskattar försöken att göra en människovänlig miljö. Jag menar:

  • Hur många är det inte som har cyklat omkull på en trottoarkant?
  • Hur många är det inte som har trillat i en trappa?
  • Hur många är det inte som har slagit tårna i en tröskel?
  • Hur många är det inte som har missat något på grund av att de inte sett skylten eller anslaget?
  • Hur många är det inte som har missat tåget eller flyget, eftersom de inte hört något utrop?

Den här listan kan göras lång, men det är ändå bara några få exempel på hur det som kallas tillgänglighet kan göra livet behagligare för alla, och inte bara personer med en funktionsnedsättning. Sen finns det naturligtvis insatser som är riktade mot enstaka grupper av personer med funktionsnedsättning och som andra inte har så stor nytta av, men det är fortfarande en liten kostnad för att få med alla människor i samhället.

Huvudpoängen är dock att i stort sett alla tjänar på tillgänglighet, och att det därför måste bli en allmän angelägenhet, istället för att som nu betraktas som särintressen.


Ett övergångsställe i Pompejii

Ett övergångsställe i Pompejii


Jag misstänker att förkärleken för höga trottoarkanter är en kvarleva från historisk tid. De gamla romarna hade ju övergångsställen på grund av de dåliga vägarna (och, antar jag, på grund av att man kanske inte bar bort allt avfall, utan kastade det på vägen?) Men idag så har vi rensopade gator, så varför behöver vi kantsten vid trottoaren? För att skydda fotgängaren? Ja, men då kanske de inte behöver vara 15 cm höga? Eller kan man tänka sig andra sätt att skydda fotgängare, så att det inte sker på bekostnad av framkomligheten?

Jag tror det finns lösningar, men det kräver förstås att man försöker… och vill försöka… Det är väl det vi får som om det finns politiker som vågar göra… försöka tänka tillgängligt.

Read Full Post »

Jag försöker att göra min medborgerliga plikt och lyssna på den politiska debatten. Men ju mer jag lyssnar, ju mer förtvivlad blir jag. Var finns den riktiga politiska debatten. Jag lyssnar efter konkreta vallöften. Men de luser med sin frånvaro, i mycket hög grad.

Det jag hör är den retoriska politiken, politiken som går ut på att tala om hur dålig motpartens politik är jämfört med den egna. Jag tror inte jag har hört någon politiker säga att något förslag från motparten är bra och ska stödjas. Nej, det handlar om ”kostnadschocker”, ”tobleronepolitik”, ”skräckpropaganda” osv. Motståndarna är ”oansvariga” och förstår inte vad de gör. De förstår inte heller att det bara är få som drabbas, eller att den som drabbas orättfärdigt är det synd om (senast i dagens debatt i  radion mellan Ohly och Hägglund). Sanningen finns i det egna blocket, och ingen annan stans. Politikerna verkar ha gjort det till en konst att

Hårddrar jag det hela? Ja, kanske lite, det finns säkert undantag. Men det är förvånande hur svårt det är att förstå vad politikerna vill, när allt döljs i politisk retorik. Det som blir kvar i mina öron är retorisk politik, som är fullständigt ointressant för mig som väljare.

Jag saknar politiker som diskuterar reella frågor som hur vi ska göra samhället inkluderande, hur vi ska stoppa diskrimineringen eller hur vi ska se till att även personer med funktionsnedsättning har en seriös chans att få en anställning. Att bara prata om utanförskap och att folk inte vill arbeta, det hjälper inte en person som nekas anställning hela tiden, bara för att han eller hon sitter i rullstol. Då handlar det inte om vilja, då handlar det om att inte FÅ arbeta. Och att ersätta den nekade platsen med mera utbildning är inte heller en lösning om man vill arbeta, men nekas den möjligheten.

Men det pratas inte om det här i politiken. Det pratas om att si och så många är arbetslösa, eller att det är en usel arbetsmarknadspolitik, men jag hör inga förslag på hur vi verkligen ska få mer folk i arbete, av de som verkligen vill.

Jag efterlyser diskussioner med riktig politik. Jag saknar diskussioner där den retoriska politiken har kastats på sophögen, där den hör hemma, och ersatts med en diskussioner om riktig politik, politik som berör de enskilda människorna.

Read Full Post »

« Newer Posts