Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Funktionsnedsättning’

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

Funktionsnedsättning är inte någon het valfråga i årets val heller. Det pratas mycket om rättvisa och jämlikhet, men det är mycket ord och lite verkstad. I de fall som man nämner personer med funktionsnedsättning så är det väldigt fluffiga allmänna ordalag utan några direkta löften. I den rödgröna regeringsplattformen finns personer med funktionsnedsättning nämnt på två (2) ställen.

”Förutsättningarna för personer med en funktionsnedsättning att delta i arbetslivet måste också förbättras.”

”En stark lagstiftning mot diskriminering ger ett verktyg för att människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning blir delaktiga i samhälls- och arbetsliv.”

säger man.

På alliansens hemsida ser det inte mycket bättre ut. Jag får en sökträff på ”funktionsnedsättning” och en på ”funktionshinder”. I ena fallet säger man sig lokalt i Uppsala vilja satsa på 14 miljoner på arbetsmarknadsinsatser för personer med en funktionsnedsättning, i det andra vill man öka stödet till anhöriga som vårdar äldre med demens eller funktionshinder (!).

Det verkar inte som att man vill ta en debatt om att öka rättvisan i samhället. Man berör överhuvudtaget inte de viktiga frågorna som handlar om individens självständighet, rörlighet, rätt till stöd och assistans. Det enda uttalandet av de ovan som jag faktiskt gillar är att stärka lagstiftningen mot diskriminering. Idag har en person med en funktionsnedsättning mycket svårare att få ett arbete än en person som inte har något (synligt?) sådant. Där ser jag faktiskt ett någorlunda konstruktivt förslag.

Men var är debatten i övrigt hos politikerna? Välfärd för alla verkar inte inkludera alla.

Read Full Post »

Hörde idag KDs Göran Hägglund bli intervjuad i radion. Han pratade om många saker, men inte minst blev jag lite nyfiken över hans tankar kring arbetsmarknaden. Han vill tydligen föreslå att man ska vara tvungen att ta ett arbete oavsett var i Sverige det hamnar. Jag förstår vad han tänker, man måste ta sitt ansvar för att försörja sig. Han slingrade sig undan frågan om det var rimligt att en mamma med ett ett och ett halvt år gammalt barn skulle vara tvungen att veckopendla från Karlstad (tror jag det var) till Blekinge för en provanställning. Men det är nog inte det värsta exemplet.

Jag funderar med stort intresse på hur de tänker sig en sån pendling med en elektrisk rullstol? Färdtjänst i 60 mil enkel resa? Det är enkelt att räkna på kostnaden för denna pendling, men än värre blir ju att försöka få någon ledig tid i hemmet. Och om man då har barn, så blir det en rätt enkel ekvation… ingen tid för barnen.

Flyg och tåg är ju inte att tänka på. Jag vet faktiskt inte om SJ har öppnat sina rullstolshissar på X2000 tågen? Skulle dock inte tro det. Att dessutom resa med assistent är inte så lätt det heller.

Men det finns värre problem, t.ex. när man väl bestämmer sig för att vara ansvarsfull… Att flytta utanför landstingsgränsen innebär nämligen att man måste få i princip hela sitt liv omprövat. Behovet av assistans måste omprövas. En lägenhet måste anpassas (arbetsplatsen får vi hoppas redan är tillgänglig, men det kan nog vara si och så med den saken). Eftersom den vanliga (manuella) rullstolen är landstingets egendom måste den återlämnas, oavsett hur inkörd den är… och sen får man vänta på att få en ny utprovad i den nya hjälpmedelscentralen (där man förmodligen är okänd). Till vissa kommuner är man inte ens välkommen att flytta om man inte redan har sin situation ordnad.

Som en liten (o-)rolig parentes kan jag ju konstatera att alla medborgare är fria att flytta vart som helst i hela Europa, medan personer med en funktionsnedsättning knappt kan flytta sig mellan två landsting utan att de byråkratiska kvarnarna ska börja mala. Varför ska en funktionsnedsättning behandlas olika beroende på var i landet man råkar bo? Och följdfrågan till Hägglund blir naturligtvis om man verkligen ska tvinga personer med en funktionsnedsättning att flytta till ett sämre landsting för att få ett arbete? I det fallet handlar det inte om bekvämlighet, utan om helt förändrade livsvilkor.

Innan man inför en sådan tvingande regel, så bör man göra behandlingen av personer med funktionshinder likvärdig i hela Sverige (ja, varför inte i hela EU, för den delen). Det ska inte vara beroende på var man bor vilket stöd man ska få.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Kristdemokraterna förnekar sig inte. Nu går Göran Hägglund ut på röstfiske genom att lova 10 000 nya jobb för funktionshindrade i offentlig förvaltning. Stigmatiseringen fortsätter. Vi behöver faktiskt inte fler jobb för funktionshindrade. Vad vi behöver är att se till att fler personer med funktionsnedsättningar får jobb. Det är skillnad, det, Hägglund!

Idag är det som person med en funktionsnedsättning ofta svårt att få ett jobb. Inte för att det inte finns jobb, utan för att de jobben av någon anledning inte tillsätts med personer som har en funktionsnedsättning. När så gott som alla i en klass får ett passande jobb, men den person som har en funktionsnedsättning inte får det, så undrar man lite. Var betygen så dåliga? Nej, det var de inte, de tillhörde den övre delen av klassen. Varför blev det inget napp? Ja, det undrar man faktiskt. Kan det vara så att funktionsnedsättningen spelar in? Kan det vara så att företagen har kontor där det inte fungerar att vara rullstolsburen? Kan det vara så att det finns en osynlig diskriminering?

När en person som var beroende av rullstol skulle praktisera som handläggare på kommunens kontor för anpassning av boende för äldre (och personer med fuinktionshinder), så råkade hon komma precis när man flyttade till nya lokaler. I tre veckor satt hon placerad i ett rum där man för att komma in var tvungen att gå uppför ett 22 cm högt trappsteg (!). Hon kunde naturligtvis inte genomföra praktiken med den placeringen. På KOMMUNENS kontor! Vad hände? Inte mycket, faktiskt. Ett tag var det frågan om hon skulle få praktiken godkänd överhuvudtaget, eftersom hon inte var på praktiken under tre veckor. Som tur var så slapp hon bestraffning för att kommunen inte följer bestämmelserna om tillgänglighet.

Men det handlar alltså inte om att vi behöver inrätta jobb för personer med funktionsnedsättning. Nej, vi behöver se till att personer som har en funktionsnedsättning får de jobb som de faktiskt är kompetenta till. Inte specialjobb, utan vanliga jobb, i en äkta konkurrens med alla andra. Och där de inte nekas jobbet på grund av funktionsnedsättningen. Det handlar också om att vi måste se till att arbetsmiljöerna fungerar för alla, oavsett de personliga egenskaper man har.

DET är vad vi behöver, Göran Häggkvist!!!

Read Full Post »

Altmer ofta undrar man över om det är den enskilda människan som är till för myndigheters maktbehov, eller om myndigheterna är till för de som behöver hjälp. Jag har några gånger nu skrivit om ett konstigt beslut av Försäkringskassan, men idag läste jag om ett fall som får Joseph Hellers ”Moment 22” att framstå som lätt som en plätt.

Om en människa tidvis har så ont att hon knappt kan gå ur sängen, så borde det vara uppenbart att man inte heller kan ha ett vanligt arbete, inte ens på deltid. Det finns en uppsättning med sjukdomar som likt fibromyalgi inte syns, men som kan utgöra en fullständig funktionsnedsättning. Om funktionsnedsättningen dessutom inte är konstant, utan varierar med dagsformen, så är det tydligen helt omöjligt att betraktas som sjuk på heltid. Andra påverkande sjukdomar som har lite liknande problem är migrän, som ofta kan göra en person helt utslagen under allt från en dag till flera dagar på rad.

Utmattningssyndrom är också en sån åkomma som är väldigt svår att förutsäga, eftersom tillståndet går upp och ner hela tiden. Att då helt plötsligt konstatera att sjukskrivningen (om man nu fått någon) tar slut, trots att man knappt kan stå på benen av trötthet, trots att man inte kan komma ihåg de enklaste saker fortfarande, trots att man går sönder av att utsättas för den minsta stress, borgar för att man snarare blir sjukare än friskare. Om enda räddningen är att gå tillbaks till sitt jobb (som kanske varit orsaken) så blir pressen på att fungera ”normalt” kanske det som får personen att ramla tillbaks igen.

Att som sjuk forslas mellan myndigheter är dessutom som att sparka på en liggande. Man är sjuk, vilket innebär att man inte har den kraft som behövs för att stå upp för sina rättigheter. Ett enkelt byte för den stora myndighetsmaskinen, som helt sonika kan köra över den som redan har gått ner för räkning… och staten tjänar pengar på det…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »