Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Konst’

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Vem drar gränsen för vad som är ett konstverk, egentligen? Det verkar som att just nu så är det konstnärerna som definierar vad som är konst och inte. Och definieras det som konstverk, så är det ett konstverk, och då får man visa upp det. Det känns som att konstbegreppet riskerar att tunnas ut till den grad, att det inte längre betyder något. jag lyssnade idag (20 maj 2010) på intervjun med Lars Vilks i Sveriges Radio och fick en hel del tankar kring konst och yttrandefrihet.

Lars Vilks säger i intervun att: ”Allt är en del i ett konstverk.”och på slutet så medger han att även intervjun är en del av konstverket kring rondellhundsteckningen.

Det är lite oklart om han i det första uttalandet menar processen som han själv definierar som sitt konstverk kring rondellhunden, eller om han menar att det gäller all konst. Oavsett vilket så drar han ju en godtycklig gräns mellan vad som är konst och inte när han säger att ”Det ska vara en skillnad mellan verkligheten och konstverket.” och i samma veva menar att den intervjun han genomför i radion är en del av konstverket.

Om man drar hans definition av processkonst till sin spets, så spelar vi alla med i det spel som han kallar sitt konstverk, även de som kritiserar honom, och de som även går till angrepp mot honom. Men han gör där en passande inskränkning: ”När man kommer till stor materiell förstörelse blir estetiseringen poänglös.” Ett uttalande som det inte verkar som att man håller med om på konsthögskolan, där nersprejade tunnelbanevagnar anses vara konst.

Det verkar på Lars Vilks som att inte heller yttrandefriheten är absolut. Han påpekar att vi måste vara överens om vilka spelregler som ska gälla, men säger strax efteråt i intervjun att ”det tycks ju som att många Muslimer verkar ha fått uppfattningen att man har stor rätt att föra fram sin egen åsikt och få den fullt ut godtagen. ” (11.13)  Jag trodde att det var det som var yttrandefrihet, att man får föra fram sin åsikt och att detta är accepterat.

Enligt Lars Vilks så innebär uppenbarligen yttrandefrihet inte heller att man får skrika ”svin och gris” till honom (10.25). Då är det istället en mob som inte ska uttala sig (eftersom de är fundamentalister och för såna gäller inte yttrandefrihet). Kanske lite grovt tolkat, men innebörden framstår rätt klart för mig. Konstnärer har större yttrandefrihet än vanliga människor, och naturligtvis större yttrandefrihet än fundamentalister.

Lars Vilks menar dessutom på slutet att nästan all bra konst är provocerande, och att alla konstnärer är provokatörer. Vad jag tycker han missar är att provocerande konst inte nödvändigtvis är bra. Och Lars Vilks rondellhund är dålig konst, som är enbart provocerande.

Som avslutning säger Lars Vilks också  att det är skillnad på en ”provokatör” och en ”bra provokatör”. Lars Vilks är en usel provokatör,  som förstör mer än han förstår.

Jag vill nog påstå att Lars Vilks är en usel provokatör, som med sina handlingar skapar mer skada än han själv är medveten om.


PS. Jag måste säga att jag inte anser att det är OK att dödshota någon, eller att gripa till våld. Det är inte min avsikt med det här blogginlägget. Våld löser inga problem. Jag vill heller inte begränsa yttrandefriheten. Men som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så innebär yttrandefrihet också ett stort ansvar, ett ansvar som jag inte tycker att Lars Vilks tar.

Read Full Post »

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »