Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Livet’

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Det slog mig som en mindre bomb häromdagen att det är så väldigt vanligt att man kämpar för att få några underbara (vilket de ofta inte hinner vara) dagar över julhelgen. Man sliter och stressar så att man knappt hinner njuta av det man gjort. Man kastar i sig julmaten för att hinna till Kalle Anka, och sen julklappar. Det var i och för sig inte just det som slog mig, utan att det blir så felprioriterat.

Muminhuset som pepparkakshus...

Jul hos mumintrollen.

Det är inte Julafton och Juldagen som borde vara Julen, utan det är allt det vi gör för att förbereda julen som borde vara den verkliga JULEN. För alla ensamma mammor och pappor som inte har förmånen att ha barnen hos sig, så blir det väldigt lätt en traumatisk upplevelse med den tomma lägenheten på julafton.

Vi sliter för att dela tiden ”rättvist” över julen, men glömmer att det finns massor av kvalitetstid att dela, den tiden då man ”gör julen”.

I år blev själva julstädningen idag, dagen före dopparedan, en riktig mysdag för både mig och min dotter. Vi byggde klart vårt pepparkakshus, i form av muminhuset, hon kokade knäck, och jag invigde min nya dammsugare. Egentligen kan julafton bli precis hur som helst nu, för vi har haft några härliga mysdagar nu innan jul.

Jag tror att oavsett om vi tror på Gud eller inte, så skulle vi må bra av att tänka mer på advent, dvs. väntans tid, snarare än att tänka på ”den mysiga julaftonen” då vi ändå inte hinner med att njuta av varandra.

Även julen tror jag mår bra av Karin Boyes tanke om att det är vägen som är mödan värd.

Men jag önskar ändå er alla en riktigt god julhelg, och hoppas att ni kan finna det lugn och den värme som borde finnas i en riktig jul, oavsett om man firar den med familj, vänner eller själv…

GOD JUL!

Read Full Post »

Stora och små…

I vanliga fall brukar jag bli mer upprörd över de som förfasar sig över att man visar människan som hon blev skapad (och kanske även i ögonblicket hon blir till) än de som förfasar sig över att folk slår ihjäl varandra i TV-rutan (eller på film). Att eåringen människor som älskar varandra borde vara mindre kontroversiellt än att visa människor som dödar varandra.

Men i senaste Melodifestivalssändningen gick tydligen Dolph Lundgren över gränsen… I varje fall över gränsen för vad en treåring klarar av att se. Treåringen klarade tydligen att se de tidigare avsnitten med den hemske Dolph, men senaste avsnittet, där Dolph, mycket skådespelaraktigt, på övertydligt stuntmannavis hanterade tre skurkar på en gång, det var tydligen för mycket. Här kan ni se klippet, och känsliga treåringars föräldrar varnas. Titta när barnen har somnat!

Nu har två familjer stämt SVT för att det var så kraftiga våldsinslag att deras barn inte klarade av det. Uppenbarligen var dessutom famlijen kraftigt drogpåverkad, eftersom man inte ”hann stänga av TVn” innan sketchen sändes. Våldsinslaget kommer nämligen flera minuter in i sketchen.

Men frågar jag mig… vad hände på TVn bra mycket tidigare (typ när Rapport sänds)? Vad tyckte treåringen om allt fint och vackert (verkligheten) som sändes där? Hur skyddar de vuxna sina barn mot verklighetens filmer?

För övrigt så undrar jag lite försynt vad en treåring gör uppe efter nio på kvällen? Är föräldrarna så lata (och flata) att de inte orkar lägga barnen på en vettig tid? Jag undrar om inte socialtjänsten kanske skulle ta sig en titt på föräldrarna som förfasar sig över att TV sänder våldsinslag så tidigt när deras treåring vägrar gå att lägga sig.

Det kanske blir dags att återuppväcka John Blund från det härliga 70-talet… Hallå, Lennart Svahn, var är du? HJälp oss! Låt John Blund komma tillbaks vid sju, så att föräldrar vet när deras barn ska gå isäng…

Förhoppningsvis slipper vi med det alla pundiga föräldrar i fortsättningen… Hej John Blund och Dolph!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2010/article6763678.ab

Jag inser att det kanske är på sin plats att säga att jag absolut inte försvarar allt våld som visas på film och TV. Jag tycker det är bra mycket värre, som sagt att visa våld och mord och död, än att visa mänsklig kärlek i sin mest utlämnade form… Men det får finnas gränser för vad som inte är tillåtet också.. och då tycker jag nog personligen att Dolph hamnar på den tillåtna sidan, med bred marginal.

Read Full Post »

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som det så vackert heter) inser jag att jag innan det hände inte hade kunnat föreställa mig hur det verkligen är. Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör. Men jag har i varje fall kommit till slutsatsen att jag vill försöka förklara hur jag upplevt min sjukdom. För det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. Och även om jag nu är frisk, formellt sett, så är jag i varje fall inte återställd. I det här lite längre blogginlägget tänkte jag ge min egen bild av hur jag upplevt det att vara ”utbränd”.

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. De övriga timmarna gick åt till att äta och försöka göra det mest essentiella. Då och de första månaderna efter det, trodde jag faktiskt att det enda man behövde göra var att sova och vila, så skulle det snart ”gå över”. Det trodde jag nog fortfarande efter tre-fyra månader.

För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört nosen rakt in i bergväggen til tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex. minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Originalplanen blev nu att börja jobba 25% redan efter tre-fyra månader, och det värsta är att jag trodde på den planen. Nu har det snart gått två år, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag är visserligen helt friskskriven, men det beror mer på försäkringskassans regler än på mitt verkliga tillstånd.

Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Som tur är har jag in hittills inte haft problem med nattsömnen vilket ofta kan vara ett tillkommande problem. Men jag har för närvarande två olika sätt att vara trött på. På kvällen är jag vanligt sömnigt trött och sover oftast relativt ostört natten igenom. Den sömnen känner jag väl igen, för den är den vanliga sköna tröttheten. Men på dagen blir det annorlunda. Då känner jag mig trött på ett helt annat sätt, och när den blir riktigt påträngande, då kan jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.

Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att sitta på kontoret lika lång tid, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

Vad finns det mer för symptom som dröjer sig kvar förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer (inte för att besvären tilltagit, utan för att jag ser mönstren tydligare. Det som jag upplever är bl. a. följande:

  • Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex. en mobilkalender eller en datorkalender.
  • Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
  • Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
  • Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
  • Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

En bra sammanfattning av hur det fungerar rent allmänt finns på den här webbsidan:

Stressmottagningens hemsida
(länken fungerade inte ett tag, men nu har jag ändrat den så att den ska fungera igen)

Read Full Post »

Stillhet på sportlov…

Susade uppför liften i Ullådalen. Åres härliga berg tornar upp sig kring mig i solskenet, och jag inser efter en stund att jag är så koncentrerad på att åka skidor att jag inte hinner med att titta på allt som är runtomkring mig, inklusive det fantastiska sceneri som finns. Jag stressar upp och ner för backen och missar det som egentligen är meningen med lovet… att ta det lugnt och njuta av allt vackert runt omkring.

Väderfenomen över Årefjällen

Jag satte mig att titta på de konstiga väderfenomenen högt uppe i backen. Jag hade knappt fått av mig skidorna och njöt av utsikten, så kom en trevlig person och frågade om jag gjort illa mig. Det är lite intressant att en person som sitter och tittar på utsikten snarast förutsätts ha råkat ut för en olycka än sitter still av egen vilja…

Det känns ibland som att vi har alltmer bråttom att ha ledigt att vi glömmer att faktiskt ska njuta av ledigheten, snarare än prestera (t.ex. ett visst antal åk per dag). Bara för att man får åka jättemånga gånger, så betyder det inte att man förlorar pengar om man inte utnyttjar åkkorten till max. Man kan faktiskt ha det skönt också…

Read Full Post »

Det är lätt att man tänker på funktionsnedsättning som något som måste synas. Och är det inte synligt så brukar man tänka på personer med hörselskador. Men det finns många andra funktionsnedsättningar som inte syns, men som påverkar en persons liv i allra högsta grad. Det behöver inte ens vara ansett som funktionshinder, men ser man det från personens perspektiv och hur man blir behandlad i samhället, så framstår även de dolda funktionsnedsättningarna som allvarliga funktionshinder i samhället. Samhället har inte mycket tolerans för funktionsnedsättning i allmänhet, och när det gäller de osynliga så finns det ofta en attityd av att ”men det syns ju inte på dig, så då kan det inte vara så farligt”. Ännu värre är väl att när det inte syns, så är det svårt för andra att förstå hur funktionshindrande det kan vara.

Nu kommer säkert en del att tycka att det jag pratar om inte är ett verkligt funktionshinder, eftersom det inte ”märks” utåt, men helt klart är det något som gör mig som individ handikappad i min aktivitet i samhället. Samhällets funktioner ställer mer och mer krav på oss som människor, och om vi inte kan anpassa oss så är det inte samhället det är fel på, utan oss individer. Så jag kommer att fortsätta prata om de dolda funktionsnedsättningarna som ”funktionshindrande” i det här inlägget.

En del dolda funktionsnedsättningar har med smärta att göra. Det finns många ”osynliga” smärttillstånd, som kraftigt kan påverka hur vi som människor kan agera i samhället. Ett av de vanligare är troligen migrän, som kan slå en människa från ingenstans. Inom några minuter blir man helt utslagen, och kan i vissa fall inte ens ta sig själv från en plats till en annan. Det syns ofta inte… och för den som inte har annat än vanlig huvudvärk så är det svårt att inse att man kan ha så ont i huvudet. Det är väl bara att ta en huvudvärkstablett? Men det är det inte… många gånger hjälper inte ens vanliga huvudvärkstabletter, utan man tvingas ta starkare mediciner som ger illamående, och allehanda kroppsliga påverkningar.

En icke-smärtkopplad osynlig funktionsnedsättning är de efterverkningar som uppstår efter utbrändhet (utmattningssyndrom). Att inte ha samma kapacitet, att ha minnesproblem, att inte fungera i vissa typer av stressituationer, allt sådant är sådant som inte syns. Att man blir frisk (enligt försäkringskassan eller läkarens intyg) betyder inte att man är frisk, utan man har många efterverkningar kvar även när det inte längre märks utanpå. Att få folk att förstå att man som person inte fungerar som förut, eller att man har kvarvarande problem, är ofta omöjligt, om man inte blottar sig helt och berättar öppet, något som för många kan vara väldigt svårt…

Så, vad gör man med den här typen av dolda funktionsnedsättningar? Egentligen kan man inte göra mycket annat än att försöka acceptera det finns. Dolda funktionsnedsättningar ger ofta en känsla av skuld hos den som har det, en känsla av att inte bli trodd… ”Det kan inte vara så farligt”, ”Det är ju bara huvudvärk”, ”Nu skyller han/hon på det igen”. Det är där jag tror att man kan göra mycket. Den generella attityden till dolda funktionsnedsättningar måste förändras. Det är reella problem som påverkar personen tillräckligt även utan den sociala stigmatiseringen som finns. Det är alldeles tillräckligt utan att man känner en känsla av att inte bli trodd.

Det finns naturligtvis många fler dolda funktionsnedsättningar, och alla kräver samma förståelse för att man inte kan ”se” att de finns… Fibromyalgi, reumatiska tillstånd, astma, allergier och liknande har samma problembild sett som ett funktionshinder i samhället. Det är tillräckligt att bära sjukdomen och de besvär den åsamkar, utan att behöva försvara sitt agerande utifrån den.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »