Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Livskvalitet’

När man hamnat över gränsen för att bli utbränd en gång får man oftast leva med att det kommer vara så ytterligt nära att kliva över igen. Man blir mer stresskänslig efter en utbrändhet, och det blandat med ett dåligt minne gör att man alltsomoftast befinner sig i väldigt stressande situationer. Även om jag inte kan bevisa det genom någon statistik blir jag mer och mer övertygad om att det egentligen inte handlar om stress i sig. Att ha mycket att göra behöver inte vara negativt utan kan vara väldigt inspirerande och till och med energivande. Nej, jag tror mer och mer att det handlar om att ha många viktiga bollar i luften. Att ständigt ha något nytt som måste lösas, ordnas, fixas eller ses till gör att hjärnan tvingas till ett sammanhangsbyte, och sker det för ofta så blir det väldigt ansträngande för hjärnan. Det blir en inre stress som inte alls behöver ta sig uttryck i ett stressat beteende (åtminstone inte till att börja med). Men inne i huvudet antar jag att det ser helt annorlunda ut.

Jag har jobbat med datorer och programmering i snart trettio år, och det är inte alltid så lyckat att dra paralleller mellan hjärnan och en dator. Men det har fallit mig in att gamla tiders datorsystem på något vis har vissa likheter med den mänskliga hjärnan på det här området. När datorn jobbar med många olika saker samtidigt, så skulle det optimala vara att den gjorde allting parallellt, dvs. den beräknar flera saker samtidigt. Nu fungerar det inte så, utan datorn arbetar mycket sekvensiellt. Instruktion efter instruktion behandlas (även om det går snabbt) för sig, och parallellitet var länge något som bara kunde simuleras (nu är det inte längre så, tekniken går ju framåt). När man simulerade parallellitet så lät man datorn beräkna korta snuttar på varje uppgift och sedan byta uppgifter hela tiden, så att alla uppgifterna beräknades (nästan) samtidigt.

Det här är givetvis mycket mer komplicerat än så, men grundprincipen är enkel. Jobba lite på en uppgift, byt sen till nästa, och nästa och nästa, och när man är klar så börjar man om från första snutten. Och det är nu jag kommer att tänka på hur många människor tvingas arbeta, och i allt högre grad. Snuttifieringsjobbandet! Datorn kan snabbt växla mellan olika uppgifter för användaren, och när mailen piper, så är det viktigt att kolla den på en gång (och hitta skräppost!). Man kan inte göra klart det man höll på med innan man kollar, det går ju bara inte. I min upplevelse är det inte stressen som tar kål på oss, utan splittringen på småsaker hela tiden. Och den ökar… Det blir fler och fler små uppgifter som måste hinnas med, och allt kortare tid att hinna med det på. Stressen ökar, men inte bara den. Tidsintervallerna man hinner sitta vid en uppgift minskar.

För att återknyta till datavärlden, så innebär varje växling mellan olika uppgifter att man måste växla innehållet i arbetsminnet för att passa till den ny uppgiften. Om det inte finns i minnet direkt så uppstår vad som kallas ett sidfel, och då måste det som finns i minnet lagras undan och det nya innehållet sökas upp och läggas tillbaks. Detta tar tid i en dator, men i den mänskliga motsvarigheten så tar det inte bara tid, det kräver en hel omställning av ansatsen. Man pratar ibland om ”byte av sammanhang” (context switching). Även om uppgiften i sig tar kort tid att genomföra (slänga ett oönskat reklambrev), så kräver omställningen förmodligen  längre tid (eftersom man även måste byta tillbaks) och en hel del mental energi.

Omställningen medför också ofta att man tappar tråden i den uppgiften som man höll på med. Att fånga upp tråden igen tar också energi. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det  är det här energislösandet som får krukan att brista och inte stressen i sig. Självklart spelar även stressen en viss roll, utan stress är det lättare att hålla många saker igång. Men på arbetsplatserna är det snuttifieringen som breder ut sig i de flesta yrkeskategorier, inte minst de där man hittar de flesta som drabbas av utbrändhet.

Read Full Post »

PIN-koden, en pinsam pina och

ett (ut-)brännbart ämne.

Jag har nu på kort tid havererat två av mina viktigare betalkort. Dels VISA-kortet, som inte visade sig tåla den omilda behandling jag utsatte det för när jag stoppade det i bakfickan (och satt på det en stund). Dels Volvo-kortet som efter tre försök spottade ut det med ett ”TVI!” och sen skrev mig på näsan, att den minsann varit snäll nog att acceptera tre försök från mig, men nu kunde jag titta i månen efter bensin.

VISA-kortet knäcktes mitt itu där det vackra guldglänsande säkerhetschipet sitter. Det fick till följd att jag fortfarande kunde använda magnetremsan eftersom den var obruten. Trodde jag. I affären visade det sig att terminalen inte accepterade att jag använde magnetremsa, eftersom jag ju hade chip på kortet! Efter lite övertalning så accepterade personalen att skriva in siffrorna för hand, vilket gick rätt bra efter två försök. Jag fick min lunch den dagen.

Volvo-kortet blev lite värre. Jag gick in på macken och bad dem att dra kortet för kassatankning med legitimation. Svaret blev: ”Tyvärr, det kan vi inte göra, för det saknas fyra siffror på kortet!”. Tydligen så behövs det några extra siffror (som finns med i magnetremsan, men inte på kortet). Den snälla expediten ringde då upp Volvo och bad dem om de extra siffrorna. De hade jag aldrig sett förut. När hon sedan matade in siffrorna i kassaapparaten hängde den sig och hon blev tvungen att ”starta om” den, vilket tog ca 5 minuter. Hon medgav att det just nu hände ett par gånger i veckan.

Till sist så skrev jag på en gammaldags drag-slip, och undertecknade med mitt namn, varpå hon motsignerade med de fyra siffror hon hade fått i telefonen. Det visade sig att de inte behövdes mer än som garanti för att hon fått kortet bekräftat via just Volvo. Efter en dryg halvtimme i kassan fick jag faktiskt bensin i bilen.

Så, vad har nu detta med användbarhet att göra? Självklart är det något som inte fungerar. Det finns flera aspekter av våra betal- och kreditkort som ställer till förtretlighet, och de flesta kan säkert se flera saker som kunde göras bättre i de situationer som jag berättat om ovan. MEN, jag tänkte faktiskt inte poängtera den vanliga användningssituationen utan snarare som ett tillgänglighetsproblem. Men på vilket sätt är det det?

I maj i år (2008) tog min reservtank slut. Ord som utbrändhet och att gå in i väggen är nästan utnötta, men det ligger något i deras metaforiska förståelse. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att två kvardröjande symptom ställer till det för mig. Jag har svårt att minnas saker och jag har ett som det verkar associationsdrivet språkproblem. Jag använder ofta ord för något jag ser eller snabbt associerar med en viss situation istället för det jag borde säga (eller tänka). Det som fungerar bra är sånt man bara gör, fast jag ofta glömmer bort att jag har (eller inte har) gjort det. Detta är ett osynligt handikapp, som ställer till en hel del förtretligheter.

Att VISA-kortet sprack berodde på att jag stoppat det på ett ”praktiskt ställe” som blev helt fel. Om jag lägger nycklarna på spisen, så kan de möjligen bli lite varma att ta i och jag hittar dem inte när jag ska gå ut, men om kortet hamnar i byxfickan så spricker det i själva säkerhetsanordningen, chipet, vilket gör att det blir helt obrukbart. Jag kan inte heller avhjälpa problemet på annat sätt än att beställa ett nytt kort. Jag kan alltså med en enkel misshandling låsa mig ute från alla mina pengar under den tid det tar att få ett nytt kort.

Att jag inte kom ihåg koden till mitt Volvo-kort kanske inte är så konstigt, dåligt minne kan man ha ändå, men vid utmattningssyndrom är det ofta ett karakteristiskt symptom, som finns kvar väldigt länge. Kombinationen med att associera rätt men fel blir inte speciellt bra. Vad hände med koden då? Jo, vid lite närmare eftertanke så insåg jag att jag faktiskt hade använt den rätta koden vid första försöket! Men varför fick jag ingen bensin. Jo, det var den rätta koden till mitt förra kort, som jag kasserade i April i år, för sex månader sedan. Den koden satt så bergfast i mitt huvud att jag inte tänkte på att jag fått ett nytt kort.

Jag vill se det här som ett tillgänglighetsproblem, snarare än ett användbarhetsproblem (även om det naturligtvis är det senare också). PIN-koder (och lösenord) är inte gjorda för att man ska kunna komma ihåg dem. De måste bytas om man blir av med sitt kort, och man kan i många fall inte ändra den kod man fått. Allt detta sammantaget gör livet till ett rent helvete för en person som har problem med att minnas. Att klistra fast en Post-It-lapp med rätt kod på sitt kort är inte tillåtet enligt reglerna, inte heller egentligen att förvara den på annat sätt tillsammans med kortet. Jag har sett ett stort antal försök till att kunna få med sig koden genom att använda allehanda konstiga kodnycklar, ”vänners” telefonnummer m.m.

Min första fråga är varför säkerhet måste vara så oanvändbart. Varje gång vi tvingas att komma ihåg något är risken mycket stor att vi skriver upp det någonstans, varför inte på en lapp som vi klistrar på skärmen? Eller så använder vi enkla lösenord som ”sigge” istället för ”ah1%Kglap{”. Är det någon som blir förvånad över det? Jag kan gott säga att den tidsrymd som jag kommer komma ihåg det senare lösenordet under, är kortare än det tar att läsa in det. Att lära mig det? Aldrig. Det jag, och många andra med liknande minnesstörningar, kommer ihåg är det vi lärt oss för länge sedan, som gamla lösenord och PIN-koder. Gamla telefonnummer sitter som smäckat, medan flickvännens mobilnummer är borta, så fort vi tappat vår mobil.

Den andra frågan är om utmattningssyndrom som funktionshinder finns med i tillgänglighetstänkandet idag. Det är ett samhällsproblem som växer, förmodligen inte helt utan koppling till det ökande beroendet av teknik, både explicit (som datorer och annan utrustning på arbetsplatser och i hemmet) och implicit (som kravet på att alltid vara tillgänglig på mobilen och uppkopplad mot nätet). Men var finns det förebyggande tänket, och inte minst, var finns tillgänglighetstänket som handlar om de som redan hamnat i den tillvaro som präglas av minnesproblem, extrem stresskänslighet och liknande symptom.

För en kort beskrivning av utmattningssyndrom kan man t.ex. se sammanfattningen på socialstyrelsens hemsida [1] (där finns även en 90-sidig rapport [2] om sjukdomen som kan laddas ner som pdf). Som så ofta så skulle en anpassning till detta funktionshinder förmodligen vara till stor nytta för de flesta användare, så min sista fråga är:

Var finns alla enkla men fortfarande säkra lösningar, som gör att vi som användare inte behöver ta till hjälpmedel för att komma ihåg vilken pinsam PIN-kod som vi måste pina oss med den här gången???

Mumriken – (5523)

Noter

[1] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Sammanfattning),  http://www.sos.se/fulltext/123/2003-123-18/Sammanfattning.htm

[2] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Rapporten i pdf-format, 90 s.) http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2003-123-18/2003-123-18.pdf

Read Full Post »

Att drabbas av utmattningssyndrom kommer oftast som en ”perfekt” avslutning på en lång och tung påfrestning, och det är naturligtvis sällan man når målet innan man tvingas slå på nödbromsen eller kraschar helt. Därför är det väldigt lätt att man, utöver den stress som utlöst utmattningssyndromet dessutom lägger på sig en känsla av misslyckande, som späder på depressionen som ofta följer med utmattningssyndromet. Det gör hela situationen värre, eftersom man inte känner att man kan släppa taget. Att släppa taget blir att ge upp, och att ge upp är ett misslyckande.

Det är också känslan av att vi är på väg att misslyckas som gör att vi pressar oss de där sista centimetrarna som får bägaren att slutgiltigt rinna över. Men det är en väldigt kontraproduktiv känsla. Utmattningssyndromet kommer sig ju av att man har haft en situation som går över det som är en normal nivå. Det är kroppen som säger ifrån att man inte har någon energi kvar, inte att man misslyckas med något. Och att spränga sig själv i spurten är inte något som hjälper upp situationen.

En person med utmattningssyndrom har drabbats av ungefär samma sak, som de personer som i en nödsituation lyckas lyfta helt omänskliga vikter, och som i många fall skadar sig själva för livet genom den överprestationen. Att ens försöka lyfta en bil är inte något som man skulle försöka sig på att göra i vanliga fall. Men när nöden kräver det, så kan det hända att man gör det utan att ens försöka tänka på det.

På samma sätt är det förmodligen inte många som skulle försöka sig på att hantera en överpressad stresssituation i vanliga fall, men när man har hamnat på gränsen till överansträngning fungerar inte hjärnan på samma sätt som normalt. Man inser inte att man försööker göra något som går utöver det vanliga. Och när det inte fungerar, så tar man det så lätt som ett misslyckande, istället för att inse att man redan överpresterat alldeles för mycket. De som hamnar i utbrändhet, borde snarare ses som hjältar som försökte, än misslyckade individer.

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Tomten…

Det här inlägget började jag på igår, men det ville inte bli just det här inlägget. Men nu vill det liksom bli skrivet i varje fall. Mellan grönsaksaladåb och blomkålsterrin så pickade det här inlägget på min axel och sa skriv mig, så nu gör jag det.

Nu ska jag skriva om Tomten. Jag kommer så väl ihåg hur min tro på tomten rubbades en gång. Jag hade liksom redan avslöjat honom julen före. Det måste ju vara pappa som tomtade för mig och min syster. Syster var ju lite mindre än jag, så det var ju jag som måste vara förståndig. Pappa försvann ju alltid när tomten kom. Så nu väntade jag med spänd förväntan i vårt sommarhus (ja, vi firade jul där det året, med kakelugnar och vedspis i det gamla 1700-talshuset) på att pappa skulle gå ut för att skotta eller något annat fånigt. Men han gick inte ut, det var för kallt, sa han.

Och då såg jag honom, med kutig rygg, en käpp, klädd i grå rock och luva. Skäggig var han så det räckte och han hade träskor i snön (det var mycket snö på vintrarna vid den tiden). Han klampade upp på bron, och stampade av sig snön. Jag ser honom framför mig. Med en helt okänd röst så frågade han om det var några snälla barn där. Jag hörde inte så mycket mer av vad som hände då, för jag satt bara där och tittade fascinerat på tomten. Han fanns… Han fanns nog ett eller två år till för mig, även om pappa försvann på julafton fortfarande efter det. Men det var så fint att få ha tomten några år till. Vår gårdstomte, som inte alls liknade den amerikanska ”Hoho”-tomten, utan som var den där gråa gubben som åt gröten från fatet under natten.

När jag själv fick barn, så var det ju klart att jag skulle vara tomte. Vi var församlade både mamma och morföräldrar och pappa och farföräldrar andra julen som vi firade med vår dotter. Och nu var det ju fråga om tomten… jag vet inte vad hon trodde, men jag smög ut i trappen och bytte om. In kom jag i tomtemask med massa vitt skägg och luva, en grå fårskinnsrock och ylletröja, träskor och en stor säck med allas julklappar. När min dotter öppnade dörren blev hon jätterädd och slängde sig om sin mammas ben. Hon vågade inte hälsa på tomten, men hennes mamma bjöd i varje fall in tomten i vardagsrummet där alla andra satt.

Min dotter tittade hela tiden förskrämt på tomten som satte sig på en stol. Hon ville inte gå fram, det var helt klart. Då frågade jag henne med förställd röst om hon ville hjälpa mig att dela ut klapparna. Men nej, det ville hon inte. Inte förrän hennes mamma hade lett henne fram till mig och sagt att det nog gick bra. Och då händer det. Jag tar fram första paketet som jag tror var till farmor eller mormor. Hon tar i paketet och sen…

Jag ser hennes ögon stirra in genom tomtemaskens ögonspringor. Hon är bara ett och ett halvt år, men ögonen säger mer än något annat. Hon tittar in i mina ögon säkert 10-15 sekunder. Sen så har hennes rädsla försvunnit. Jag ska inte säga att hon ler, för det var inte det hon gjorde, men hela hennes sätt förändrades på de där sekunderna. Det känns förresten som att det var betydligt längre än 15 sekunder. Tiden stannade medan vi tittade varandra i ögonen, och jag ska komma ihåg den stunden i hela mitt liv.

De säger att ögonen är själens spegel och någonstans tror jag att det är sant. Jag tror att min dotter såg min själ där, och även om hon inte kände igen mig (vilket jag faktiskt inte tror att hon gjorde), så kände hon på något vis igen det som finns innanför. Och hennes pappa är inte någon farlig person, alltså kan den tomte som har samma ögon som han inte heller vara det.

God jul nu alla människor på jorden! Ibland upplever man förtrollande ögonblick, och jag hoppas att ni gör detsamma nu i helgen!

 

Read Full Post »

Jultankar

Nu är julen snart här. För mig är julen alltid lite blandad, känslomässigt. Julen kan vara både vacker och jobbig som högtid. Det blir många måsten som måste uppfyllas och många krav som kommer fram. Men sen kommer de där fina stunderna… när man ätit julmaten och sitter bland de tända ljusen, när man packat upp julklapparna och rummet är ett hav av papper och snören och alla sitter med sina klappar och pysslar. Men det är inte alltid det blir så heller.

Värst med julen är nog det där påtvingade myset. Det måste vara på ett visst sätt, annars blir julen förstörd. Det är nog en av de saker man märker väldigt påtagligt efter en skilsmässa. Vissa jular (eller alla, för en del) så firar man själv. Notera att jag skrev ”själv” och inte ”ensam”. För många blir det tyvärr snarare ”ensam” än ”själv”. Mina tankar gå idag till alla de som tvingas att fira sina julaftnar i ”ensamhet”. Ensamheten är ofta påtvingad, och inte vald. Och det är svårt att acceptera att man kan fira julen (och andra stora högtider) själv.

Att fira en högtid själv kan dock vara ganska mysigt det med, om man bara bestämmer sig för det. Man kan fira sin högtid på det sätt man själv vill, och verkligen kasta loss ifrån konventionerna. För det är konventionerna som skapar ensamheten. ”Nu sitter alla andra och… och jag sitter här ensam…”. Men om man åker ut och tar ett midnattsdopp på midsommarafton, eller åker till en vacker plats och njuter av solskenet (eller regndropparna) på julafton istället för att packa upp klapparna.

Att nu i jul kanske bara tända ett par ljus och äta en god julmiddag precis med just allt det goda som man själv tycker om, och inget annat, med sommarsnaps till sillen om man vill det och sen ta sig en god kopp julkaffe med en dröm eller något sånt utan att stressa. Kanske till och med njuta av jultallriken framför TVn och Kalle Anka? Eller så kan man sätta sig och läsa en god bok som man köpt sig själv i julklapp, lägga upp fötterna eller bädda ner sig i sängen och njuta av att det är tyst och skönt och helt, helt ostressigt.

Varför inte göra julen till det den borde vara för alla? En lugn och skön högtid utan stress och krav, en oas av stillhet och vila så att man kan hämta kraft och energi för året som kommer. Och tänker man på det sättet, så är det kanske inte någon katastrof om man inte firar den precis som alla andra, eller som andra förväntar sig att man ska göra. För ärligt talat, hur jag firar min jul när jag är själv är det egentligen ingen annan som behöver bry sig om, eller hur?

Stå på er mot konventionen och bli fria, alla ni som firar julen på ert egna sätt!

PS. I år blir min jul minst lika egen som vanligt. Mitt på julafton ska jag åka 20 mil för att äta veganskt julbord. Det har jag aldrig gjort förut, men det ska bli spännande. Aubergine-sill och blomkålsaladåb bland annat. :

Read Full Post »

Hemska händelser

Hemska händelser leder ibland till att man tvingas fundera på vad livet egentligen är värt. För en annan människa, och inte minst, för en själv. När hemskheter, som det som skedde i Norge, inträffar, blir verkligheten genast mycket mer påtaglig.

Ibland känns det som att livet vi lever i vårt samhälle är ett enda stort skådespel, där vi, utan att ifrågasätta det, lever våra roller som om det vore det viktigaste i världen. Jobbet, karriären, ja, egentligen allt som sker runt om oss har som enda syfte att ta ifrån oss tid att uppleva det som är centralt. Hur många är det inte som alltför sent inser att de har haft så mycket omkring sig att de glömt bort att se det som egentligen borde varit det viktigaste i livet: barnen, vännerna, upplevelserna… allt det där som man tar för givet.

Jag har som en del av återkomsten efter min utbrändhet fått prova på begreppet ”Mindfulness”. Det är lite av ett modeord, men lite då och då kommer jag på mig med att tänka i de termerna i vardagen. Då kommer de där tankarna. Hur smakar egentligen ett hallon? Hur luktar en ros? Hur känns det när det regnar på en och man inte har ett paraply? Ja, allt sånt där som vi tar för givet. Det är så lätt att vi stressar förbi i vardagen, och sen glömmer allt det som verkligen betyder något. Livet…

Det är när hemskheter, som de i Norge, inträffar som jag blir mer medveten om vad som betyder något i livet. Och det är vid såna tillfällen jag känner att jag vill ägna mer tid åt de sakerna, och mindre tid åt alla världsliga ting. För de människor som förlorade livet på Utöja i Norge och i Oslo, de kommer aldrig att ha möjligheten, lika lite som alla andra människor, världen om, som dör i förtid.

Alla är vi nog överens om att det som hände i Norge är en enorm tragedi, inte minst för att det förorsakats av en enda människas vanvett (såvitt vi vet idag). Vi kommer aldrig kunna försvara oss helt mot den här typen av händelser. Det är omöjligt, men däremot kan vi ägna vårt liv åt viktiga saker, saker som gör skillnad, både för andra och för oss. Det är bara genom att göra ett mänskligare samhälle som vi kan minska risken för att människor mår så dåligt att de kan genomföra sådana här saker. Och det mänskligare samhället är tyvärr (i mitt perspektiv) på väg långt, långt bort.

Read Full Post »

« Newer Posts