Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Politik’

Det är nästan lite otäckt att läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig i beskrivningen och upptäcka att de inte är ensamma. Men den fråga jag ställer mig är varför så många tror att de är ensamma om att ha hamnat i sin jobbiga situation? Man tror sig vara ensam, och det just när man som mest behöver stöd och tröst för att komma vidare.

När jag hamnade i min utbrändhet, så stannade världen mer eller mindre. Vare sig kropp eller hjärna ville röra sig framåt, och jag levde bara dag för dag. Att inte själv förstå vad som hänt, och då inte heller känna sig förstådd var som att leva i ett vacuum, och det fanns till en början en stor känsla av skam och misslyckande hos mig. Men det ändrade sig när jag helt plötsligt bestämde mig för att min enda chans att gå vidare var att försöka få folk i min närhet att förstå vad som hade hänt mig. Bland det som jag insåg var att jag var tvungen att göra, var att beskriva det för mina kollegor då när jag hade börjat att arbetsträna igen. Det är konstigt att man behöver gå och lägga sig mitt under arbetet för att sova. Det är konstigt att man helt plötsligt inte kan ta sig i kragen nog för att åka till jobbet. Och det är konstigt, även för den som drabbats. Det är också en känsla av skam förknippat med det, eftersom det är en svaghet.

Det är dock inte något att skämmas över, som jag redan skrivit om. Däremot tror jag det blir mer och mer viktigt att vi syns, om inte för vår egen skull, så åtminstone för att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Men jag tror inte att det räcker, för det behövs också mer upplysning av de som kommer i kontakt med oss när det väl har hänt. Det är så mycket missuppfattningar som finns kring utbrändhet, att man nästan kan bli mörkrädd. Jag upplever det som att många tycker att det är skönt att kunna berätta för närstående och kollegor om vad det innebär, och visa på att det inte är bara de som känner så. Men ett av de viktigaste skälen till att det blir viktigt att synas, är att arbetsgivare och samhällsplanerare måste börja ta hänsyn till att det finns skäl till att folk bränner ut sig, för att  kunna avhjälpa att det händer fler.

Så hur skulle man kunna gå vidare för att sprida informationen vidare? Jag har funderat länge på det hela och tänkt på möjligheten att skapa ett nätverk för att dela informationen om utbrändhet. Genom att samla människor med liknande erfarenheter i ett nätverk, blir den samlade rösten mer tydlig och klar, än om var och en pratar med sin närmaste omgivning. Problemet är ju att man oftast inte orkar engagera sig heller, och att då organisera sig i en förening kan vara ett nästan oöverstigligt projekt. Ett nätverk är en mycket mer lös konstellation, dit man kan vända sig, utan några förbindelser för att få stöd och information. Det finns redan en förening i  Göteborg, FUSiG, som verkar vara förhållandevis aktiv. Ett nätverk skulle inte konkurrera med den föreningen, utan snarast vara ett enklare komplement.

Uppdaterat/Redigerat: 

Upptäckte precis att det finns ett nätverk sedan 2003… SLUSSA. Har inte hittat dem förut, men jag är den förste att beklaga det. Nu har ni länken här, så kanske man kan hitta mer intressant information där. Känner ni till fler så hör gärna av er, så jag kan uppdatera mig.

 

Read Full Post »

En tragisk olycka dödade två personer som flydde från polisen. De kraschade (uppenbarligen i hög fart) genom spärrbommarna till en öppnad bro, och störtade ner i vattnet. Idag lyser rubrikerna ”Dog för 300 kronor.” och ”Orimliga proportioner. ” Anhöriga till de dödade intervjuas (i sin sorg) och nu är det helt plötsligt polisen som har värderat deras brott fel. Polisjakten tog orimliga proportioner, heter det. Nu kommer förmodligen polisen som tog det ödesdigra beslutet att anklagas för vållande till annans död. Jag tror inte den polis som gjorde bedömningen behöver något straff, jag tror att minnet av den här dagen kommer att plåga honom eller henne under många nätter framöver. Jag tror nämligen att poliser är mänskliga och att de har ett samvete.

Det här är inte första tillfället som medierna och därmed allmänheten vänder polisens jobb mot dem. Ena dagen står det att polisen inte gör tillräckligt för att fånga tjuvar, och nu idag, så blir polisens handlingar oacceptabla. Poliserna försökte fånga några personer som tjuvtankat för trehundra kronor. Var det fel att försöka fånga dem nu helt plötsligt? Man vidtog för extrema åtgärder för att det ska vara rimligt säger man nu. Men varför vidtog man sådana åtgärder. Om man känner till området, så inser man att om man som polis inte kan köra ikapp och stoppa en bil som flyr, så kör de man jagar inte speciellt långsamt. Om man inte hinner stanna när man ser att bommarna är nerfällda innan man kör ner från bron och faller i vattnet, så kan man inte ha varit speciellt försiktig som bilförare. Vad hade hänt om en pappa hade tagit sin dotter på promenad utmed vägen i Strängnäs och de blivit ihjälkörda av de flyktbilen, bara för att polisen inte kunnat stoppa de vansinneskörande brottslingarna? Hade det varit bättre? Är det bättre att oskyldiga personer riskerar att drabbas än att brottslingarna tar risken själva?

Det är alltid tragiskt när någon dör, men jag ställer mig faktiskt frågande till om tjuvarna verkligen inte värderade sina egna liv till mer än 300 kronor. Det är inte polisens sak att bedöma om det är värt att göra en insats. Det är den enskilde personen som måste bestämma sig för om det var värt risken att åka fast. Om polisen alltid måste värdera sin insats, då kanske vi ska sluta kalla in polisen till brott som är värda mindre än en viss summa. Vid vilken summa ska vi sluta jaga brottslingarna eftersom det inte är värt risken?

Jag kommer säkert få en mängd kritik för det här inlägget, och kanske anklagas för att vara hjärtlös, men då tar jag risken. Att två människor dör är en tragedi, inte minst för de anhöriga och jag beklagar verkligen deras situation. De kommer att ha många svåra stunder framför sig, precis som den polis som beordrade att bron skulle öppnas. Men det betyder inte att det är polisen som måste ta hela ansvaret för det. Tjuvarna har ett ansvar för sin gärning. Att begå brott måste  fel, och man måste ta konsekvenserna av det. Ibland blir konsekvenserna av en handling mycket värre än vad som är rimligt, men det är fortfarande så att man måste ta konsekvensen. Om man som nu lägger hela ansvaret på poliserna, så anser jag att man anklagar fel person eller myndighet.

Jag skulle inte själv vilja vara polis, men jag är glad över att det finns poliser som gör sitt jobb, med sitt eget liv som insats.  Jag kommer att försvara polisen när de uträttar sitt vardagliga arbete att fånga personer som begår brott, och som i detta arbete också tvingas att jaga farliga personer, oavsett om de är farliga genom beväpning eller genom vårdslös körning.

Read Full Post »

Jag tänkte egentligen inte alls skriva om Håkan Juholt idag. Men nu när han avgick ”på egen begäran” (som det så fint heter) så blev det trots allt en del tankar kring det i mitt huvud. Politisk diplomati är inget för mig, och att han fick sparken är helt klart för min del, hur mycket de än säger något annat, både vad gäller förtroende och annat. Jag tycker egentligen bara synd om honom, som har hamnat i den omöjliga sits han har hamnat. Att ta över rodret på ett skepp som sjunkande håller på att spricka mitt i en tyfon är inte något jag önskar min värste fiende. För det var vad Juholt fick göra. Och att nu sparka kaptenen på båten gör faktiskt inte att båten flyter bättre efteråt, inte ens om man slänger i kaptenen med eller utan livbälte.

OK, kaptenen var kanske inte den bästa, men han var förmodligen bra mycket bättre än t.ex. den italienske kapten som satte lyxkryssaren Costa Concorde på grund och sänkte den. För den båten var nämligen helt funktionsduglig, vilket det socialdemokratiska partiet inte är för närvarande. Nu har man slängt av kaptenen och hoppas att båten rätar upp sig igen. Men att sparka kaptenen överbord är bara att försöka lindra symptomen. Tyvärr så riskerar man också då att missa chansen att bota sjukdomen. För det är en sjukdom som inte bara finns inom det socialdemokratiska partiet. Det finns inom politiken som sådan. Vi har en väldigt konstig politisk situation och huvudproblemet är inte Juholt, och faktiskt inte heller socialdemokratiska partiets kris, utan att vi har en total politisk situation som är helt ny. Vi har en regering bestående av ett parti (övriga partier lyser kraftigt med sin frånvaro i debatten), men som inte har majoritet utan tvingas att samarbeta med 1) ett parti som man vägrar att befatta sig med. 2) en röd-grön röra bestående av ett v-parti, ett högerinriktat socialdemokratiskt parti som inte vet vad de vill, och som just nu hotar att spricka lite varstans, samt ett miljöparti som insett att vänstersamarbetet inte var någon bra ide.

Eftersom det nu inte finns någon riktig opposition så har det inneburit att även regeringen har stannat upp. Det händer i princip ingenting längre i svensk politik. Åtminstone inte utåt. Vad som händer bakom kulisserna är det svårt för oss medborgare att se. Och medierna har fallit för frestelsen att ta den lättköpta vägen över personer. Att hitta skelett i garderoben verkar numer vara det som avses när man pratar politisk journalistik. ”Vad säger du om det här” är den standardiserade journalistfrågan, oavsett om det är en person som har med det att göra.

Jag hörde idag Kjell-Olov Feldts kommentar till Juholts avgång. Han vägrade att yttra sig om Juholt, utan menade att partiet måste diskutera sin politik och ideologi, för att ha en chans att återkomma. Jag tror han har rätt. Men jag tror att det är värre än så. Jag tror att politiker och media måste ta sig en ordentlig funderare på vad som är viktigt i politiken och inte bara gömma sig bakom jakten på partiledare och den ”egna falangen”.

Jag väntar på att man försöker sig på att bärga de politiska skeppen och göra dem sjövärdiga igen. Tills vidare har man bara sparkat kaptenerna…

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Ideologisk insikt…

Idag skriver fyra S-politiker och en frilansskribent en väldigt bra artikel i SvD. Det är skönt att läsa att det finns personer kvar i S som förstår vad ideologi är.

Det mesta är skrivet om Juholts fadäs i den artikeln. Så egentligen kunde jag sluta här. Men jag vill fortsätta ändå, det handlar inte om Socialdemokraterna, utan om våra politiker i gemen.

  • Moderaterna är nog de som har närmast till att hålla sin ideologi, det ska löna sig att arbeta (= lägre skatt) och alla ska arbeta (= sänkt sjukförsäkring). Då gör det inte så mycket om man försöker dra ner på skatten man betalar själv. Fast i och för sig ska ju alla betala den skatt man måste till staten, så lite missar man nog ändå.
  • Miljöpartiets språkrör åker i en stadsjeep som drar mycket bensin
  • Centern, det gamla bondepartiet som ska prata om landsbygd, miljöfrågor och liknande, är likafullt är med och beslutar om kärnkraft och kan inte balansera bensinskatt mot landsbygdens avstånd vilket gör att landsbygden fortsätter att avfolkas.
  • Kristdemokraterna säger sig vilja ha ett mänskligare samhälle med kristna värderingar, men är ändå med och slänger ut de sjuka och fattiga i elände, oavsett om man KAN arbeta eller inte. Alla MÅSTE arbeta, även om de mår dåligt av det.
  • Folkpartiet, som står för individens frihet, gör allt de kan för att reglera elevernas skola med betyg och regler, och är ivriga påhejare av att begränsa rörelsen över gränserna (för de individer som inte är av svenskt ursprung, förstås).

Dessutom säger sig alla dessa partier vara ivriga påhejare av demokratiska värderingar, men det räcker bara så långt som att de inte kan stå på samma plats som ett parti vars åsikter de inte delar . Det är ytterst odemokratiskt och leder i mitt tycke mest till att späda på politikerförakt so som jag skrev om det i förra bloggposten.

Bostadsbidragskrisen är inte Juholts, det är inte i första hand en personlig kris för honom. Det är istället ett av många i raden av tydliga tecken på ideologiernas kris. Med två politiska block istället för ett antal partier, har vi inte längre råd att vara ideologer i politiken, det gäller bara att vara så populistiska som möjligt så att man får väljare tillräckligt för att behålla/ta över makten. Och som alla vet, så finns det inget som korrumperar så mycket som makt.

Read Full Post »

Jag blir alltid så fundersam över när personer som har anspråk på att leda och styra vårt land visar upp sina barnsliga sandlådebeteenden. Att bete sig allmänt civilicerat verkar vara en bristvara hos politiker ibland. Jag vet hur man i lekskolan någon gång kunde hamna i diskussion om vem man skulle gå och hålla i handen när det var utflykt, om det var Christer eller Björn. ”Nej, jag viiiiiiiiiill inte gå tillsammans med Janne, han är dum.” Då var man kanske 5 år gammal. Nu vet i varje fall jag bättre. Människor är olika och har olika åsikter. Det viktigaste vi har är det fria ordet och vår rätt att tycka och tänka vad vi vill utan att råka ut för repressalier. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är två av våra grundpelare för demokratin (tillsammans med religionsfriheten och säkert en massa andra friheter som jag har glömt).

Men våra politiker har tydligen inte mycket för dessa grundpelare. I morgon (söndag) ska det vara partiledardebatt med regerings- och oppositionspartierna. Men två av oppositionspartierna vill inte vara opposition, i varje fall inte tillsammans med Sverigedemokraterna. ”Nej, jag viiiiiiiill inte stå tillsammans med SD, för jag tycker inte om deras åsikter”. Bravo, socialdemokraterna och vänsterpartiet, nu har ni visat hur ni värdesätter de demokratiska principerna. Lars Ohly visade det kanske ändå tydligare när han inte kunde bli sminkad i samma rum som Jimmy Åkesson, direkt efter valet. Sammantaget, så känns den demokratiska luften på vänstersidan ganska unken med den här typen av barnsliga demonstrationer. Mobbning kallas det på vanliga arbetsplatser, eller i skolorna. Men det är tydligen tillåtet i Sveriges högsta styrande organ, riksdagen.

Att man sedan försöker ge barnsligheterna en rationell förklaring gör det hela ännu löjligare, när man säger att ”vi vill inte att våra åsikter blandas ihop med Sverigedemokraternas genom att vi står på samma plats i studion” blir bara ännu mer patetiskt. Har man alltså så lite att komma med att det visuella intrycket från en partiledardebatt smäller högre än vad deltagarna säger, ja, då är partiernas politik i sanning svag. Skulle jag lägga min röst på partier som har så svag politik att de riskerar att förknippas med sina meningsmotståndare på grund av att man visas tillsammans? Nej, jag vill ha ett parti som faktiskt har en politik, men som framförallt visar respekt för grundläggande demokratiska principer, och som inte använder sig av mobbningsliknande metoder när man umgås med sina kollegor.

Ni är dock inte ensamma, utan sällar er till den berömde folkpartisten Bengt Westerberg, som sjönk bottendjupt i mina ögon när han reste sig ur intervjusoffan efter det val när Ny Demokrati kom in i riksdagen och skulle intervjuas. Det var förstås lika barnsligt, och minst lika respektlöst mot demokratin som morgondagens vägran att vara med i partiledardebatten.


Fast jag kan ju på ett sätt förstå att man tror det finns en risk att bli sammanblandad med SD, för man har ju samma namn, nästan och samma ”S” i partibeteckningen. Visserligen står de ju för olika ord, men väljarna är säkert så korkade att de inte förstår den subtila skillnaden. Eller är det kanske en större risk eftersom stora företrädare för socialdemokraterna vill införa nya regler för medborgarskap, som i mycket liknar sverigedemokraternas… Ja, det är ibland svårt att vara unik och uppenbarligen svårt att ha en unik politik… så man inte blir ihopblandad med sina konkurrenter.

Read Full Post »

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

Older Posts »