Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Religion’

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »

Det råder en intressant diskussion nu om huruvida man ska tillåta rektorer på skolor att förbjuda niqab och/eller burka i skolan. Folkpartiledaren uttryckte det som ”– Att kunna se varandra i ansiktet i klassrummet är helt avgörande för undervisningens kvalitet!”. Jag tror inte jag skulle ha något problem med att hålla hög kvalitet i undervisningen. Och vi ska ju dessutom ha anonyma tentor på universitetet framöver, så då borde det ju vara utmärkt.

Men skämt åsido, jag tror att det här är ett uttryck för ett sätt att hantera knepiga situationer som är åt skogen. Vi förbjuder ett klädesplagg, och visst vi kommer få bort, inte burkan, men de individer som i enlighet med sin religiösa inställning ser det som ett måste att bära dem. De kommer att tvingas till ett liv utan den utbildning som underlättas med att kunna se varandra i ansiktet.

(Frågan blir dessutom i mitt tycke varför viss religiös klädsel ska vara förbjuden och inte annan. Ska vi verkligen tillåta att man bär en kippa? Eller att kvinnor har hatt i kyrkan? Bör man inte vara konsekvent och förbjuda alla yttringar av religion i det offentliga rummet.)

Men min ståndpunkt handlar egentligen inte om burka eller niquab, utan om politikernas blinda tro på att ”det man inte ser, det finns inte”. Sverigedemokraterna (SD) går framåt. Men de etablerade partierna låtsas inte om det. De vill inte inse att över 5% av Sveriges befolkning kan tänka sig att rösta på dem. Man vägrar debatt, man försöker att låtsas som att partiet är oväsentligt. Man säger till och med (vilket är rätt lustigt) att man inte kan tänka sig att liera sig med SD i den nya riksdagskonstellationen. Man vill inte rösta med SD oberoende av om det skulle få igenom den egna politiken eller inte. SD ska inte få finnas i det demokratiska livet i Sverige.

Nu är bara problemet att SD finns, och dessutom håller på att bli så stort att man inte KAN negligera det. Om politikerna väljer att inte se SD så finns de fortfarande kvar (förvånad, någon?). Man kan neglligera F! för de kommer inte att spela någon större roll i framtida riksdag, men SD kommer definitivt att göra det. Och som röstande medborgare vill jag vet om jag kommer att få ett rödgrönblått regeringsalternativ som gör allt för att inte bli beroende av SD. Vi har å ena sidan SD, och å andra sidan alla andra partier, bara för att inte rösta som SD? Det är faktiskt lite så det låter. Och då blir den politiska situationen än värre än om vi bara har våra två block som jag skrev om tidigare…

Men hur ska man hantera det hela? Ja, det återstår väl bara att spela efter de demokratiska reglerna. Debattera med de man ser som sina politiska fiender. Ta debatten och var pålästa, så att ni kan besegra SD i en demokratisk kamp, istället för att ducka och se bort från det hot som faktiskt finns där. Jag tror de flesta minns när Bengt Westerberg reste sig upp och gick ur TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion för att prata när de hade valts in i riksdagen. Det är inte att följa demokratiska principer utan snarare att försöka sopa eventuella problem under mattan och hoppas att ingen lyfter på mattan och tittar.

Det här var två exempel på hur den etablerade politikermassan försöker att dölja eller förbjuda det som man inte vill se, istället för att verkligen ta tjuren vid hornen och verkligen ta hand om problemet. Heltäckande huvudbeklädnad är ett uttryck för något vi inte vill ha, men det kan inte förbjudas bort. Inte heller kan vi låtsas som att det verkliga problemet inte finns bara för att vi förbjudit ett uttryck. Precis som med debatten kring SD. Vi kommer inte ifrån det verkliga problemet, genom att inte vilja se att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen. Vi kan bara vinna kampen genom att angripa roten till det sjuka, istället för symptomen.

Jag efterlyser därför mer ryggrad i politikerna och en bättre förståelse för sociala och pyskologiska reaktioner hos människor som man är satt att leda.

Brasklapp: Jag är på inget sätt en förespråkare för vare sig niqab/burka eller Sverigedemokraterna, snarare tvärtom. Däremot anser jag att man i båda dessa exempel agerar på fel sätt och leker struts för det egentliga problemet.

Read Full Post »

Jag skriver det här inlägget med vetskapen om att jag riskerar att kritiseras för innehållet. Men om man läser noggrant, så bör det ändå framgå vad jag egentligen tycker, utan att det ska färgas genom rasistiska eller anti-rasistiska solglasögon.

I en omröstning har man nu i Belgien infört ett förbud mot Burka och Niqab. Orsaken är, enligt de som står för förslaget, att man vill se till att människor inte kan vara anonyma på offentlig plats. Ganska så genomskinligt i min mening. Ska man också arrestera de människor som bär ett munskydd (så att man bara ser ögonen ovanför kanten)? Sen kan man ge dispens för karnevaler och maskeradliknande tillställningar. Varför det? Är det inte lika viktigt att se ansiktet när man har ”normala” belgare som bara skyler ansiktet för att de inte vill bli igenkända eller tänker ha kul?

Jag vill inte här ta ställning till huruvida plagget som sådant är ett större förtryck av kvinnan än t.ex. det av grupptrycket påtvingade modet med bara magar, eller kort-korta kjolar som har som enda syfte att objektifiera kvinnokroppen. Jag vet vad jag tycker och jag tror att andra kan räkna ut vad jag tycker också. Men det är min privata åsikt.

Det som stör mig i det här beslutet är i stället två olika saker som har samband med ämnet. Det första är varför ett land måste lägga sig i en sån privatsak som ens klädsel, och på ett sådant ensidigt och utpekande sätt? Om en person vill bära en viss klädsel så bör det vara tillåtet. Finns det då inget som borde vara otillåten klädsel? Jo, förmodligen, men den gränsdragningen är inte alls lätt att göra. Ett svenskt exempel på när det var problem, var när ett antal kvinnor protesterade mot att de måste bära bikiniöverdel på offentliga badhus, medan männen slipper. Bör det vara tillåtet eller inte att vara helt naken? Frågan är varför statsmakten ska lägga sig i en viss klädnad och försöka ändra på den?

Men det andra är mer strikt kopplat till den religiösa tanken bakom förbudet. För visst är beslutet ett tydligt slag mot de islamiska grupper som följer de traditionella ritualer som innefattar burka eller niqab. Notera att det inte handlar om alla islamiska grupper, utan bara de som tillämpar Koranen på det sätt som involverar just bärandet av de här klädesplaggen. MEN, och det är ett stort men, det kommer förmodligen att sammankopplas med hela den islamiska världen. Och det är här jag ser problem två. Genom förbudet mot burka och niqab har Belgien (och snart också Frankrike) satt fokus på en religiöst grundad företeelse.

Det står nu varje islamiskt styrt land fritt att införa motsvarande restriktioner gentemot icke-muslimer. Risken är att vi som vill besöka ett land med en islamisk regim, riskerar att få betala ett högt pris för detta, i form av böter eller fängelse om vi har något i vår packning eller i vår garderob som inte följer de muslimska sedvänjorna. Det kanske till och med blir förbjudet i något land för en kvinna att ha normala (enligt vår sedvänja)..

Så vad vinner Belgien på detta? Jag är böjd att konstatera att de inte kommer vinna något alls. Tvärtom. Jag tror inte ens att de kommer att stärka kvinnans ställning med det här. Förbud av det här slaget ger ofta upphov till martyrer och aktioner. Det kommer säkerligen att ske i det här fallet med. Och mest lidande av allt kommer demokratin att bli. Ett demokratiskt samhälle kan inte agera med förbud, utan måste agera med argumentation och konstruktiva handlingar. Förbud mot åsikter och religion har väldigt sällan gett avsedd effekt.

Snarare tvärtom…

Read Full Post »

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »