Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Samhälle’

Nu blev det tyvärr ett alldeles för långt uppehåll i skrivandet igen, och ni som dessutom har kommenterat har tyvärr fått vänta på svar. Jag har helt enkelt inte haft energi till att skriva på ett tag, och det är ju det som behövs för att det ska bli nya inlägg. Jag är fortfarande fascinerad av att läsa så många kommentarer som uttrycker:

  • dels hur mycket de känner igen sig i min beskrivning av hur det är (se här),
  • dels hur ensamma och oförstådda de känner sig.

Det är skrämmande att se att så lite har hänt de senaste åren. Flera kommenterar också att deras familjer eller arbetsgivare inte förstår problemet, vare sig före eller efter utbrändheten. Jag är glad över att många läser bloggen och även tar sig tid till att kommentera.

Men det var ju inte det som jag skulle skriva om den här gången. När jag läste igenom kommentarerna sedan i somras så fick jag lite extra tankar kring våra barn. En person skrev om deras 13-åriga barn som redan har gått in i väggen, och bland tidigare kommentarer fanns också några skrivna av väldigt unga personer (både från högstadiet och gymnasiet). Det är lite läskigt att tänka sig att våra barn ska behöva uppleva utbrändheten i så tidiga år, med tanke på hur svårt det kan vara att komma tillbaks. Men vad beror det på att det sprider sig ner i de tidiga åldrarna?

Man brukar ibland säga att det finns ett antal indikatorer som visar på ökad risk för utbrändhet.Tittar man lite noggrannare på dessa så kan man se några av dessa som indikationer på en ohållbar situation även i skolan. De vanligaste indikatorerna är:

  1. Ingen egen kontroll över sin situation.
  2. Splittrade arbetsuppgifter.
  3. Dålig överblick över helheten.
  4. Negativ eller ingen återkoppling på det man gör.
  5. Stressigt arbetsklimat.

Är det någon som möjligen tycker att de här faktorerna har någon som helst bäring på skolarbetet?

  1. Vem är det som styr skolarbetet? Ja, inte är det eleven som har bestämmandet.
  2. Hur många ämnen läser man på en vecka, och hur många ämnen har man prov i under samma vecka? Ganska så många blir det, om man ser efter lite. Eleverna måste kasta sig mellan ämnen hela tiden, och det blir ingen kontinuitet. Under provperioderna finns det angivet att man bara får ha ett visst antal prov samma vecka, men då blir en del prov istället till skriftliga test. Varje ämne är ju viktigast!
  3. Hur ser egentligen min studiesituation ut? Ja, det är nog svårt för många elever att överblicka. Nu måste man ha en kalender för att komma ihåg allt som måste göras, och man går från timme till timme.
  4. Om man inte presterar bäst, så är det dåligt. Både lärare och föräldrar ställer höga krav på resultatet, och vem vill inte göra sina föräldrar stolta. Misslyckas man dock, så är det inte alltid som man får positiva och konstruktiva kommentarer. Istället fokuseras det oftast på det negativa; det man inte klarade.
  5. I skolan finns det sällan någon lugn och ro. Även på rasterna som ska vara återhämtningsstunder, så är ljudnivåerna höga och aktivitetsgraden hög. Det finns inget utrymme för lugn och vila någonstans.

Till detta kommer ett betygssystem, vilket åtminstone i gymnasiet, tvingar eleverna att producera max från första början. Det finns inte utrymme för ett missat prov och detta tvingar barnen till en konstant stressnivå i skolan.

Vad kan man göra åt det här? Jag tror att det i grunden är fel på vårt nuvarande skolsystem. Barnen har inte längre en barndom, utan har mer eller mindre snubblat in i vuxenvärlden långt innan de borde behöva det. Men så länge som skolan är som den är, kommer det förmodligen att ligga en tung last på föräldrarna att inte bara pressa fram resultat, utan även ge den positiva återkoppling och det strukturella stöd som barnen behöver. Helst skulle man ju se att man kunde minska både splittringen i antal ämnen och den övergripande stressen, men jag ser tyvärr inte några sådana tendenser idag. Tyvärr är det snarare tvärtom.

Just nu känner jag en stor oro för den studerande generationen. Håller vi på att pressa fram en utbränd ungdomsgeneration???

Read Full Post »

Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt?  Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.

Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.

Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.

 

Read Full Post »

Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.

För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag  ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.

Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.

På snart återseende!!!

Read Full Post »

Det är nästan lite otäckt att läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig i beskrivningen och upptäcka att de inte är ensamma. Men den fråga jag ställer mig är varför så många tror att de är ensamma om att ha hamnat i sin jobbiga situation? Man tror sig vara ensam, och det just när man som mest behöver stöd och tröst för att komma vidare.

När jag hamnade i min utbrändhet, så stannade världen mer eller mindre. Vare sig kropp eller hjärna ville röra sig framåt, och jag levde bara dag för dag. Att inte själv förstå vad som hänt, och då inte heller känna sig förstådd var som att leva i ett vacuum, och det fanns till en början en stor känsla av skam och misslyckande hos mig. Men det ändrade sig när jag helt plötsligt bestämde mig för att min enda chans att gå vidare var att försöka få folk i min närhet att förstå vad som hade hänt mig. Bland det som jag insåg var att jag var tvungen att göra, var att beskriva det för mina kollegor då när jag hade börjat att arbetsträna igen. Det är konstigt att man behöver gå och lägga sig mitt under arbetet för att sova. Det är konstigt att man helt plötsligt inte kan ta sig i kragen nog för att åka till jobbet. Och det är konstigt, även för den som drabbats. Det är också en känsla av skam förknippat med det, eftersom det är en svaghet.

Det är dock inte något att skämmas över, som jag redan skrivit om. Däremot tror jag det blir mer och mer viktigt att vi syns, om inte för vår egen skull, så åtminstone för att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Men jag tror inte att det räcker, för det behövs också mer upplysning av de som kommer i kontakt med oss när det väl har hänt. Det är så mycket missuppfattningar som finns kring utbrändhet, att man nästan kan bli mörkrädd. Jag upplever det som att många tycker att det är skönt att kunna berätta för närstående och kollegor om vad det innebär, och visa på att det inte är bara de som känner så. Men ett av de viktigaste skälen till att det blir viktigt att synas, är att arbetsgivare och samhällsplanerare måste börja ta hänsyn till att det finns skäl till att folk bränner ut sig, för att  kunna avhjälpa att det händer fler.

Så hur skulle man kunna gå vidare för att sprida informationen vidare? Jag har funderat länge på det hela och tänkt på möjligheten att skapa ett nätverk för att dela informationen om utbrändhet. Genom att samla människor med liknande erfarenheter i ett nätverk, blir den samlade rösten mer tydlig och klar, än om var och en pratar med sin närmaste omgivning. Problemet är ju att man oftast inte orkar engagera sig heller, och att då organisera sig i en förening kan vara ett nästan oöverstigligt projekt. Ett nätverk är en mycket mer lös konstellation, dit man kan vända sig, utan några förbindelser för att få stöd och information. Det finns redan en förening i  Göteborg, FUSiG, som verkar vara förhållandevis aktiv. Ett nätverk skulle inte konkurrera med den föreningen, utan snarast vara ett enklare komplement.

Uppdaterat/Redigerat: 

Upptäckte precis att det finns ett nätverk sedan 2003… SLUSSA. Har inte hittat dem förut, men jag är den förste att beklaga det. Nu har ni länken här, så kanske man kan hitta mer intressant information där. Känner ni till fler så hör gärna av er, så jag kan uppdatera mig.

 

Read Full Post »

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »

Jag fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över att många läser om utbrändhet, men det gör mig också sorgsen att se att så många känner igen sig och att så många har trott att de har varit ensamma om sin situation. Vi är inte ensamma, vi som har drabbats av utmattningssyndrom, utan snarare alldeles för många. Jag vet inte om det bara är att vi nu har ett ord för det, men jag blir skrämd av att läsa hur alla har haft det på vägen in i utbrändheten.

Så kom då Alexanders kommentar. Här har vi en ung man (19år) som går sista året i gymnasiet, och som känner igen sig i hur jag upplevt min utbrändhet. Nu pratar vi inte längre om personer som har jobbat länge på sin arbetsplats; vi pratar om skolan!  Skolan av idag är ett skrämmande tydligt exempel på en arbetsplats där eleverna (och många lärare också för den delen) utsätt för en miljö som mer eller mindre lägger grunden för en utbrändhet.

  • Det är stökigt och stojigt vilket gör det svårt att koncentrera sig.
  • Det är en närmast kontinuerlig stress från betyg och prov som avlöser varandra.
  • Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation.
  • Man har inte mycket kontroll över sin situation.
  • Det är svårt att hitta tillfällen att varva ner, eftersom det är andra elever överallt.
  • och så vidare…

Med en dotter i samma ålder har jag anat att det är på det här viset ganska länge. När jag själv gick i gymnasiet så var det också viktigt att ha bra betyg om man skulle läsa vidare. Alla gjorde inte det på den tiden, men idag är det nästan så att det är konstigt om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Men betygssystemet var annorlunda på den tiden. Jag hade rätt mediokra betyg i ettan. I tvåan var det tyngst, men betygen steg ändå och i trean så lyckades jag komma ut med rätt goda betyg trots allt. Det gjorde inte så mycket att man hade missat några prov i början, för man hade hela gymnasiet på sig att visa vad man hade lärt sig under tiden.

När min dotter skulle börja på gymnasiet så fick vi information om det ”nya” (i vilken ordning?) betygssystemet. Vare sig vi, lärarna eller syo-konsulenterna var riktigt med på hur betygen skulle sättas, och framförallt räknas ihop vid examen. Det var rörigt, kan man lugnt säga. Och nu har jag ju turen att ha en smart dotter, som har klurat ut hur det fungerar vid det här laget. Man kan väl sammanfatta betygssystemet  ungefär på följande vis: ”Om du vill komma in på en universitetsutbildning så gäller det att gå ut med full fart och sedan öka efterhand.” Börjar man titta lite på hur kurserna och betygen är upplagda så kan man helt enkelt inte missa någon period av gymnasiet. Alla kurser räknas! Från första skoldagen till examen, så räknas varje avklarad kurs in i slutbetyget med fullt genomslag. Att du missade en insats på första terminen går inte att kompensera för genom att arbeta upp sitt betyg.

Så vad innebär det? Ja, det innebär att du, om du är en ambitiös och duktig elev måste ha bra betyg på varje delkurs under hela gymnasietiden. Dessutom måste du taktikvälja en del kurser, för att kunna få så kallade ”meritpoäng”. Många gånger handlar det om att läsa kurser som inte är speciellt viktiga för den slutgiltiga universitetsutbildingen i sig, utan breddande kurser. Ibland kan man till och med behöva läsa extrakurser för att få de meritpoäng man behöver för att uppnå ”Extra Med Beröm i  Överkant Väl Godkänt”. Vissa utbildningar, som t.ex. läkarlinjen, kräver fortfarande mycket höga betyg för att man ska komma in.

Så vad blir resultatet? Tillsammans med ovanstående punkter så är jag rädd för att det leder till en helt omöjlig sits för många att hantera. Man måste som elev idag vara hundraprocentigt effektiv under hela sin gymnasieutbildning för att nå den fortsatta utbildning man vill ha.

De enstaka fallen av utbrändhet vi börja se hos skolungdomar tror jag bara kommer vara toppen på ett isberg. Hur kan vi med fullt ansvar utbilda människor till utbrändhet? Är inte skolungdomen värd en bättre arbetsmiljö än att behöva kämpa mot ett hänsynslöst betygssystem, där minsta misstag får konsekvenser långt fram i tiden, och är mer eller mindre omöjligt att korrigera i efterhand?

Idag är det allt fler ungdomar som gör högskoleprovet flera gånger redan under sin gymnasietid, för ”att vara på den säkra sidan”. Det i sig borde väl vara en varningssignal för våra skolpolitiker? De som vill ha höga betyg tar redan ut sitt misslyckande innan de fått sin examen! De inser att de måste ha flera olika räddningsplankor för att inte misslyckas med sina (förvisso) höga ambitioner. Sedan kan man fråga sig vad det gör med de som inte siktar mot några högre betyg? Blir man motiverad till att läsa in ett bra betyg på en kurs, om nästa kursdel helt misslyckas? Jag tror inte det. Om ett tidigt misslyckande omintetgör en bra insats, ja, då tror jag att risken ökar att man lägger av efter första dåliga provresultatet.

Jag ska bara slutligen poängtera att det här inte på något vis handlar om lärarnas kompetens eller skicklighet. Lärarna går redan på knäna i dagens skola. Det handlar istället om vad den politiska makten vill ge våra barn och ungdomar för övergripande uppväxtmiljö. Det handlar om skolpolitik och om samhällets ansvar för vad det gör med sina medborgare (eller kanske ska det snart kallas för ”motborgare”?) redan från mycket unga år. Dagens ”nya” betygssystem ger idag eleverna en helt orimlig arbetsmiljö, och jag tror tyvärr att vi kommer få se konsekvenserna av detta inom en rätt snar framtid.

Så till Alexander vill jag bara säga, det är inte dig det är fel på. Det är inte du som har gjort något fel. Det är vårt samhälle som misshandlar barn och ungdomar genom att lägga dessa orimliga betygskrav och denna orimliga betygshets på alla som går i skolan. Det måste gå att uppfinna ett betygssystem som uppmuntrar eleverna till att ta nya tag när det varit tungt, som uppmuntrar nyfikenheten och sist men inte minst ger eleverna en hanterbar mental studiemiljö.

 

Read Full Post »

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Older Posts »