Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Samhälle’

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Det här är i stort en översättning av ett inlägg som jag postade på min engelska blog (moomindad.wordpress.com). Jag såg att det inte var så många som hade läst inläggen där, så jag tänkte sprida den texten lite vidare här. Den handlar om hur man kan ana att man själv (eller någon annan) är på väg att stressa sig in i den berömda väggen.

För ett tag sedan fick jag höra om en av mina vänner som fick slut på bensin i den kroppsliga bränsletanken. Jag mötte honom någon månad innan dess, och då var det svårt att ana att det här skulle hända, eftersom det inte var mycket man kunde observera, åtminstone inte direkt. När man tänkte efter kunde man se att det fanns en del små tecken, men det är ju mycket enklare att se i efterhand.

Så nu har han förenat sig med klubben av utbrända personer, eller klubben för folk med stress-relaterade utmattningssyndrom. Den här gruppen verkar kontinuerligt öka, och det som oroar mig är att man verkar vara väldigt dåliga på att förebygga att det händer. De som drabbas av detta kommer vara funktionsnedsatta under en lång tid efter de händelser som utlöste problemen, och även om man bara tänker i ekonomiska termer, så är det ett fruktansvärt slöseri. Det mänskliga priset i termer av lidande är ännu större. Men vad kan man göra för att förhindra det här? Är det inte som jag själv konstaterade ovan så att det alltid är lätt att se det efteråt, men mycket svårare att se några varningstecken i förväg?

Faktum är att jag tror det finns många möjliga varningstecken som borde leda till en preventiv åtgärd, med psykologer, kuratorer eller någon som är utbildad i någon form av stress terapi (jag vet att det inte är någon formell term, men jag hoppas att tanken bakom den är tydlig).

Vilka är då varningstecknen? Det finns som sagt ett fleral och jag tänkte lista de jag tror kunde ha gett mig en varning, utöver den huvudsakliga indikatorn: den konstanta känsla av att vara stressad: 

  1. Att hålla många bollar i luften samtidigt: Det är naturligtvis inte ett problem i sig att kunna göra många saker samtidigt. Åtminstone inte om man inte är i den övriga riskzonen. Det betraktas till och med som en viktig egenskap i platsannonser nuförtiden. Men om man hela tiden tvingas till att jonglera med många olika uppgifter samtidigt för att kunna hålla dig flytande i arbetsmängden (eller privatlivet), så blir det till slut en hög riskfaktor.
  2. Att tappa kontrollen och överblicken: Om man nu och då upplever att man inte har kontroll över sin situation, antingen privat eller på arbetet, och att du har tappat överblicken över allt som du har att göra så är det alltid ett varningstecken. Om det bara händer någon enstaka gång, så är det kanske inte så allvarligt, men om det händer flera gånger, så borde du kanske fundera över vad som håller på att hända. (*)
  3. Att glömma saker och missa möten: En av de första saker som händer under stark stress är att minnesfunktionerna påverkas. Korttidsminnet är det som först drabbas, och en person som brukar ”hålla allt i huvudet” upptäcker snart att det inte fungerar längre. Ett av mina första tecken som jag kommer ihåg var när jag missade en planerad föreläsning, och studenterna satt och väntade på mig, medan jag var 12 mil därifrån lyckligt skidåkande och inte hade det minsta minne av att jag lagt en föreläsning samma tid.
  4. Att vara utmattad: Om man blir oförklarligt trött så är det ett sent varningstecken. Nu handlar det inte om vanlig trötthet, utan om en känsla av att vara helt orkeslös och utmattad. Om det dessutom inte gör en piggare oavsett hur mycket man sover, så är det också ett starkt varningstecken. Kroppen försöker att stänga av systemen, vilket är det enda sättet som kroppen känner till. Tyvärr resulterar det oftast i en ännu större stress under de vakna timmarna.
  5. Att ha problem med att prata: Stress påverkar vårt sätt att prata. Ofta får vi en högre tonhöjd, och snabbare tal när vi blir stressade. Börjar man stamma, staka sig ofta, eller upptäcker att man säger saker som man inte tänkt sig att säga kan det vara en stark indikator på att man är på väg emot utbrändhet. Vårt tal är väldigt känsligt för stress, och förråder oss omedelbart.
  6. Att tappa fokus eller ha svårt att läsa text: När vi är alltför stressade har hjärnan en tendens att växla mellan många olika saker som snurrar runt i huvudet. Det blir allt svårare att fokusera på en sak i taget. Läsning är också en sådan färdighet som drabbas av stark stress. Om läsningen blir för långsam för den stressade hjärnan, så tappar den intresset och upphör med läsningen. Det kan ibland även vara svårt att komma ihåg det man redan läst tillräckligt länge för att hinna lösa klart med sista delen av meningen.
  7. Att ha starka svängningar i humöret: Om man blir arg, ledsen eller upprörd utan någon riktig anledning (eller av mycket små anledningar) eller om man  i övrigt upplever stora humörsvängningar så är det naturligtvis ett tecken på att någonting inte är balans. Det finns många möjliga anledningar, men det är i varje fall ett tecken på utbrändhet som kan vara viktigt om man upplever det tillsammans med andra varningssignaler.
  8. Att man förnekar att man är stressad: Många som är på eller nära gränsen till utmattning kan inte erkänna att de ens är stressade. Men även om de skulle medge att de är stressade så vidhåller då med stor envishet att de inte kan ändra sin situation nu, eller att ”när jag bara har avslutat det här så kommer det bli bättre”. Men situationen förändras inte och stresshetsen fortsätter.

Jag antar att det finns många andra symptom, och vilka som drabbar en viss person är mycket individuellt. Men jag har i efterhand kunnat se alla dessa varningssignaler i min egen för-historia. Mot slutet när de flesta av symptomen visade sig mer eller mindre samtidigt, så kunde jag fortfarande inte förstå vad som var på väg. Vi människor är mycket bra på att förneka våra egna svagheter, och många gånger behöver vi hjälp av andra människor att upptäcka problemen så att vi kan se ett sammanhang. Det är något vi alla måste vara medvetan om, eftersom vi alla med stor sannolikhet kommer behöva hjälpa våra kollegor och vänner att förstå att något är fel, och att något måste förändras.

Detta är naturligtvis svårt, och vi har ibland svårt att lägga oss i andra människors liv, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt i dagens samhälle med alla dess krav och påfrestningar som möter oss överallt. Ur det perspektivet är mitt enda råd att man ska titta omkring sig, och försöka se eventuella varningssignaler hos våra medmänniskor. Kanske kan vi genom det hjälpa andra att undvika att hamna i en mycket jobbigt tillstånd med utbrändhet och allt som följer med detta.

Viktigt att komma ihåg är att varningssignalerna är individuella, och att man inte behöver ha alla på en gång för att det ska vara fara och färde. Inte heller är något enstaka tecken viktigare än något annat, så om man skulle missa ett möte någon gång, så är det inte i sig ett varningstecken. Sånt händer, men om man kan checka av tre-fyra av punkterna ovan (eller fler) så skulle jag rekommendera att man tog sig en tankeställare om sin livssituation.


(*) De som jobbar med mycket stressiga arbetssituationer, som t.ex. flygledare vid flygplatser kan ibland rapportera att de ”tappat bilden” och inte kan läsa av de skärmbilder som är deras arbetsverktyg. Detta händer när de varit aktiva för länge, och brukar inte ge några problem efter några dagars ledighet. Detta är naturligtvis ett viktigt varningstecken; en signal om att det kognitiva systemet inte klarar av att hänga med i situationen.

Read Full Post »

Ni som följer bloggen har kanske märkt att det varit ett tag mellan inläggen nu. Och några kanske har dragit rätt slutsats. Jo, det var rätt. Jag höll på att hamna där igen. Tröttheten har tilltagit hela tiden under hösten. Mot slutet kändes det som att springa på gungfly, man visste inte var man hade fast mark under fötterna. Det gällde att hålla sig flytande genom att springa från tuva till tuva. 

Varningsflaggorna såg jag där, hela tiden, men jag var ju bara tvungen… fast det var jag ju inte. Vi låser in oss själva i våra ekorrhjul. Jag tog beslutet under hösten att sluta arbeta som studierektor för att koncentrera mig på undervisningen istället. Det var ett beslut som inte var helt lätt att ta, eftersom det betydde en rejäl nedgång i lön, och det är ju där som ekorrhjulet tar vid. Man jobbar för mycket, för att få mer pengar, och sen när man måste bromsa, så kan man ju inte göra det… för det kostar för mycket (oftast i pengar). Men hälsan är svår att värdera. Nu har jag ändå tagit steget att gå vidare för att rensa upp i alla måsten och stressfaktorer, även om det kommer kosta lite (inte bara pengar). Hälsan måste få vara viktigare än det andra. 

Det är skrämmande hur lätt det är att falla tillbaks i gamla vanor. Det är också svårt att inse att man inte ÄR lika stark som tidigare, åtminstone på ett sätt. Jag är å andra sidan starkare på andra sätt. Nu klarar jag att dra i handbromsen (om än med viss hjälp av min omgivning). Den insikten hjälper mig att stå ut med allt det som jag inte har kvar längre och kanske inte heller får. 

Nu hoppas jag att jag kan hålla lite bättre fart på bloggen igen. Jag blev glad av att se att så många har hittat hit, och inte minst av att så många verkar tycka att den ger stöd. Sprid gärna länken hit om ni vet någon som kan ha nytta av att läsa den.

Jag önskar er alla en god fortsättning på 2014! 

Read Full Post »

När man hamnat över gränsen för att bli utbränd en gång får man oftast leva med att det kommer vara så ytterligt nära att kliva över igen. Man blir mer stresskänslig efter en utbrändhet, och det blandat med ett dåligt minne gör att man alltsomoftast befinner sig i väldigt stressande situationer. Även om jag inte kan bevisa det genom någon statistik blir jag mer och mer övertygad om att det egentligen inte handlar om stress i sig. Att ha mycket att göra behöver inte vara negativt utan kan vara väldigt inspirerande och till och med energivande. Nej, jag tror mer och mer att det handlar om att ha många viktiga bollar i luften. Att ständigt ha något nytt som måste lösas, ordnas, fixas eller ses till gör att hjärnan tvingas till ett sammanhangsbyte, och sker det för ofta så blir det väldigt ansträngande för hjärnan. Det blir en inre stress som inte alls behöver ta sig uttryck i ett stressat beteende (åtminstone inte till att börja med). Men inne i huvudet antar jag att det ser helt annorlunda ut.

Jag har jobbat med datorer och programmering i snart trettio år, och det är inte alltid så lyckat att dra paralleller mellan hjärnan och en dator. Men det har fallit mig in att gamla tiders datorsystem på något vis har vissa likheter med den mänskliga hjärnan på det här området. När datorn jobbar med många olika saker samtidigt, så skulle det optimala vara att den gjorde allting parallellt, dvs. den beräknar flera saker samtidigt. Nu fungerar det inte så, utan datorn arbetar mycket sekvensiellt. Instruktion efter instruktion behandlas (även om det går snabbt) för sig, och parallellitet var länge något som bara kunde simuleras (nu är det inte längre så, tekniken går ju framåt). När man simulerade parallellitet så lät man datorn beräkna korta snuttar på varje uppgift och sedan byta uppgifter hela tiden, så att alla uppgifterna beräknades (nästan) samtidigt.

Det här är givetvis mycket mer komplicerat än så, men grundprincipen är enkel. Jobba lite på en uppgift, byt sen till nästa, och nästa och nästa, och när man är klar så börjar man om från första snutten. Och det är nu jag kommer att tänka på hur många människor tvingas arbeta, och i allt högre grad. Snuttifieringsjobbandet! Datorn kan snabbt växla mellan olika uppgifter för användaren, och när mailen piper, så är det viktigt att kolla den på en gång (och hitta skräppost!). Man kan inte göra klart det man höll på med innan man kollar, det går ju bara inte. I min upplevelse är det inte stressen som tar kål på oss, utan splittringen på småsaker hela tiden. Och den ökar… Det blir fler och fler små uppgifter som måste hinnas med, och allt kortare tid att hinna med det på. Stressen ökar, men inte bara den. Tidsintervallerna man hinner sitta vid en uppgift minskar.

För att återknyta till datavärlden, så innebär varje växling mellan olika uppgifter att man måste växla innehållet i arbetsminnet för att passa till den ny uppgiften. Om det inte finns i minnet direkt så uppstår vad som kallas ett sidfel, och då måste det som finns i minnet lagras undan och det nya innehållet sökas upp och läggas tillbaks. Detta tar tid i en dator, men i den mänskliga motsvarigheten så tar det inte bara tid, det kräver en hel omställning av ansatsen. Man pratar ibland om ”byte av sammanhang” (context switching). Även om uppgiften i sig tar kort tid att genomföra (slänga ett oönskat reklambrev), så kräver omställningen förmodligen  längre tid (eftersom man även måste byta tillbaks) och en hel del mental energi.

Omställningen medför också ofta att man tappar tråden i den uppgiften som man höll på med. Att fånga upp tråden igen tar också energi. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det  är det här energislösandet som får krukan att brista och inte stressen i sig. Självklart spelar även stressen en viss roll, utan stress är det lättare att hålla många saker igång. Men på arbetsplatserna är det snuttifieringen som breder ut sig i de flesta yrkeskategorier, inte minst de där man hittar de flesta som drabbas av utbrändhet.

Read Full Post »

En tragisk olycka dödade två personer som flydde från polisen. De kraschade (uppenbarligen i hög fart) genom spärrbommarna till en öppnad bro, och störtade ner i vattnet. Idag lyser rubrikerna ”Dog för 300 kronor.” och ”Orimliga proportioner. ” Anhöriga till de dödade intervjuas (i sin sorg) och nu är det helt plötsligt polisen som har värderat deras brott fel. Polisjakten tog orimliga proportioner, heter det. Nu kommer förmodligen polisen som tog det ödesdigra beslutet att anklagas för vållande till annans död. Jag tror inte den polis som gjorde bedömningen behöver något straff, jag tror att minnet av den här dagen kommer att plåga honom eller henne under många nätter framöver. Jag tror nämligen att poliser är mänskliga och att de har ett samvete.

Det här är inte första tillfället som medierna och därmed allmänheten vänder polisens jobb mot dem. Ena dagen står det att polisen inte gör tillräckligt för att fånga tjuvar, och nu idag, så blir polisens handlingar oacceptabla. Poliserna försökte fånga några personer som tjuvtankat för trehundra kronor. Var det fel att försöka fånga dem nu helt plötsligt? Man vidtog för extrema åtgärder för att det ska vara rimligt säger man nu. Men varför vidtog man sådana åtgärder. Om man känner till området, så inser man att om man som polis inte kan köra ikapp och stoppa en bil som flyr, så kör de man jagar inte speciellt långsamt. Om man inte hinner stanna när man ser att bommarna är nerfällda innan man kör ner från bron och faller i vattnet, så kan man inte ha varit speciellt försiktig som bilförare. Vad hade hänt om en pappa hade tagit sin dotter på promenad utmed vägen i Strängnäs och de blivit ihjälkörda av de flyktbilen, bara för att polisen inte kunnat stoppa de vansinneskörande brottslingarna? Hade det varit bättre? Är det bättre att oskyldiga personer riskerar att drabbas än att brottslingarna tar risken själva?

Det är alltid tragiskt när någon dör, men jag ställer mig faktiskt frågande till om tjuvarna verkligen inte värderade sina egna liv till mer än 300 kronor. Det är inte polisens sak att bedöma om det är värt att göra en insats. Det är den enskilde personen som måste bestämma sig för om det var värt risken att åka fast. Om polisen alltid måste värdera sin insats, då kanske vi ska sluta kalla in polisen till brott som är värda mindre än en viss summa. Vid vilken summa ska vi sluta jaga brottslingarna eftersom det inte är värt risken?

Jag kommer säkert få en mängd kritik för det här inlägget, och kanske anklagas för att vara hjärtlös, men då tar jag risken. Att två människor dör är en tragedi, inte minst för de anhöriga och jag beklagar verkligen deras situation. De kommer att ha många svåra stunder framför sig, precis som den polis som beordrade att bron skulle öppnas. Men det betyder inte att det är polisen som måste ta hela ansvaret för det. Tjuvarna har ett ansvar för sin gärning. Att begå brott måste  fel, och man måste ta konsekvenserna av det. Ibland blir konsekvenserna av en handling mycket värre än vad som är rimligt, men det är fortfarande så att man måste ta konsekvensen. Om man som nu lägger hela ansvaret på poliserna, så anser jag att man anklagar fel person eller myndighet.

Jag skulle inte själv vilja vara polis, men jag är glad över att det finns poliser som gör sitt jobb, med sitt eget liv som insats.  Jag kommer att försvara polisen när de uträttar sitt vardagliga arbete att fånga personer som begår brott, och som i detta arbete också tvingas att jaga farliga personer, oavsett om de är farliga genom beväpning eller genom vårdslös körning.

Read Full Post »

PIN-koden, en pinsam pina och

ett (ut-)brännbart ämne.

Jag har nu på kort tid havererat två av mina viktigare betalkort. Dels VISA-kortet, som inte visade sig tåla den omilda behandling jag utsatte det för när jag stoppade det i bakfickan (och satt på det en stund). Dels Volvo-kortet som efter tre försök spottade ut det med ett ”TVI!” och sen skrev mig på näsan, att den minsann varit snäll nog att acceptera tre försök från mig, men nu kunde jag titta i månen efter bensin.

VISA-kortet knäcktes mitt itu där det vackra guldglänsande säkerhetschipet sitter. Det fick till följd att jag fortfarande kunde använda magnetremsan eftersom den var obruten. Trodde jag. I affären visade det sig att terminalen inte accepterade att jag använde magnetremsa, eftersom jag ju hade chip på kortet! Efter lite övertalning så accepterade personalen att skriva in siffrorna för hand, vilket gick rätt bra efter två försök. Jag fick min lunch den dagen.

Volvo-kortet blev lite värre. Jag gick in på macken och bad dem att dra kortet för kassatankning med legitimation. Svaret blev: ”Tyvärr, det kan vi inte göra, för det saknas fyra siffror på kortet!”. Tydligen så behövs det några extra siffror (som finns med i magnetremsan, men inte på kortet). Den snälla expediten ringde då upp Volvo och bad dem om de extra siffrorna. De hade jag aldrig sett förut. När hon sedan matade in siffrorna i kassaapparaten hängde den sig och hon blev tvungen att ”starta om” den, vilket tog ca 5 minuter. Hon medgav att det just nu hände ett par gånger i veckan.

Till sist så skrev jag på en gammaldags drag-slip, och undertecknade med mitt namn, varpå hon motsignerade med de fyra siffror hon hade fått i telefonen. Det visade sig att de inte behövdes mer än som garanti för att hon fått kortet bekräftat via just Volvo. Efter en dryg halvtimme i kassan fick jag faktiskt bensin i bilen.

Så, vad har nu detta med användbarhet att göra? Självklart är det något som inte fungerar. Det finns flera aspekter av våra betal- och kreditkort som ställer till förtretlighet, och de flesta kan säkert se flera saker som kunde göras bättre i de situationer som jag berättat om ovan. MEN, jag tänkte faktiskt inte poängtera den vanliga användningssituationen utan snarare som ett tillgänglighetsproblem. Men på vilket sätt är det det?

I maj i år (2008) tog min reservtank slut. Ord som utbrändhet och att gå in i väggen är nästan utnötta, men det ligger något i deras metaforiska förståelse. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att två kvardröjande symptom ställer till det för mig. Jag har svårt att minnas saker och jag har ett som det verkar associationsdrivet språkproblem. Jag använder ofta ord för något jag ser eller snabbt associerar med en viss situation istället för det jag borde säga (eller tänka). Det som fungerar bra är sånt man bara gör, fast jag ofta glömmer bort att jag har (eller inte har) gjort det. Detta är ett osynligt handikapp, som ställer till en hel del förtretligheter.

Att VISA-kortet sprack berodde på att jag stoppat det på ett ”praktiskt ställe” som blev helt fel. Om jag lägger nycklarna på spisen, så kan de möjligen bli lite varma att ta i och jag hittar dem inte när jag ska gå ut, men om kortet hamnar i byxfickan så spricker det i själva säkerhetsanordningen, chipet, vilket gör att det blir helt obrukbart. Jag kan inte heller avhjälpa problemet på annat sätt än att beställa ett nytt kort. Jag kan alltså med en enkel misshandling låsa mig ute från alla mina pengar under den tid det tar att få ett nytt kort.

Att jag inte kom ihåg koden till mitt Volvo-kort kanske inte är så konstigt, dåligt minne kan man ha ändå, men vid utmattningssyndrom är det ofta ett karakteristiskt symptom, som finns kvar väldigt länge. Kombinationen med att associera rätt men fel blir inte speciellt bra. Vad hände med koden då? Jo, vid lite närmare eftertanke så insåg jag att jag faktiskt hade använt den rätta koden vid första försöket! Men varför fick jag ingen bensin. Jo, det var den rätta koden till mitt förra kort, som jag kasserade i April i år, för sex månader sedan. Den koden satt så bergfast i mitt huvud att jag inte tänkte på att jag fått ett nytt kort.

Jag vill se det här som ett tillgänglighetsproblem, snarare än ett användbarhetsproblem (även om det naturligtvis är det senare också). PIN-koder (och lösenord) är inte gjorda för att man ska kunna komma ihåg dem. De måste bytas om man blir av med sitt kort, och man kan i många fall inte ändra den kod man fått. Allt detta sammantaget gör livet till ett rent helvete för en person som har problem med att minnas. Att klistra fast en Post-It-lapp med rätt kod på sitt kort är inte tillåtet enligt reglerna, inte heller egentligen att förvara den på annat sätt tillsammans med kortet. Jag har sett ett stort antal försök till att kunna få med sig koden genom att använda allehanda konstiga kodnycklar, ”vänners” telefonnummer m.m.

Min första fråga är varför säkerhet måste vara så oanvändbart. Varje gång vi tvingas att komma ihåg något är risken mycket stor att vi skriver upp det någonstans, varför inte på en lapp som vi klistrar på skärmen? Eller så använder vi enkla lösenord som ”sigge” istället för ”ah1%Kglap{”. Är det någon som blir förvånad över det? Jag kan gott säga att den tidsrymd som jag kommer komma ihåg det senare lösenordet under, är kortare än det tar att läsa in det. Att lära mig det? Aldrig. Det jag, och många andra med liknande minnesstörningar, kommer ihåg är det vi lärt oss för länge sedan, som gamla lösenord och PIN-koder. Gamla telefonnummer sitter som smäckat, medan flickvännens mobilnummer är borta, så fort vi tappat vår mobil.

Den andra frågan är om utmattningssyndrom som funktionshinder finns med i tillgänglighetstänkandet idag. Det är ett samhällsproblem som växer, förmodligen inte helt utan koppling till det ökande beroendet av teknik, både explicit (som datorer och annan utrustning på arbetsplatser och i hemmet) och implicit (som kravet på att alltid vara tillgänglig på mobilen och uppkopplad mot nätet). Men var finns det förebyggande tänket, och inte minst, var finns tillgänglighetstänket som handlar om de som redan hamnat i den tillvaro som präglas av minnesproblem, extrem stresskänslighet och liknande symptom.

För en kort beskrivning av utmattningssyndrom kan man t.ex. se sammanfattningen på socialstyrelsens hemsida [1] (där finns även en 90-sidig rapport [2] om sjukdomen som kan laddas ner som pdf). Som så ofta så skulle en anpassning till detta funktionshinder förmodligen vara till stor nytta för de flesta användare, så min sista fråga är:

Var finns alla enkla men fortfarande säkra lösningar, som gör att vi som användare inte behöver ta till hjälpmedel för att komma ihåg vilken pinsam PIN-kod som vi måste pina oss med den här gången???

Mumriken – (5523)

Noter

[1] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Sammanfattning),  http://www.sos.se/fulltext/123/2003-123-18/Sammanfattning.htm

[2] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Rapporten i pdf-format, 90 s.) http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2003-123-18/2003-123-18.pdf

Read Full Post »

Jag tänkte egentligen inte alls skriva om Håkan Juholt idag. Men nu när han avgick ”på egen begäran” (som det så fint heter) så blev det trots allt en del tankar kring det i mitt huvud. Politisk diplomati är inget för mig, och att han fick sparken är helt klart för min del, hur mycket de än säger något annat, både vad gäller förtroende och annat. Jag tycker egentligen bara synd om honom, som har hamnat i den omöjliga sits han har hamnat. Att ta över rodret på ett skepp som sjunkande håller på att spricka mitt i en tyfon är inte något jag önskar min värste fiende. För det var vad Juholt fick göra. Och att nu sparka kaptenen på båten gör faktiskt inte att båten flyter bättre efteråt, inte ens om man slänger i kaptenen med eller utan livbälte.

OK, kaptenen var kanske inte den bästa, men han var förmodligen bra mycket bättre än t.ex. den italienske kapten som satte lyxkryssaren Costa Concorde på grund och sänkte den. För den båten var nämligen helt funktionsduglig, vilket det socialdemokratiska partiet inte är för närvarande. Nu har man slängt av kaptenen och hoppas att båten rätar upp sig igen. Men att sparka kaptenen överbord är bara att försöka lindra symptomen. Tyvärr så riskerar man också då att missa chansen att bota sjukdomen. För det är en sjukdom som inte bara finns inom det socialdemokratiska partiet. Det finns inom politiken som sådan. Vi har en väldigt konstig politisk situation och huvudproblemet är inte Juholt, och faktiskt inte heller socialdemokratiska partiets kris, utan att vi har en total politisk situation som är helt ny. Vi har en regering bestående av ett parti (övriga partier lyser kraftigt med sin frånvaro i debatten), men som inte har majoritet utan tvingas att samarbeta med 1) ett parti som man vägrar att befatta sig med. 2) en röd-grön röra bestående av ett v-parti, ett högerinriktat socialdemokratiskt parti som inte vet vad de vill, och som just nu hotar att spricka lite varstans, samt ett miljöparti som insett att vänstersamarbetet inte var någon bra ide.

Eftersom det nu inte finns någon riktig opposition så har det inneburit att även regeringen har stannat upp. Det händer i princip ingenting längre i svensk politik. Åtminstone inte utåt. Vad som händer bakom kulisserna är det svårt för oss medborgare att se. Och medierna har fallit för frestelsen att ta den lättköpta vägen över personer. Att hitta skelett i garderoben verkar numer vara det som avses när man pratar politisk journalistik. ”Vad säger du om det här” är den standardiserade journalistfrågan, oavsett om det är en person som har med det att göra.

Jag hörde idag Kjell-Olov Feldts kommentar till Juholts avgång. Han vägrade att yttra sig om Juholt, utan menade att partiet måste diskutera sin politik och ideologi, för att ha en chans att återkomma. Jag tror han har rätt. Men jag tror att det är värre än så. Jag tror att politiker och media måste ta sig en ordentlig funderare på vad som är viktigt i politiken och inte bara gömma sig bakom jakten på partiledare och den ”egna falangen”.

Jag väntar på att man försöker sig på att bärga de politiska skeppen och göra dem sjövärdiga igen. Tills vidare har man bara sparkat kaptenerna…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »