Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stugan’

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Tvärstopp i snölopp…

I uppsala är det vår, så då tänkte jag köra ut med släpvagnen full med trädgårdsmöbler till stugan, och samtidigt inspektera vinterns härjningar på hus och tomt. Sagt och gjort… kopplade på kärran som stått i garaget. Hmm, lamporna fungerade inte, så jag får väl ”smyga” ut ur stan. På vägen börjar det regna och vindrutetorkarna visade sig snabbt inte fungera de heller. Det blir nog en ordentlig visit hos Volvo i samband med servicen nu.

Ju närmare stugan jag kommer ju vitare blir det på marken. Hmm, det ser inte bra ut. Sista snutten väg ner till stugan är ju helt oplogad under vintern. Ska jag säga att det märktes? Ja, jag klarade den lilla snövallen och sen var det inte så farligt. Till att börja med. Halvvägs ner minskar farten radikalt. Så kallat TVÄRSTOPP! Och där sitter jag, med släpvagn och allt… snön är nog ca femton, tjugo centimeter, och det klarar inte ens min fyhjulsdrivna Volvo. Med min kompis gamla militärvalp, kanske… men den har jag ju inte.

Utgrävning av bilen...

Så här ser det ut efter utgrävningen

Jag pulsar ner till stugan och hittar snöskovel och lastar den på lilla rödluvan (min fyrhjuling) och startar den. Den är lite småsur över att bli väckt mitt i vintern (som det fortfarande är där, tre mil norr om Uppsala). Men till sist med lite mild övertalning så puttrar hon igång. Hon är inte direkt lättkörd i decimeterdjup, vattensjuk snö. Men med gasen i botten så tar vi oss fram med ett gigantiskt snösprut bakom oss (och djupa fåror i snön).

Efter lite skottande, så lyckas jag i varje fall få bilen loss och till och med vända den på en smal skogsväg.

Här vände jag min Volvo 850... det var lite trångt...

Till slut stod den också på en del av vägen som inte var så snötäckt. Nu börjar det bli sent, så det är bara att lasta av den tunga släpvagnen där den står, och sen försöka köra ner den med Rödluvan till stugan. Det är kanske 400 meter av snödränkt skogsbilväg… Oj, vad det slirar och går.

Så här såg det ut på de enkla bitarna.

Nu står Rödluvan parkerad vid stugan, bilen är hemma på parkeringen. Och jag, jag ska strax lägga mig att sova, efter en aningen större motionsinsats än jag hade planerat…

Read Full Post »

Every time I go to my cottage, I realize the need for breathing space in life. Life today is hectic and very inhuman in many aspects and we often don’t even stop to think about how bad it really is. When I look at life now, after the last year, it seems very strange how few possibilities we get to breathe freely. We are caught in the ever spinning wheel of work, home care, planned leisure etc. to the point that there isn’t any room for anything that is not planned.

I can remember a summer day last summer, when all of a sudden the thunder strom clouds gathered above the cottage, and I heard the first drops of rain coming down. My first reaction was to go inside and lay down on the bed to read a book while the rain was pouring. But then, almost as soon as I had the thought, I changed my mind. I took a deck chair, and placed myself comfortabky on the porch of the house, with a glass of wine and just sat there (under the roof) and watched the rain fall… listening to the sound of the falling rain. I sat there for almost half an hour… and when the last drops glistened in the sun I felt that this had really been the right thing to do…

So why are we so obsessed with doing things. We always have to do things, rather than just be…. I hope that I will get more time for being in the future. At least I will try to make more time for being. And maybe we all should try the being part of life for a change? I know there are many people who have problems getting the life together, both financially and socially. And being is not easy in those cases… But if we are lucky enough to get this chance to be, then I think we should try to catch it…

Read Full Post »

So, at last midsummer is here. I hope the remaining part of the summer will be better, because now it has been raining quite a lot. It is almost as if the closeby lake has evaporated completely, and is now pouring down from the skies.

The lawns and the small road leading to it were cut last Thursday, and hopefully it will be some time with sun and no rain, before the grass has grown back. It is pretty strange how big difference it makes when the grass has been neatly (well…) cut, and it immediately looks much more inhabited. Cutting the grass is a very relaxing occupation when the weather is fine.

One good thing with all the rain is that there is a very small risk of forest fires. It was a brilliant opportunity to burn all the cut branches from the lilac hedge. They had a hard winter, and most of the old thick stems were broken by the snow and ice. I will cut out most of the old parts of the lilac hedge later in the summer, but for now, I think I’ll leave them, even though they are hanging to the ground.

Hopefully the weather will be more summerlike onwards, I have my vacation in July, and I look forward to some nice summer days in the cottage with my daughter.

Read Full Post »