Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tillgänglighet’

Det kan kanske hända att någon undrar över vilka konkreta valfrågor jag saknar i debatterna? Därför tänkte jag ge exempel på några sådana i det här inlägget. En del frågor är enklare än andra, en del är mer intrikata att svara på, men jag har oavsett vilket, inte hört dem ventileras i debatten. Så här kommer några av mina förslag på frågor:

  • Hur ska man se till att ALLA har lika chanser på arbetsmarknaden?Idag är det många som inte ens får chansen till ett jobb, t.ex. för att de råkar vara invandrare eller råkar ha en funktionsnedsättning. Den dolda diskrimineringen är ett stort problem som måste tas om hand, om man ska kunna få med alla som vill.
  • Hur ska man se till att ALLA människor har möjlighet att åka med offentliga hjälpmedel? Idag är det t.ex. inte möjligt att åka tåg på alla sträckor om man sitter i rullstol.
  • Hur ska man se till att folk får den hjälp de behöver, t.ex. personlig assistans, bidrag eller hjälpmedel, utan att de behöver vara advokater, och/eller behöver redogöra för allt de gör, t.ex. minsta lilla besök på toaletten?
  • Vad vill man göra för att se till att ALLA människor har en minsta dräglig standardnivå och inkomst? Pensionärer som inte har råd med mat, sjuka som inte har råd att vara sjukskrivna (eller blivit utförsäkrade).
  • Hur ska vi få ett humant samhälle, istället för ett samhälle som styrs av inhumana regler?Kanske inte så konkret frågeställning, men idag är det svårt att vara mänsklig som handläggare, det är bättre och enklare att gömma sig bakom alla regler som finns.

Detta var bara några exempel på ganska konkreta (nåja, nästan i varje fall) frågeställningar som behöver svar. Egentligen kan man väl översätta de här frågan till den mer abstrakta ”Hur ska vi få ett humanare samhälle för alla?” men då blir risken att vi får ”politikersvar”. Det vill jag inte ha, jag vill ha konkreta löften (med införandegaranti) från de partier som vill att jag ska rösta på dem.

Kan vi möjligen få andra svar än ”Vi ska tillsätta en utredning”?

Read Full Post »

Idag deltog jag i marschen för tillgänglighet. Det var en fantastisk upplevelse, och faktiskt första gången jag gick med i ett demonstrationståg. Det var enligt uppgift 128 personer som gick med här i Uppsala och det tar en viss plats, vilket en hel del människor upptäckte. Vädrets makter var både med och emot oss. Det var mulet och regnhot, vilket möjligen kan har hindrat en del från att vara med (det är kallt att sitta i en elrullstol när det blåser snålt och regnar). Men det var å andra sidan uppehåll hela vägen och under talet (nåja, några regndroppar var det ju, men i stort sett).

Polisen missade avtågstiden, men vi gick ändå över gatan (inför grön gubbe, att den sen slog om så snabbt till rött var ju inte vårt fel, eller hur?). Sen fick vi faktiskt hjälp av lite blåljus över Kungsgatan… Jag tror att slagorden hördes där vi gick fram, och även om det inte hördes, så syntes vi i varje fall, och jag tror det är minst lika viktigt att synas som att höras. En grupp som inte märks, hamnar lätt i situationen att man inte heller finns, åtminstone inte i vardagstanken.

Det som jag tycker är lite synd är att det är så få personer som inte förstår hur viktig tillgänglighet är även för personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighet handlar inte om särintresse, det är ett allmänintresse, även om det är många som inte inser det. Tillgänglighet handlar om att göra miljön i samhället lättare att använda sig av. Det betyder att det finns färre hinder, det betyder att det är lättare att uppfatta information. I de allra flesta fall betyder en tillgänglig miljö att alla får det lättare.

Det var en del personer utan funktionsnedsättning med i ledet. En del kanske hade dolda funktionsnedsättningar, men oavsett det… Det som jag undrar är varför inte alla medborgare uppskattar försöken att göra en människovänlig miljö. Jag menar:

  • Hur många är det inte som har cyklat omkull på en trottoarkant?
  • Hur många är det inte som har trillat i en trappa?
  • Hur många är det inte som har slagit tårna i en tröskel?
  • Hur många är det inte som har missat något på grund av att de inte sett skylten eller anslaget?
  • Hur många är det inte som har missat tåget eller flyget, eftersom de inte hört något utrop?

Den här listan kan göras lång, men det är ändå bara några få exempel på hur det som kallas tillgänglighet kan göra livet behagligare för alla, och inte bara personer med en funktionsnedsättning. Sen finns det naturligtvis insatser som är riktade mot enstaka grupper av personer med funktionsnedsättning och som andra inte har så stor nytta av, men det är fortfarande en liten kostnad för att få med alla människor i samhället.

Huvudpoängen är dock att i stort sett alla tjänar på tillgänglighet, och att det därför måste bli en allmän angelägenhet, istället för att som nu betraktas som särintressen.


Ett övergångsställe i Pompejii

Ett övergångsställe i Pompejii


Jag misstänker att förkärleken för höga trottoarkanter är en kvarleva från historisk tid. De gamla romarna hade ju övergångsställen på grund av de dåliga vägarna (och, antar jag, på grund av att man kanske inte bar bort allt avfall, utan kastade det på vägen?) Men idag så har vi rensopade gator, så varför behöver vi kantsten vid trottoaren? För att skydda fotgängaren? Ja, men då kanske de inte behöver vara 15 cm höga? Eller kan man tänka sig andra sätt att skydda fotgängare, så att det inte sker på bekostnad av framkomligheten?

Jag tror det finns lösningar, men det kräver förstås att man försöker… och vill försöka… Det är väl det vi får som om det finns politiker som vågar göra… försöka tänka tillgängligt.

Read Full Post »

Vi gick på promenad en dag i höstas innan snön hade kommit. Det var ruggigt och kallt. Första hindret kom redan efter 50 meter, när det skrapade i. Trottoarkant, kallas det visst. En trottoarkant som man inte kunde komma upp för. Det gällde att hitta en plats där den var tillräckligt låg för att man skulle kunna komma upp. Där fanns ett övergångsställe med vita streck. Men inte ens där var det riktigt lätt att ta sig upp. Det kändes som att det skulle vara lättare att ta sig fram på gatan istället, så det gjorde vi en stund.

Bland pölar, vattenpussar och hål i asfalten slingrade vi oss fram utan missöden på vår promenad. På andra sidan vägen gick det bättre. Där var inte trottoarkanten så hög. Åtminstone inte överallt. På några ställen var vi tvungna att försöka hitta lägre trottoarkanter i gathörnen. Speciellt på de ställen där man lagat vägen eller där man INTE hade gjort det.

Efter ett tag insåg vi att vi inte visste riktigt hur trottoarkanterna såg ut längre fram… Så vi kortade av vår promenad och tog en ”säker” väg hem. Nåja, så säker som den kan vara. På några ställen var det hål i gatan, och en lång sträcka med kantsten visade sig vara rätt jobbig att ta sig över.

Varför kan man inte se till att gatumiljöerna är framkomliga med rullstol? Jag utmanar alla som utformar vår gatumiljö på en promenad med rullstol, och helst i rusningstrafik. Vi behöver inte ta någon speciell väg, problemen finns överallt. Bara att gå omkring på stan med en person i rullstol, vanlig eller eldriven, borde vara tillräckligt för att öppna ögonen på någon som planerar vår miljö.

Så kom igen gatuplanerare, gör ett race för framkomligheten och se var ni kommer fram…

Read Full Post »

Det är lätt att man tänker på funktionsnedsättning som något som måste synas. Och är det inte synligt så brukar man tänka på personer med hörselskador. Men det finns många andra funktionsnedsättningar som inte syns, men som påverkar en persons liv i allra högsta grad. Det behöver inte ens vara ansett som funktionshinder, men ser man det från personens perspektiv och hur man blir behandlad i samhället, så framstår även de dolda funktionsnedsättningarna som allvarliga funktionshinder i samhället. Samhället har inte mycket tolerans för funktionsnedsättning i allmänhet, och när det gäller de osynliga så finns det ofta en attityd av att ”men det syns ju inte på dig, så då kan det inte vara så farligt”. Ännu värre är väl att när det inte syns, så är det svårt för andra att förstå hur funktionshindrande det kan vara.

Nu kommer säkert en del att tycka att det jag pratar om inte är ett verkligt funktionshinder, eftersom det inte ”märks” utåt, men helt klart är det något som gör mig som individ handikappad i min aktivitet i samhället. Samhällets funktioner ställer mer och mer krav på oss som människor, och om vi inte kan anpassa oss så är det inte samhället det är fel på, utan oss individer. Så jag kommer att fortsätta prata om de dolda funktionsnedsättningarna som ”funktionshindrande” i det här inlägget.

En del dolda funktionsnedsättningar har med smärta att göra. Det finns många ”osynliga” smärttillstånd, som kraftigt kan påverka hur vi som människor kan agera i samhället. Ett av de vanligare är troligen migrän, som kan slå en människa från ingenstans. Inom några minuter blir man helt utslagen, och kan i vissa fall inte ens ta sig själv från en plats till en annan. Det syns ofta inte… och för den som inte har annat än vanlig huvudvärk så är det svårt att inse att man kan ha så ont i huvudet. Det är väl bara att ta en huvudvärkstablett? Men det är det inte… många gånger hjälper inte ens vanliga huvudvärkstabletter, utan man tvingas ta starkare mediciner som ger illamående, och allehanda kroppsliga påverkningar.

En icke-smärtkopplad osynlig funktionsnedsättning är de efterverkningar som uppstår efter utbrändhet (utmattningssyndrom). Att inte ha samma kapacitet, att ha minnesproblem, att inte fungera i vissa typer av stressituationer, allt sådant är sådant som inte syns. Att man blir frisk (enligt försäkringskassan eller läkarens intyg) betyder inte att man är frisk, utan man har många efterverkningar kvar även när det inte längre märks utanpå. Att få folk att förstå att man som person inte fungerar som förut, eller att man har kvarvarande problem, är ofta omöjligt, om man inte blottar sig helt och berättar öppet, något som för många kan vara väldigt svårt…

Så, vad gör man med den här typen av dolda funktionsnedsättningar? Egentligen kan man inte göra mycket annat än att försöka acceptera det finns. Dolda funktionsnedsättningar ger ofta en känsla av skuld hos den som har det, en känsla av att inte bli trodd… ”Det kan inte vara så farligt”, ”Det är ju bara huvudvärk”, ”Nu skyller han/hon på det igen”. Det är där jag tror att man kan göra mycket. Den generella attityden till dolda funktionsnedsättningar måste förändras. Det är reella problem som påverkar personen tillräckligt även utan den sociala stigmatiseringen som finns. Det är alldeles tillräckligt utan att man känner en känsla av att inte bli trodd.

Det finns naturligtvis många fler dolda funktionsnedsättningar, och alla kräver samma förståelse för att man inte kan ”se” att de finns… Fibromyalgi, reumatiska tillstånd, astma, allergier och liknande har samma problembild sett som ett funktionshinder i samhället. Det är tillräckligt att bära sjukdomen och de besvär den åsamkar, utan att behöva försvara sitt agerande utifrån den.

Read Full Post »

Varför nöja sig med något som är riktigt bra, när man kan få något som är tillräckligt bra? Bra nog är absolut bättre än utmärkt, inte sant? Det är lite av känslan man får när man ser på en del utveckling av stödjande teknik för funktionshinder. Man har ofta en lösning som fungerar, den ger det mervärde som behövs för att den ska vara användningsvärd, men inte alltid det mervärde som behövs för att vara njutbar att använda. Istället tvingas man att använda ett verktyg som är suboptimalt. Det tråkiga är också att det ofta verkar vara svårt för en designer att förstå varför en viss artefakt inte tilltalar en viss person.

Men måste det vara så svårt att inse vissa typer av problem. Om jag som funktionshindrad inte upplever mig som det, varför ska jag då behöva använda verktyg och möbler som så tydligt talar om för mig att jag är mindre betydelsefull än om jag går in på en vanlig affär och köper motsvarande sak?

Varför måste en elrullstol se ut som ett tekniskt monster, som ändå inte klarar att ta sig upp för den minsta av trottoarkanter? Varför måste en varierbar säng se ut som en sjukhussäng när man får den som hjälpmedel, medan de kan se riktigt snygga ut om man köper dem på IKEA? Jag kan inte riktigt förstå varför en konstruktion, så fort som den kallas för hjälpmedel, måste se ut som något taget från ett sjukhus eller vara rent ut sagt bara klumpigt…

Så varför inte sätta igång med att börja designa häftigare saker? Jag har massvis med idéer som skulle underlätta för en person med olika typer av funktionshinder. Men det räcker tyvärr inte bara med idéer. De måste fungera också. Många gånger är de idéer som man kommer på inte så bra som man kunde tro. De är kanske bra ur mitt eget perspektiv, men det är inte säkert att en person som behöver den stödjande tekniken tycker att det är bra för det. Det kanske inte passar in i den personens vardag, eller i den personens uppfattning om hur saker och ting ska fungera.

Utformning av stödjande teknik borde alltid utformas i samarbete med brukaren. Det kanske inte är helt realistiskt att göra det fullt ut, men däremot så skulle jag kunna tänka mig att den användar-centrerade utvecklingen som används inom Människa-datorinteraktionen skulle kunna ha mycket att tillföra även designen av stödjande teknik.

Read Full Post »

Ibland tvingas man att fundera över etiketter och tillämpningarna utgående ifrån ettiketten. ”Hjälpmedel för funktionshindrade” till exempel, är en sån etikett som vi bara använder utan att reflektera. Självklart ska vi ”hjälpa” personer med funktionshinder, eller hur? Men det är här jag ser problemet med etiketten! Stödjande teknik är naturligtvis väldigt viktigt, det är inte det som frågan handlar om, utan frågan är bara hur vi ser på tekniken. Ska vi se den som en ”hjälp” och i så fall en hjälp till vadå? Att bli ”normal”, att få ett ”normalt” liv. Ser man det så, så blir omedelbart den funktionshindrades liv mindre värt. Det blir något oönskat, precis som alla rullstolsburna personers högsta önskan skulle vara att kunna gå (vilket t.ex. visades i den i övrigt mycket trevliga filmen Avatar).

Så hjälpmedel ska inte hjälpa en funktionshindrad att bli normal, utan stödja personens aktiviteter för att kunna delta på lika villkor i samhället. Det är inte människorna i sig som inte kan. Det är samhället som handikappar människor, och gör dem oförmögna. Om samhället och miljön utformades annorlunda från början skulle vi inte behöva hjälpmedel för att leva i samhället, utan vi skulle klara oss med en ”stödjande teknologi”. Skillnaden i uttryck är kanske subtil, men den är ändå viktig när det kommer till synen på hur en människa betraktar en annan.

En människa är oförmögen att flyga, men behöver inte hjälpmedel för att kunna vara ”normal” och flyga. Men genom att använda ett flygplan som stödjande teknologi kan vi vidga våra möjligheter trots våra begränsningar. På samma sätt är stödjande teknik inte något som ska hjälpa oss att bli ”normala” utan något som ska göra det möjligt för oss att göra saker.

Vad betyder det här med andra ord? I stort sätt handlar det om att när tekniken utformas som ett stöd. så är det ett stöd för att göra saker, inte för att uppnå en nivå av normalitet. Stödet måste inpassas så sömlöst i samhället att det inte stigmatiserar folk som använder dem. Alternativt ska det designas så att det inte låtsas vara en normaliseringsfaktor, kanske en design som i bilden nedan.

A wheelchair with terrain tracks

Mycket av den teknik som designas idag för personer med funktionshinder, är inte designad för att passa in. En hiss uppför trapporna är klumpig, plåtig och går så långsamt att man reagerar på när den används. Hissen exponerar den som använder den som en ”outsider”, och segregerar på så vid ”dem” från ”oss” (oberoende av vilken grupp vi tillhör.

Jag skulle vilja se teknik som stödjer folk som behöver den, på ett sånt sätt att han eller hon inte isoleras från andra, men som fortfarande stöder användarens behov. Behovet tillgodoses ofta i en ”det fungerar”- snarare än en ”det här känns bra att använda”-typ av tillämpning. Det är inte ens alltid som lösningen blir användbar. Det är här som det måste till en insats. Det är viktigt att inte bara göra användningsmöjlig teknik, den ska vara ändamålsenlig och ge ett positivt mervärde.

Read Full Post »

I dagarna håller man på med en utredning som har resulterat i att man som funktionshindrad nu ska vända ut och in på precis allt. Allt ska mätas i tid och pengar. På 90 sidors frågeformulär ska den som behöver assistans svara på frågor om allt i sitt privatliv. Frågor om man kan äta själv är bagateller jämfört med andra frågor som ställs om sexuallivet och toalettbesök. Jag undrar hur många av de som bestämmer om den här typen av dokument som är beredda att själva svara på de frågorna som de funktionshindrade förväntas besvara? Jag tror inte det är många.

Som en person sa, jag har levt med mitt funktionshinder i trettio år, så det vore väl konstigt om jag inte visste vad jag behöver hjälp med vid det här laget? Men nej, nu ska alla utredas av byråkrater som ska tidsmappa alla aktiviteter för att bedöma om personen verkligen behöver hjälp. Så behöver man hjälp 2 minuter innan en dusch och 2 minuter efter, så blir det summa summarum bara 4 minuters behov. Att duschen tar 20 minuter är det ingen mening med att framhålla. Istället räknas alla ”behovsminuter” ihop, och uppgår de tillsammans inte till den fastlagda minigränsen dras assistansen bort helt, och ersätts av hemtjänst.

Frågan är väl bara varför någon skulle vilja låtsas ha ett större behov än nödvändigt. De flesta personer med ett funktionshinder skulle med all säkerhet vilja vara bra nog för att slippa den personliga assistenten. Varför? Jo, för att den personliga assistenten, samtidigt som han eller hon ger personen med ett funktionshinder stöd till att leva ett drägligt liv, också innebär väldiga restriktioner i vad man kan göra. Det är inte bara att åka iväg som man vill, utan det måste planeras i förväg. En assistent kan inte åka iväg över en kväll eller natt, så att gå ut på kvällen blir omöjligt.

Redan idag drar man in på assistansen. Personer som haft en konstant skada under många år tvingas år efter år ”bevisa” att de fortfarande är lika beroende av assistans som förra året. Att funktionshindret inte KAN minska spelar ingen roll. För de som förlorar sin assistans kan det innebära stora problem. Redan har flera personer fått omvärdera om de kan jobba vidare eller inte. Att förlora assistansen innebär då ett utestängande från arbetsmarknaden. ”Alla ska med” gäller tydligen inte funktionshindrade med behov av assistans.

Skriv under du med på Assistansupproret

Read Full Post »

« Newer Posts