Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tryckfrihet’

PIN-koden, en pinsam pina och

ett (ut-)brännbart ämne.

Jag har nu på kort tid havererat två av mina viktigare betalkort. Dels VISA-kortet, som inte visade sig tåla den omilda behandling jag utsatte det för när jag stoppade det i bakfickan (och satt på det en stund). Dels Volvo-kortet som efter tre försök spottade ut det med ett ”TVI!” och sen skrev mig på näsan, att den minsann varit snäll nog att acceptera tre försök från mig, men nu kunde jag titta i månen efter bensin.

VISA-kortet knäcktes mitt itu där det vackra guldglänsande säkerhetschipet sitter. Det fick till följd att jag fortfarande kunde använda magnetremsan eftersom den var obruten. Trodde jag. I affären visade det sig att terminalen inte accepterade att jag använde magnetremsa, eftersom jag ju hade chip på kortet! Efter lite övertalning så accepterade personalen att skriva in siffrorna för hand, vilket gick rätt bra efter två försök. Jag fick min lunch den dagen.

Volvo-kortet blev lite värre. Jag gick in på macken och bad dem att dra kortet för kassatankning med legitimation. Svaret blev: ”Tyvärr, det kan vi inte göra, för det saknas fyra siffror på kortet!”. Tydligen så behövs det några extra siffror (som finns med i magnetremsan, men inte på kortet). Den snälla expediten ringde då upp Volvo och bad dem om de extra siffrorna. De hade jag aldrig sett förut. När hon sedan matade in siffrorna i kassaapparaten hängde den sig och hon blev tvungen att ”starta om” den, vilket tog ca 5 minuter. Hon medgav att det just nu hände ett par gånger i veckan.

Till sist så skrev jag på en gammaldags drag-slip, och undertecknade med mitt namn, varpå hon motsignerade med de fyra siffror hon hade fått i telefonen. Det visade sig att de inte behövdes mer än som garanti för att hon fått kortet bekräftat via just Volvo. Efter en dryg halvtimme i kassan fick jag faktiskt bensin i bilen.

Så, vad har nu detta med användbarhet att göra? Självklart är det något som inte fungerar. Det finns flera aspekter av våra betal- och kreditkort som ställer till förtretlighet, och de flesta kan säkert se flera saker som kunde göras bättre i de situationer som jag berättat om ovan. MEN, jag tänkte faktiskt inte poängtera den vanliga användningssituationen utan snarare som ett tillgänglighetsproblem. Men på vilket sätt är det det?

I maj i år (2008) tog min reservtank slut. Ord som utbrändhet och att gå in i väggen är nästan utnötta, men det ligger något i deras metaforiska förståelse. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att två kvardröjande symptom ställer till det för mig. Jag har svårt att minnas saker och jag har ett som det verkar associationsdrivet språkproblem. Jag använder ofta ord för något jag ser eller snabbt associerar med en viss situation istället för det jag borde säga (eller tänka). Det som fungerar bra är sånt man bara gör, fast jag ofta glömmer bort att jag har (eller inte har) gjort det. Detta är ett osynligt handikapp, som ställer till en hel del förtretligheter.

Att VISA-kortet sprack berodde på att jag stoppat det på ett ”praktiskt ställe” som blev helt fel. Om jag lägger nycklarna på spisen, så kan de möjligen bli lite varma att ta i och jag hittar dem inte när jag ska gå ut, men om kortet hamnar i byxfickan så spricker det i själva säkerhetsanordningen, chipet, vilket gör att det blir helt obrukbart. Jag kan inte heller avhjälpa problemet på annat sätt än att beställa ett nytt kort. Jag kan alltså med en enkel misshandling låsa mig ute från alla mina pengar under den tid det tar att få ett nytt kort.

Att jag inte kom ihåg koden till mitt Volvo-kort kanske inte är så konstigt, dåligt minne kan man ha ändå, men vid utmattningssyndrom är det ofta ett karakteristiskt symptom, som finns kvar väldigt länge. Kombinationen med att associera rätt men fel blir inte speciellt bra. Vad hände med koden då? Jo, vid lite närmare eftertanke så insåg jag att jag faktiskt hade använt den rätta koden vid första försöket! Men varför fick jag ingen bensin. Jo, det var den rätta koden till mitt förra kort, som jag kasserade i April i år, för sex månader sedan. Den koden satt så bergfast i mitt huvud att jag inte tänkte på att jag fått ett nytt kort.

Jag vill se det här som ett tillgänglighetsproblem, snarare än ett användbarhetsproblem (även om det naturligtvis är det senare också). PIN-koder (och lösenord) är inte gjorda för att man ska kunna komma ihåg dem. De måste bytas om man blir av med sitt kort, och man kan i många fall inte ändra den kod man fått. Allt detta sammantaget gör livet till ett rent helvete för en person som har problem med att minnas. Att klistra fast en Post-It-lapp med rätt kod på sitt kort är inte tillåtet enligt reglerna, inte heller egentligen att förvara den på annat sätt tillsammans med kortet. Jag har sett ett stort antal försök till att kunna få med sig koden genom att använda allehanda konstiga kodnycklar, ”vänners” telefonnummer m.m.

Min första fråga är varför säkerhet måste vara så oanvändbart. Varje gång vi tvingas att komma ihåg något är risken mycket stor att vi skriver upp det någonstans, varför inte på en lapp som vi klistrar på skärmen? Eller så använder vi enkla lösenord som ”sigge” istället för ”ah1%Kglap{”. Är det någon som blir förvånad över det? Jag kan gott säga att den tidsrymd som jag kommer komma ihåg det senare lösenordet under, är kortare än det tar att läsa in det. Att lära mig det? Aldrig. Det jag, och många andra med liknande minnesstörningar, kommer ihåg är det vi lärt oss för länge sedan, som gamla lösenord och PIN-koder. Gamla telefonnummer sitter som smäckat, medan flickvännens mobilnummer är borta, så fort vi tappat vår mobil.

Den andra frågan är om utmattningssyndrom som funktionshinder finns med i tillgänglighetstänkandet idag. Det är ett samhällsproblem som växer, förmodligen inte helt utan koppling till det ökande beroendet av teknik, både explicit (som datorer och annan utrustning på arbetsplatser och i hemmet) och implicit (som kravet på att alltid vara tillgänglig på mobilen och uppkopplad mot nätet). Men var finns det förebyggande tänket, och inte minst, var finns tillgänglighetstänket som handlar om de som redan hamnat i den tillvaro som präglas av minnesproblem, extrem stresskänslighet och liknande symptom.

För en kort beskrivning av utmattningssyndrom kan man t.ex. se sammanfattningen på socialstyrelsens hemsida [1] (där finns även en 90-sidig rapport [2] om sjukdomen som kan laddas ner som pdf). Som så ofta så skulle en anpassning till detta funktionshinder förmodligen vara till stor nytta för de flesta användare, så min sista fråga är:

Var finns alla enkla men fortfarande säkra lösningar, som gör att vi som användare inte behöver ta till hjälpmedel för att komma ihåg vilken pinsam PIN-kod som vi måste pina oss med den här gången???

Mumriken – (5523)

Noter

[1] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Sammanfattning),  http://www.sos.se/fulltext/123/2003-123-18/Sammanfattning.htm

[2] Utmattningssyndrom – Stressrelaterad psykisk ohälsa (Rapporten i pdf-format, 90 s.) http://www.sos.se/FULLTEXT/123/2003-123-18/2003-123-18.pdf

Read Full Post »

Vem drar gränsen för vad som är ett konstverk, egentligen? Det verkar som att just nu så är det konstnärerna som definierar vad som är konst och inte. Och definieras det som konstverk, så är det ett konstverk, och då får man visa upp det. Det känns som att konstbegreppet riskerar att tunnas ut till den grad, att det inte längre betyder något. jag lyssnade idag (20 maj 2010) på intervjun med Lars Vilks i Sveriges Radio och fick en hel del tankar kring konst och yttrandefrihet.

Lars Vilks säger i intervun att: ”Allt är en del i ett konstverk.”och på slutet så medger han att även intervjun är en del av konstverket kring rondellhundsteckningen.

Det är lite oklart om han i det första uttalandet menar processen som han själv definierar som sitt konstverk kring rondellhunden, eller om han menar att det gäller all konst. Oavsett vilket så drar han ju en godtycklig gräns mellan vad som är konst och inte när han säger att ”Det ska vara en skillnad mellan verkligheten och konstverket.” och i samma veva menar att den intervjun han genomför i radion är en del av konstverket.

Om man drar hans definition av processkonst till sin spets, så spelar vi alla med i det spel som han kallar sitt konstverk, även de som kritiserar honom, och de som även går till angrepp mot honom. Men han gör där en passande inskränkning: ”När man kommer till stor materiell förstörelse blir estetiseringen poänglös.” Ett uttalande som det inte verkar som att man håller med om på konsthögskolan, där nersprejade tunnelbanevagnar anses vara konst.

Det verkar på Lars Vilks som att inte heller yttrandefriheten är absolut. Han påpekar att vi måste vara överens om vilka spelregler som ska gälla, men säger strax efteråt i intervjun att ”det tycks ju som att många Muslimer verkar ha fått uppfattningen att man har stor rätt att föra fram sin egen åsikt och få den fullt ut godtagen. ” (11.13)  Jag trodde att det var det som var yttrandefrihet, att man får föra fram sin åsikt och att detta är accepterat.

Enligt Lars Vilks så innebär uppenbarligen yttrandefrihet inte heller att man får skrika ”svin och gris” till honom (10.25). Då är det istället en mob som inte ska uttala sig (eftersom de är fundamentalister och för såna gäller inte yttrandefrihet). Kanske lite grovt tolkat, men innebörden framstår rätt klart för mig. Konstnärer har större yttrandefrihet än vanliga människor, och naturligtvis större yttrandefrihet än fundamentalister.

Lars Vilks menar dessutom på slutet att nästan all bra konst är provocerande, och att alla konstnärer är provokatörer. Vad jag tycker han missar är att provocerande konst inte nödvändigtvis är bra. Och Lars Vilks rondellhund är dålig konst, som är enbart provocerande.

Som avslutning säger Lars Vilks också  att det är skillnad på en ”provokatör” och en ”bra provokatör”. Lars Vilks är en usel provokatör,  som förstör mer än han förstår.

Jag vill nog påstå att Lars Vilks är en usel provokatör, som med sina handlingar skapar mer skada än han själv är medveten om.


PS. Jag måste säga att jag inte anser att det är OK att dödshota någon, eller att gripa till våld. Det är inte min avsikt med det här blogginlägget. Våld löser inga problem. Jag vill heller inte begränsa yttrandefriheten. Men som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så innebär yttrandefrihet också ett stort ansvar, ett ansvar som jag inte tycker att Lars Vilks tar.

Read Full Post »

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »