Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Utbrändhet’

Nu blev det tyvärr ett alldeles för långt uppehåll i skrivandet igen, och ni som dessutom har kommenterat har tyvärr fått vänta på svar. Jag har helt enkelt inte haft energi till att skriva på ett tag, och det är ju det som behövs för att det ska bli nya inlägg. Jag är fortfarande fascinerad av att läsa så många kommentarer som uttrycker:

  • dels hur mycket de känner igen sig i min beskrivning av hur det är (se här),
  • dels hur ensamma och oförstådda de känner sig.

Det är skrämmande att se att så lite har hänt de senaste åren. Flera kommenterar också att deras familjer eller arbetsgivare inte förstår problemet, vare sig före eller efter utbrändheten. Jag är glad över att många läser bloggen och även tar sig tid till att kommentera.

Men det var ju inte det som jag skulle skriva om den här gången. När jag läste igenom kommentarerna sedan i somras så fick jag lite extra tankar kring våra barn. En person skrev om deras 13-åriga barn som redan har gått in i väggen, och bland tidigare kommentarer fanns också några skrivna av väldigt unga personer (både från högstadiet och gymnasiet). Det är lite läskigt att tänka sig att våra barn ska behöva uppleva utbrändheten i så tidiga år, med tanke på hur svårt det kan vara att komma tillbaks. Men vad beror det på att det sprider sig ner i de tidiga åldrarna?

Man brukar ibland säga att det finns ett antal indikatorer som visar på ökad risk för utbrändhet.Tittar man lite noggrannare på dessa så kan man se några av dessa som indikationer på en ohållbar situation även i skolan. De vanligaste indikatorerna är:

  1. Ingen egen kontroll över sin situation.
  2. Splittrade arbetsuppgifter.
  3. Dålig överblick över helheten.
  4. Negativ eller ingen återkoppling på det man gör.
  5. Stressigt arbetsklimat.

Är det någon som möjligen tycker att de här faktorerna har någon som helst bäring på skolarbetet?

  1. Vem är det som styr skolarbetet? Ja, inte är det eleven som har bestämmandet.
  2. Hur många ämnen läser man på en vecka, och hur många ämnen har man prov i under samma vecka? Ganska så många blir det, om man ser efter lite. Eleverna måste kasta sig mellan ämnen hela tiden, och det blir ingen kontinuitet. Under provperioderna finns det angivet att man bara får ha ett visst antal prov samma vecka, men då blir en del prov istället till skriftliga test. Varje ämne är ju viktigast!
  3. Hur ser egentligen min studiesituation ut? Ja, det är nog svårt för många elever att överblicka. Nu måste man ha en kalender för att komma ihåg allt som måste göras, och man går från timme till timme.
  4. Om man inte presterar bäst, så är det dåligt. Både lärare och föräldrar ställer höga krav på resultatet, och vem vill inte göra sina föräldrar stolta. Misslyckas man dock, så är det inte alltid som man får positiva och konstruktiva kommentarer. Istället fokuseras det oftast på det negativa; det man inte klarade.
  5. I skolan finns det sällan någon lugn och ro. Även på rasterna som ska vara återhämtningsstunder, så är ljudnivåerna höga och aktivitetsgraden hög. Det finns inget utrymme för lugn och vila någonstans.

Till detta kommer ett betygssystem, vilket åtminstone i gymnasiet, tvingar eleverna att producera max från första början. Det finns inte utrymme för ett missat prov och detta tvingar barnen till en konstant stressnivå i skolan.

Vad kan man göra åt det här? Jag tror att det i grunden är fel på vårt nuvarande skolsystem. Barnen har inte längre en barndom, utan har mer eller mindre snubblat in i vuxenvärlden långt innan de borde behöva det. Men så länge som skolan är som den är, kommer det förmodligen att ligga en tung last på föräldrarna att inte bara pressa fram resultat, utan även ge den positiva återkoppling och det strukturella stöd som barnen behöver. Helst skulle man ju se att man kunde minska både splittringen i antal ämnen och den övergripande stressen, men jag ser tyvärr inte några sådana tendenser idag. Tyvärr är det snarare tvärtom.

Just nu känner jag en stor oro för den studerande generationen. Håller vi på att pressa fram en utbränd ungdomsgeneration???

Read Full Post »

Varför blir det så här? Vi kan se symptomen, och reagera på dem, men fortfarande springer folk in i väggen eller bränner ut sig. Och det är inte bara en här och en där. Vi är många som har varit där och som kommer att hamna här. Man kan ju ställa sig frågan om det är ett nytt fenomen, eller om det bara är så att det har blivit en ökad acceptans för att man faktiskt kan bli utbränd på riktigt?  Oavsett vilket det är, så tror jag det kommer bli alltmer viktigt att tänka på vad som orsakar problemet. Idag hänvisas man ofta till att behandla effekterna efteråt (vilket ofta inte leder till någon fullständig läkning) istället för att försöka förebygga att det uppstår istället. Det är ett slöseri med människoliv och livskvalitet.

Men vad kan man göra? Jag tror inte att det finns någon mirakelkur, utan det är nog många strån som dras till samma stack. Den lilla historien om gumman som skulle samla vedträn är nog ett exempel på hur vi hela tiden försöker räcka till. ”Orkar jag den så orkar jag den” är nog en rätt vanlig tanke, inte bara för gumman i skogen, utan också när det gäller de dagliga uppgifterna. En uppgift till kan vara en för mycket, och var gränsen går är inte lätt att se. Framförallt är det nog svårt att se den själv. En sak jag tror vi alla kan göra är att hjälpa varandra att upptäcka var gränsen går. Svårigheten är inte att se att det är på väg åt skogen för någon, utan snarare att våga vara besvärlig och handla innan det är försent. För den som är på väg in i utbrändheten är det svårt att acceptera det, inte minst om det inte är första gången.

Jag skulle gärna se en återhumanisering av arbetsplatser. Idag handlar det om att prestera mätbart på många håll. Men att prestera kvalitet i det man gör, det är inte värt så mycket. Det märks inte minst inom vård- och utbildningsbranscherna, där det mer och mer handlar om att producera ”enheter”, dvs. färdigvårdade eller färdigutbildade människor… hur de sedan mår rent fysiskt, det är inte så viktigt bara man får dem igenom ”processen”. Men att få ta tid att göra ett bra arbete och fokusera på det i lugn och ro, nej, det verkar inte längre vara möjligt. Eller så är det bara inbillning från min sida att det var en generellt mindre hård arbetssituation för bara några år sedan.

 

Read Full Post »

Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.

För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag  ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.

Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.

På snart återseende!!!

Read Full Post »

De som inte syns…

Utbrändhet är en katastrof för den som drabbas, och det är svårt att lyfta blicken och fokuset på den som har ramlat igenom. Men katastrofen drabbar inte bara personen direkt, det är också en katastrof för de som är i omgivningen. Helt plötsligt händer något som man inte kan förstå med den personen man delar livet med (eller som man är nära vän med). I värsta fall “försvinner” personen helt och man vet inte vad som har hänt, och kanske inte heller vad man ska eller kan bete sig. I bästa fall har man kontakten kvar, men upptäcker att personen beter sig mer eller mindre underligt. Man känner inte igen personens humör, och ibland så uppträder något beteemde som man inte förstår sig på överhuvudtaget. Frågan blir naturligtvis hur man ska göra. Hur ska man hantera den nya situationen? Vad kan man göra och vad ska man inte göra? Finns det något man kan göra för att hjälpa till? För de flesta är frågorna många, men svaren få. Det är till och med många gånger svårt att få reda på vart man kan vända sig som anhörig eller vän för att få det stöd man behöver.

Fokus i både behandling och terapi hamnar naturligtvis alltid på den som gått in i utbrändheten. Men man glömmer ofta bort att det finns en stor grupp människor som är mer eller mindre perifert inblandade. Barn, respektive, vänner och även kollegor lämnas utan något stöd alls. Det här är en väldigt svår situation, eftersom den drabbade personen är väldigt skör, och dessutom kanske inte helt möjlig att förstå sig på. Utbrändheten är oftast en kombination av utmattning och depression som båda gör att personen i någon mån förändras. Den pigga och aktiva personen förvandlas till en långsam, glömsk och ibland förvirrad Zombie; den glada och sprudlande personen visar knappt ett leende och den som har varit en pigg och aktiv nattuggla tar sig inte ur sängen på hela förmiddagen. Och vad ska man då göra som anhörig eller vän? Det är inget som man får reda på överhuvudtaget som närstående.

Bristen på kunskap är kanske det man oftast tänker på i de här fallen. Men det finns en annan aspekt som berör de närstående (och ofta också nära vänner) än mer, speciellt i lite mer allvarliga fall av utbrändhet, nämligen att de blir väldigt ensamma i sin situation. Allt fokus ligger på den som har insjuknat, och den personen har ibland också själv en tendens att isolera sig, att vända sig in emot sig själv. Det är naturligtvis inte för att vara ovänlig, utan det är ett sätt att skydda sig själv. Men de anhöriga/närstående måste klara av att hantera den uppkomna situationen, ofta helt på egen hand. De anhöriga kommer tveklöst att få ta ett mycket större ansvar för vardagssysslor för både hem och fritid. Man kan inte heller gå på fester och tillställningar, för man vill inte gå själv. I början kommer det mesta att gå ut på att se till att den som drabbats “har det bra”. Det är tyvärr deeutom ofta nästan i onödan. En person som blivit utbränd behöver inte omvårdnad dygnet runt. Han eller hon behöver oftast inte ens sällskap dygnet runt, snarare tvärtom. Det personen framförallt behöver är att få egen tid, fast i en trygg omgivning (fysiskt, men inte minst mentalt). Man behöver oftast inte sysselsätta en person som är utbränd, desto oftare se till att han eller hon kan vila när det behövs.

Vad som behövs är tröst och trygghet. Men hur ska man orka vara tröstande och trygg när man själv kanske håller på att gå sönder av det ökade ansvaret, kombinerat med den oro man känner för sin partner eller förälder? Och hur ska man agera för att ge tröst och trygghet? Vad kan man prata om? Hur ska man kunna förstå en person som har blivit utbränd? Kan man det överhuvudtaget? Det är naturligtvis svårt att förstå helt och hållet, men det kanske inte är så viktigt heller. Det kan ofta räcka med att man försöker förstå och inte minst att man anstränger sig och engagerar sig i personen. Att bli sedd och lyssnad på är ett stort behov (samtidigt som man inte vill stå i något slags fokus, man vill gätrna försvinna in i sig själv). Det är därför viktigt att man som närstående också får information om hur utbrändhet fungerar. Vad är det som händer efter en utbrändhet? Vilka funktioner förändras efter en sådan episod? Det är nödvändigt att man får både medicinska och psykologiska genomgångar, för att kunna hantera situationen.

Men det som är poängen här, och som så ofta glöms bort, är ju att de anhöriga också behöver hjälp. Det är inte alls ovanligt att en relation får utstå stora problem när en av parterna hamnar i en utrbrändhet. Man sliter på varandra, och de anhöriga känner sig ofta uteslutna, eftersom allt hamnr på den som har bränt ut sig. Jag efterlyser mycket mer stöd till anhöriga till den som drabbas. För de närtstående drabbas också hårt av en utbrändhet. Men de får oftast ingen hjälp alls.

Read Full Post »

Det är nästan lite otäckt att läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig i beskrivningen och upptäcka att de inte är ensamma. Men den fråga jag ställer mig är varför så många tror att de är ensamma om att ha hamnat i sin jobbiga situation? Man tror sig vara ensam, och det just när man som mest behöver stöd och tröst för att komma vidare.

När jag hamnade i min utbrändhet, så stannade världen mer eller mindre. Vare sig kropp eller hjärna ville röra sig framåt, och jag levde bara dag för dag. Att inte själv förstå vad som hänt, och då inte heller känna sig förstådd var som att leva i ett vacuum, och det fanns till en början en stor känsla av skam och misslyckande hos mig. Men det ändrade sig när jag helt plötsligt bestämde mig för att min enda chans att gå vidare var att försöka få folk i min närhet att förstå vad som hade hänt mig. Bland det som jag insåg var att jag var tvungen att göra, var att beskriva det för mina kollegor då när jag hade börjat att arbetsträna igen. Det är konstigt att man behöver gå och lägga sig mitt under arbetet för att sova. Det är konstigt att man helt plötsligt inte kan ta sig i kragen nog för att åka till jobbet. Och det är konstigt, även för den som drabbats. Det är också en känsla av skam förknippat med det, eftersom det är en svaghet.

Det är dock inte något att skämmas över, som jag redan skrivit om. Däremot tror jag det blir mer och mer viktigt att vi syns, om inte för vår egen skull, så åtminstone för att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Men jag tror inte att det räcker, för det behövs också mer upplysning av de som kommer i kontakt med oss när det väl har hänt. Det är så mycket missuppfattningar som finns kring utbrändhet, att man nästan kan bli mörkrädd. Jag upplever det som att många tycker att det är skönt att kunna berätta för närstående och kollegor om vad det innebär, och visa på att det inte är bara de som känner så. Men ett av de viktigaste skälen till att det blir viktigt att synas, är att arbetsgivare och samhällsplanerare måste börja ta hänsyn till att det finns skäl till att folk bränner ut sig, för att  kunna avhjälpa att det händer fler.

Så hur skulle man kunna gå vidare för att sprida informationen vidare? Jag har funderat länge på det hela och tänkt på möjligheten att skapa ett nätverk för att dela informationen om utbrändhet. Genom att samla människor med liknande erfarenheter i ett nätverk, blir den samlade rösten mer tydlig och klar, än om var och en pratar med sin närmaste omgivning. Problemet är ju att man oftast inte orkar engagera sig heller, och att då organisera sig i en förening kan vara ett nästan oöverstigligt projekt. Ett nätverk är en mycket mer lös konstellation, dit man kan vända sig, utan några förbindelser för att få stöd och information. Det finns redan en förening i  Göteborg, FUSiG, som verkar vara förhållandevis aktiv. Ett nätverk skulle inte konkurrera med den föreningen, utan snarast vara ett enklare komplement.

Uppdaterat/Redigerat: 

Upptäckte precis att det finns ett nätverk sedan 2003… SLUSSA. Har inte hittat dem förut, men jag är den förste att beklaga det. Nu har ni länken här, så kanske man kan hitta mer intressant information där. Känner ni till fler så hör gärna av er, så jag kan uppdatera mig.

 

Read Full Post »

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »

Det hände sig för ett bra tag sedan att jag glömde kvar mina lägenhets- (och många andra) nycklar i dörren till soprummet. Nycklarna försvann. Ingen större skada skedd, dock, när de väl kommit tillbaks genom en snäll grannes försorg. Men när jag senare berättade för en vän om händelsen, så fick jag så gott som omedelbart frågan: ”Men hur kunde du glömma nycklarna i soprumsdörren? Det är ju bara att ta ut den på en gång som man öppnat dörren.”. Först blev jag lite fundersam, för jag försökte verkligen tänka efter hur det var möjligt. Varför lät jag nycklarna sitta kvar i dörren överhuvudtaget? Men det var så gott som omöjligt att försöka förklara varför, inte ens för mig själv. Det var ungefär som att förklara varför man inte kan hålla andan hur länge som helst. Jag sa som det var, att jag inte visste hur det hade gått till, men att det hade hänt.

Men det slutade inte där, tyvärr. För nu fick jag mig en liten ”föreläsning” om alla saker jag kunde göra för att komma ihåg saker hit och dit. Jag har lärt mig att hålla tyst, och inte berätta om alla saker utöver de förslagen som jag redan har provat. Om att det inte alltid fungerar med en almanacka, inte ens en som man kan dela mellan alla datorer man har. Om att det inte spelar någon roll om man för in allt man kan i kalendern om man inte kommer ihåg att titta i den med jämna mellanrum. Att det inte heller fungerar med att ”göra det till en vana” att titta i kalendern, eftersom det är många andra vanor som jag också glömmer att genomföra. Att en kalender inte fungerar för att komma ihåg nycklarna var också lite onödigt att påpeka, tyckte jag. Jag log och försökte hålla masken.

När vännen med en glad min sedan konstaterade att han ”också hade varit slarvig med nycklar och sånt” satt som en fin avslutning, innan vi gick in på andra mer neutrala ämnen. Med det var det ett avslutat kapitel, för min vän. Men den här incidenten har legat och gnagt i mig.

Det tog fart igen när en närstående som sjukskrivits för arbetsrelaterad stressjukdom blev uppringd av sin arbetsgivare som påpekade att hon hade hade glömt skicka in sjukintyget. När hon förklarade att det var sånt som händer när man har den här tyupen av problem, så svarade arbetsgivaren bara: ”Skriv en lapp”. Okänsligt och helt fel ute var den arbetsgivarens svar enligt min mening. Min vän togs på sängen av uttalandet och mumlade bara något ohörbart till svar. Men efteråt mådde hon definitivt inte bättre, utan tvärtom. Hon kände sig kränkt ända ut i fingerspetsarna. Inget bra sätt att påskynda tillfrisknandet för en person man har anställd.

Men det är kanske inte så enkelt att förstå heller. När jag inte själv kan förstå hur jag kunde glömma nycklarna i soprumsdörren, hur ska då någon annan kunna inse det? Vi kanske inte kan räkna med att folk ska förstå hur det känns att ha ett stort ”hål” i minnet? Eller hur det känns att ha glömt en sak efter 5-10 sekunder? Det kanske inte går att förstå hur ett hem skulle se ut om man hela tiden var tvungen att skriva upp varje liten sak som måste göras för att komma ihåg det (inkl. att ta fram frukostflingorna till frukosten).

Men det finns ett gammalt idiom, som översatt lyder ungefär: ”Du får kritisera mig när du har gått en mil i mina skor.” Det betyder i princip att man inte ska döma någon innan man åtminstone försökt förstå honom eller henne. Men eftersom det ibland kan vara svårt att förstå hur en annan människa har det, så skulle jag vilja dra det ännu längre. Döm inte andra människor, innan du funderat över om deras handlande är avsiktligt eller inte. Och framförallt, glöm inte att din egen måttstock är väldigt begränsad. Bara för att du kommer ihåg minsta detalj, så betyder inte det att alla andra gör det. Jag tror också att människor vare sig vill vara glömska utöver det vanliga, eller att de försöker glömma saker med avsikt.

Så då är det fritt fram att glömma vad som passar en, bara för att man är utbränd? Nej, det är det förstås inte. Jag tror de flesta som har dåligt minne och vet om att de har det lider varje gång den bristen visar sig. Jag tror att det väldigt sällan används som något slags undanflykt. Snarare är det nog så att det skulle vara väldigt jobbigt för en person som redan har dåligt minne, att simulera att man har ett ännu sämre. Man ligger redan ner på marken, så då är det onödigt att sparka på sig själv. Det jag efterlyser är att man försöker förstå just detta, att glömska är en stor del av den utbrändes vardag. Man ägnar kanske ett par timmar i veckan åt att söka efter förlagda saker, man missar viktiga möten och glömmer bort vad vännerna heter. Utbrändheten är ingen ursäkt, men det är en förklaring till att det händer, och om man har en förklaring, så kan man också mycket lättare förstå…

Jag önskar ingen att behöva ”gå en mil i mina skor”, för jag vet hur jobbigt det är. Jag vill bara att man inte dömer mig innan man gjort det. För då kanske man inser hur stor skada oförmågan eller kanske snarare oviljan att förstå kan göra.

Read Full Post »

Older Posts »